Pacta sunt servanda

”Jag kommer att fullfölja avtalet”, säger Håkan Juholt om sin partiledarlön, som fortsätter rassla in även efter avgången.

Pacta sunt servanda, sa romarna. Avtal ska hållas. Juholt vill framstå som en man av viss moralisk resning. Hur gärna skulle han inte bli av med sina pengar! Men han offrar sig utan att tveka för en högre princip: avtalets helgd. Och ansluter sig därmed till det senaste sättet att argumentera hos de näringslivstoppar som ständigt måste tänka ut nya skruvade förklaringar till sina löner och bonusar. ”Ja, jag vet då rakt inte vad styrelsen håller på med som duschar en massa pengar över mig, personligen tycker jag det är helt uppåt väggarna, men jag är bunden av avtalet – och jag är inte den som bryter ett avtal.”

Argumentet är inte alls så torftigt att det bara handlar om alla alternativ är juridiskt omöjliga. Snarare stoltserar talaren med en trohet mot en uråldrig rättsprincip, och med att stå för sitt ord, uthärda och fullfölja.

Samma moral ingår sedan en tid också i den retoriska figur som de makthavare målar, som utsätts för avgångskrav. ”Jag tar mitt ansvar och avgår inte – jag smiter inte bara för att det blåser.” Att ta verkligt ansvar är att stanna och reda upp, ta emot skäll och klara biffen. Ansvar är något som utövas i nutid.

För statsvetare är möjligheter till ansvarsutkrävande en kardinalfunktion i en demokrati. Men de menar att man faktiskt ska avgå när man misslyckats och blivit bortröstad. Inte att man ska se det som en uppmaning att stanna och reda upp saker. Ansvar för det som varit, menar statsvetarna.

Tondövheten bakom elitens ordkonster är total. Avståndet kanske är för stort för att det ska höras, men vi ropade faktiskt ”avgå”, inte ”fixa det här”. Och om vi har fått någon där uppe att tro att det är superhett med avtalstrohet här nere bland vanligt folk, ber vi att få korrigera den bilden. Vi struntar väl i avtal. Vi tycker att ni tjänar för mycket pengar.