2017-05-12

De 3 största missförstånden om varför Vänsterpartiet bildades


I morgon var det precis 100 år sedan Vänsterpartiet bildades, då som Sveriges Socialdemokratiska Vänsterparti, SSV. (Eller tja, först faktiskt Socialdemokratiska Vänsterpartiet om man ska vara noga. "Sveriges" lades till senare.) Den konstituerande kongressen hölls den 13-16 maj.

Precis innan man skulle avsluta första dagens formalia och gå hem, föreslog ombudet Berglund från Sollefteå att man väl ändå borde fatta beslutet om att bilda det där partiet först.

Så blev det, och därför är det den 13 maj som är partiets födelsedag.

Det finns mycket att berätta om partiets födelse, som ju innebar att Socialdemokraterna splittrades i två partier. Framför allt finns det åtminstone tre väletablerade missförstånd om hur den där splittringen gick till och vad den berodde på.

"Splittringen berodde på olika syn på ryska revolutionen"


Den lättaste myten att vederlägga: SSV bildades i maj och oktoberrevolutionen ägde rum i november. Dessutom ägde den egentliga splittringen rum redan på Socialdemokraternas tionde kongress i februari 1917, det vill säga innan februarirevolutionen, då tsaren störtades. Beslutet att bilda ett nytt parti fattades under pågående kongress, då det var tydligt att vänsterriktningen var i minoritet. Lokalavdelningar ploppade upp redan från mars, bland annat i Hällestad, Västerås, Uppsala och Stockholm - innan det ens fanns ett formellt moderparti att ansluta dem till!

Motsättningarna gick förstås ännu längre tillbaka. Riksdagsgruppen var sedan april 1916 i praktiken delad i två grupper. Vänstern gav till och med ut en egen tidning, Politiken, med Ture Nerman som redaktör och kring vilken ett embryo till parti redan utvecklats.

Däremot är det helt riktigt att skillnaderna mellan SSV och SAP senare cementerades genom olika syn på den ryska revolutionen. Men man skriver historia baklänges om man säger att det var orsak till partisplittringen. På Vänsterpartiets konstituerande kongress var både mensjeviker och bolsjeviker närvarande som gäster.

De egna, svenska konflikterna var alldeles tillräckliga för att dela upp partiet. Orsaken till att revolutionen i Ryssland etablerats som en förklaring beror delvis på att båda sidor gillade den: SAP ville gärna kunna säga att de 1917 valde demokratins väg istället för diktaturens - och kommunistpartiet ville också gärna säga att de ledande medlemmarna redan 1917 vägletts av bolsjevikernas klara principer.

"Splittringen berodde på en ideologisk skillnad mellan socialdemokrati och socialism"


Nej, alla betraktade sig som socialdemokrater, både i det nya och gamla partiet (oftade kallade SSV:arna SAP just så, "det gamla partiet"). Det nya partinamnet är talande: Socialdemokratiska Vänsterpartiet - Zäta Höglund argumenterade på den konstituerande kongressen att "ordet 'socialism' bär icke inom sig något mera revolutionärt än 'socialdemokrati'".

Det nya partiet växte fram ur ett missnöje med högervridning, kompromisser och partipiskor. Den enda betydande ideologiska skillnaden gällde synen på kriget (som fortfarande pågick): för vänstern var det ett oförlåtligt svek att de socialdemokratiska partiledningarna stod på sina respektive nationers sida och stödde att arbetare gick i krig mot varandra.

Grovt sett kan man kalla det en konflikt mellan en vänster och en höger i partiet, men det är fel att överdriva den ideologiska klyftan. Skillnaden mellan "socialism" och "socialdemokrati" hade inte varit begriplig för någon av de inblandade 1917.

Zäta Höglund karaktäriserade några år senare de första vänsterpartisterna just så: "med socialdemokratins politik missnöjda" - men med sinsemellan olika skäl att vara missnöjda. Man ska dock komma ihåg att den senare kommunistiska historieskrivningen ofta har överdrivit spretigheten för att motivera de splittringar som senare följde.

"Vänstern uteslöts ur partiet"


Nej, splittringen genomfördes genom att partimajoriteten på Socialdemokraternas kongress i februari 1917 la fram en resolution som formellt var riktad mot ungdomsförbundet (där hade många av de radikala samlats, unga eller ej). Man krävde bland annat, ganska stingsligt, att ungdomsförbundet på sin nästa kongress skulle ta tillbaka anklagelsen att riksdagsgruppen "i väsentlig mån frångått partiets program". (Men splittringen skulle naturligtvis ha blivit av även om majoriteten varit mindre stingslig.)

Resolutionen antogs, och vänsterminoriteten - som redan förstått att de skulle förlora - samlades i en lokal vid sidan av och beslöt, under pågående kongress, att bilda ett nytt parti. Några uteslutningar gjordes aldrig, och partiledningen hade heller inga sådana planer. Per Albin Hansson menade att det var irrelevant, efterom "troligtvis oppositionen själv lämnar partiet om den icke lyckas få sina förslag sanktionerade vid partikongressen". Och så blev det.

Bonusmyt: "Splittringen var djup och oförsonlig"


Tss. En oförsonlig splittring, det är när man skjuter på varandra med pistol, som vid splittringen av kommunistpartiet 1929. (Sillénarna barrikaderade sig på particentralen på Torsgatan 10 i Stockholm och försökte hindra anstormande kilbomare från att ta sig in. Skott avlossades - av vilken sida är för länge sedan omöjligt att få någon rätsida på - men utan att träffa någon.)

Både Socialdemokraternas och Vänsterpartiets historieskrivning har överdrivit djupet i sprickan 1917 - det fanns ett sådant politiskt behov några år senare när det verkligen utvecklats en tydlig skillnad mellan socialdemokrati och kommunism.

Just 1917 tog man dock konflikten med en ganska stor portion jämnmod. I många arbetarkommuner genomförde man helt enkelt omröstningar om vilket parti man skulle ansluta sig till. Det förekom att man delade upp organisationen i två och fördelade tillgångarna i enlighet med de båda sidornas medlemsantal. Redan vid valet på hösten 1917 ställde också SAP och SSV upp under samma partibeteckning - Arbetarepartiet - på flera håll, bland annat i Uppland. Det finns exempel på motsatsen också, men inslagen av pragmatism har ofta kommit bort i historieskrivningen.

2 kommentarer:

  1. Uttrycket "högervridning" är också lite obegripligt. Vad står det för egentligen?

    "Kompromisser" ligger lite närmare. Men problemet var väl inte kompromisserna i sig - sådana måste man göra närhelst man slåss för något, såvida man inte ska hålla på tills man utplånar varandra. Utan problemet var väl såvitt jag minns de kompromisser som partiledningen ingick, med behovet av riksdagsmajoriteter som motiv.

    För när man läser polemiken är det ju hela tiden "riksdagsgruppen" som står i centrum för attackerna, och just deras kompromisser det handlar om.

    Eller om man uttrycker det så: konflikten berodde på att tillfälliga taktiska behov (som i och för sig kunde vara hur legitima som helst) i riksdagsgruppen tilläts styra hela partiets arbete. Vilket lämnade föga initiativ kvar för dem som inte råkade sitta i sagda riksdagsgrupp.

    De som bröt sig ur hade i och för sig inte mycket praktiskt att sätta istället, visade det sig. På något vis har riksdagen fått en helt orimligt central roll i politiskt arbete. Eller som en miljöpartist sa nån gång på 80-talet när vi i Miljöförbundet frågade varför det var så viktigt att sitta där:

    - Ja men det är ju där allting bestäms.

    Varpå en närvarande äldre centerpartist tog ordet:

    - Lilla vän, det trodde vi också en gång i tiden. Sen trodde vi att man fick bestämma om man satt i regeringen. Men det var också fel.

    SvaraRadera
  2. Ett intressant perspektiv på konflikten - utan att den nämns annat än flyktigt - är Sten O Karlssons bok Det intelligenta samhället. Där visas det hur de ledande socialdemokraterna hela tiden tänkte som offentliga tjänstemän, influerade av Verein für Sozialpolitik, fabianerna och de amerikanska progressisterna, snarare än som rörelsemänniskor. Vilket förstås var oerhört frustrerande för rörelseaktivister som ville göra något nu och inte vänta tills man hade regeringsmakt.

    Se vidare http://www.folkrorelser.org/blogg/2017/08/03/den-klassiska-socialdemokratin-var-framfor-allt-anti-nyliberal/

    SvaraRadera