2017-09-13

Samma slöfockar här som där

Frankrikes president Macron vill ta ifrån löntagare viktiga rättigheter, och när de protesterar kallar han dem "slöfockar".

Var så säker: innerst inne tänker alla högerpolitiker precis likadant. De flesta brukar bara undvika att säga det högt.

Det är grundläggande i högerns föreställningsvärld: den som blivit rik, har blivit det för att han har ansträngt sig lite mer. Den som är fattig, borde ta sig i kragen.

All skattesänkarpolitik går tillbaka på den grundsynen. När samhället beskattar de rika, beskattar det ansträngning. Att bygga upp ett välfärdssamhälle för de rikas pengar är att belöna slöfockar. Det här dålig moral för högern. Varför ogillar de skatter med sådan hetta? Just för att det går emot deras grundsyn på människor.

Här finns inga mellanpositioner. Antingen tror man på att människor vill någonting, har förmåga och ambitioner. Eller så tror man att människor är slöfockar som inte drar sig för att ligga samhället till last.

I Sverige har Socialdemokraterna nu för tiden en retorik som tycks utgå från det senare - att människor egentligen inte vill. Stefan Löfven sa det senast igår, i regeringsförklaringen: "Alla som kan jobba ska jobba". Magdalena Andersson använde samma fras på presskonferensen om regeringens ekonomiska prognos i augusti - och i hundratals andra texter från Socialdemokraterna de senaste åren.

Det är inte en vision, utan en order. Kan du jobba, ska du jobba. När ger man ordrar? När den man riktar sig till egentligen inte vill.

Med det ordvalet aktiverar Socialdemokraterna en bild i huvudet hos väljarna: bilden att det finns en massa människor i Sverige som inte vill jobba. Där samhället måste säga: vad du vill har inte med saken att göra. Är du bara arbetsför så tänker vi inte ge dig något val: då ska du jobba. Politikens roll är inte att skaffa jobb åt de som söker jobb, utan att få människor i jobb.

Så ändrar man bilden av vad jobbpolitik handlar om: från att motsvara människors förväntningar på att få vara delaktiga - till att tvinga de motvilliga.

Idag får man inte jobb, man kommer i jobb. Den som "får" någonting har velat ha det, eller tar i alla fall tacksamt emot det. Med "komma i jobb" försvinner alla sådana associationer.

Det politiska språket har de senare åren helt rensats på bilden att människor faktiskt vill jobba.

Man kan säga mycket om Göran Persson, men jag tror inte att det finns ett enda tal eller intervju där han inte utgår från att människor vill bidra och göra rätt för sig. När han såg tillbaka på tio år som partiordförande 2006 sa han till exempel:

"Vi är inte nöjda förrän alla som vill arbeta kan göra sig i ordning på morgonen och säga 'jag går till jobbet'".

I valmanifestet från samma år var den socialdemokratiska visionen:

"Alla som vill och kan arbeta ska också kunna få ett jobb."

Så pratade man tidigare. Att människor ville - och att de därför skulle få.

Dagens tvångsretorik har vuxit fram samtidigt som jobbdebatten har handlat mer och mer om att huvudproblemet egentligen är invandrarna. Ibland har Stefan Löfven inte ens brytt sig om att linda in det. Jag behöver knappast skriva vilken politisk riktning som tjänar på det.

Det andra problemet är att om grundsynen är att människor är motvilliga, hur ska man då kunna argumentera mot borgerliga skattesänkningar på arbete?

Om alla är övertygade om att människor i grunden måste tvingas ut i arbete, då kan vänstern aldrig vinna en debatt om skattepolitiken. Det logiska är ju i så fall att använda ekonomiska incitament och bestraffningar. Om slöfocks-ramen redan är satt, så betraktas all sakpolitik utifrån den. Och vänstern kan aldrig vinna.

En vänster som det är något bevänt med, måste börja med att hamna på rätt sida i grundfrågan. Folk är inte slöfockar.

2017-05-12

De 3 största missförstånden om varför Vänsterpartiet bildades


I morgon var det precis 100 år sedan Vänsterpartiet bildades, då som Sveriges Socialdemokratiska Vänsterparti, SSV. (Eller tja, först faktiskt Socialdemokratiska Vänsterpartiet om man ska vara noga. "Sveriges" lades till senare.) Den konstituerande kongressen hölls den 13-16 maj.

Precis innan man skulle avsluta första dagens formalia och gå hem, föreslog ombudet Berglund från Sollefteå att man väl ändå borde fatta beslutet om att bilda det där partiet först.

Så blev det, och därför är det den 13 maj som är partiets födelsedag.

Det finns mycket att berätta om partiets födelse, som ju innebar att Socialdemokraterna splittrades i två partier. Framför allt finns det åtminstone tre väletablerade missförstånd om hur den där splittringen gick till och vad den berodde på.

"Splittringen berodde på olika syn på ryska revolutionen"


Den lättaste myten att vederlägga: SSV bildades i maj och oktoberrevolutionen ägde rum i november. Dessutom ägde den egentliga splittringen rum redan på Socialdemokraternas tionde kongress i februari 1917, det vill säga innan februarirevolutionen, då tsaren störtades. Beslutet att bilda ett nytt parti fattades under pågående kongress, då det var tydligt att vänsterriktningen var i minoritet. Lokalavdelningar ploppade upp redan från mars, bland annat i Hällestad, Västerås, Uppsala och Stockholm - innan det ens fanns ett formellt moderparti att ansluta dem till!

Motsättningarna gick förstås ännu längre tillbaka. Riksdagsgruppen var sedan april 1916 i praktiken delad i två grupper. Vänstern gav till och med ut en egen tidning, Politiken, med Ture Nerman som redaktör och kring vilken ett embryo till parti redan utvecklats.

Däremot är det helt riktigt att skillnaderna mellan SSV och SAP senare cementerades genom olika syn på den ryska revolutionen. Men man skriver historia baklänges om man säger att det var orsak till partisplittringen. På Vänsterpartiets konstituerande kongress var både mensjeviker och bolsjeviker närvarande som gäster.

De egna, svenska konflikterna var alldeles tillräckliga för att dela upp partiet. Orsaken till att revolutionen i Ryssland etablerats som en förklaring beror delvis på att båda sidor gillade den: SAP ville gärna kunna säga att de 1917 valde demokratins väg istället för diktaturens - och kommunistpartiet ville också gärna säga att de ledande medlemmarna redan 1917 vägletts av bolsjevikernas klara principer.

"Splittringen berodde på en ideologisk skillnad mellan socialdemokrati och socialism"


Nej, alla betraktade sig som socialdemokrater, både i det nya och gamla partiet (oftade kallade SSV:arna SAP just så, "det gamla partiet"). Det nya partinamnet är talande: Socialdemokratiska Vänsterpartiet - Zäta Höglund argumenterade på den konstituerande kongressen att "ordet 'socialism' bär icke inom sig något mera revolutionärt än 'socialdemokrati'".

Det nya partiet växte fram ur ett missnöje med högervridning, kompromisser och partipiskor. Den enda betydande ideologiska skillnaden gällde synen på kriget (som fortfarande pågick): för vänstern var det ett oförlåtligt svek att de socialdemokratiska partiledningarna stod på sina respektive nationers sida och stödde att arbetare gick i krig mot varandra.

Grovt sett kan man kalla det en konflikt mellan en vänster och en höger i partiet, men det är fel att överdriva den ideologiska klyftan. Skillnaden mellan "socialism" och "socialdemokrati" hade inte varit begriplig för någon av de inblandade 1917.

Zäta Höglund karaktäriserade några år senare de första vänsterpartisterna just så: "med socialdemokratins politik missnöjda" - men med sinsemellan olika skäl att vara missnöjda. Man ska dock komma ihåg att den senare kommunistiska historieskrivningen ofta har överdrivit spretigheten för att motivera de splittringar som senare följde.

"Vänstern uteslöts ur partiet"


Nej, splittringen genomfördes genom att partimajoriteten på Socialdemokraternas kongress i februari 1917 la fram en resolution som formellt var riktad mot ungdomsförbundet (där hade många av de radikala samlats, unga eller ej). Man krävde bland annat, ganska stingsligt, att ungdomsförbundet på sin nästa kongress skulle ta tillbaka anklagelsen att riksdagsgruppen "i väsentlig mån frångått partiets program". (Men splittringen skulle naturligtvis ha blivit av även om majoriteten varit mindre stingslig.)

Resolutionen antogs, och vänsterminoriteten - som redan förstått att de skulle förlora - samlades i en lokal vid sidan av och beslöt, under pågående kongress, att bilda ett nytt parti. Några uteslutningar gjordes aldrig, och partiledningen hade heller inga sådana planer. Per Albin Hansson menade att det var irrelevant, efterom "troligtvis oppositionen själv lämnar partiet om den icke lyckas få sina förslag sanktionerade vid partikongressen". Och så blev det.

Bonusmyt: "Splittringen var djup och oförsonlig"


Tss. En oförsonlig splittring, det är när man skjuter på varandra med pistol, som vid splittringen av kommunistpartiet 1929. (Sillénarna barrikaderade sig på particentralen på Torsgatan 10 i Stockholm och försökte hindra anstormande kilbomare från att ta sig in. Skott avlossades - av vilken sida är för länge sedan omöjligt att få någon rätsida på - men utan att träffa någon.)

Både Socialdemokraternas och Vänsterpartiets historieskrivning har överdrivit djupet i sprickan 1917 - det fanns ett sådant politiskt behov några år senare när det verkligen utvecklats en tydlig skillnad mellan socialdemokrati och kommunism.

Just 1917 tog man dock konflikten med en ganska stor portion jämnmod. I många arbetarkommuner genomförde man helt enkelt omröstningar om vilket parti man skulle ansluta sig till. Det förekom att man delade upp organisationen i två och fördelade tillgångarna i enlighet med de båda sidornas medlemsantal. Redan vid valet på hösten 1917 ställde också SAP och SSV upp under samma partibeteckning - Arbetarepartiet - på flera håll, bland annat i Uppland. Det finns exempel på motsatsen också, men inslagen av pragmatism har ofta kommit bort i historieskrivningen.

2017-04-08

Om 7 april

Nu borde man egentligen bara sörja. Eller bara vara stolt över stockholmarnas sätt att hantera gårdagens attentat. Ett sådant folk behöver inga politiska ledare för att hantera svåra stunder.

Men redan formas den politiska diskussionen, vad man än tycker om det.

Vi ska visa att vi inte låter oss knäckas genom att fortsätta leva våra liv, sägs det. "Ni kan inte styra våra liv", som Stefan Löfven sa igår.

Det bör också gälla den politiska debatten. Märkligt nog sägs det ju ofta i samma andetag: vi låter oss inte påverkas - och "det kommer att finnas ett före och ett efter denna dag i Sveriges politiska nutidshistoria".

Men om vi hädanefter bara ägnar oss åt att diskutera terrorism kommer terroristerna på ett sätt också ha vunnit. Att fortsätta leva våra liv som vanligt måste inbegripa att fortsätta diskutera hur samhället ska ordnas, också i sådant som direkt efter en sådan här händelse känns futtigt.

Ett Stockholm som inte bara står upp lika tappert mot terrorismen som igår, utan som nästa vecka också börjar diskutera trafikpolitik och dagisbrist - det skulle vara ett Stockholm som verkligen gör motstånd. Att framhärda i att få ägna oss åt annat än terroristerna är det bästa långfinger man kan ge dem.

Huruvida terrorismen blir den stora politiska frågan för överskådlig framtid bestämmer vi trots allt själva.

Samtidigt är det självklart att det behövs en debatt om terrorismen. Och när vi har den debatten finns det för en gångs skull en hel del att diskutera.

Tidigare har debatten handlat om rättsliga och polisiära åtgärder: övervakning, kontroll, säkerhet. Sådana åtgärder byggde på att terroristerna var personer som i större grupper planerade attentat med vapen eller sprängmedel. Den planeringen lämnade spår efter sig som gick att upptäcka.

Men den nya terrorismen - och en hel del tyder på att gårdagens attentat är ett exempel på det - lämnar inga sådana spår. Alla är överens om att den är omöjlig att förhindra. Ensamma personer som kapar lastbilar och sekunderna efteråt använder dem som dödliga vapen kommer aldrig att kunna upptäckas med konventionellt polisarbete. Eller annorlunda uttryckt: det konventionella polisarbetet har varit så framgångsrikt att det har tvingat terroristerna till metoder som gör konventionellt polisarbete omöjligt.

Det betyder att det enda sättet att förhindra framtida attentat är att minska antalet potentiella terrorister. Minska motiven att begå brott, dra undan grogrunden för extremism, se till att människor ser bättre alternativ än att ge upp allt de har och dö för verklighetsfrånvända ideal. Det är det debatten nu måste handla om. Om alla förberedelser för terrorism sker inne i huvudet på terroristerna, är det i deras huvuden vi måste vara. Vi måste bygga samhällen där medborgarna är resistenta mot extremism. Inte för att det är lätt, utan för att det kommer att vara i princip den enda chans vi har.

Hotet kommer oftast inte utifrån. Att stänga gränserna och utropa att "Sverige är under attack" är på sätt och vis en bekräftelse på att den föreställningen dröjer sig kvar. Det går inte att ha flygplatskontroller och stänga gränserna och tro att det gör oss skyddade. Extremism är ett svenskt problem, den kan uppstå här och den kan - lyckligtvis - ta slut här.

I dag hjälper det knappt ens att identifiera extremistiska miljöer. Gång efter annan visar sig terroristers tankegångar vara helt okända för deras församlingar, för deras politiska bundsförvanter - till och med för deras egna familjer. Teorin om "radikalisering", där människors utveckling följer en logisk bana, stämmer dåligt in på de senaste årens attentatspersoner. Det går inte att hoppas på att kunna identifiera precis vilka terroristerna är. Då måste man istället göra det väldigt mycket mer värt att leva än att dö för alla.

Och, på ett annat sätt, kommer hotet ändå utifrån.

För samtidigt som vi motarbetar de sociala centrifugalkrafter som gör människor i Sverige till terrorister, är terrorismen också en konsekvens av utländska krig som aldrig borde ha startats och förtryck som borde ha bekämpats bättre. En rättvis världsordning och bekämpande av fattigdomen - det finns politiker som alldeles för länge naivt har fått påstå att det inte har med terrorism att göra. Med den nya terrorismen, den som är "omöjlig att stoppa", måste kriget till slut börja föras med långsiktighet på riktigt.

Rasisterna har suttit uppe hela natten och skrivit så att tangentborden glöder. De ödslar ingen tid på att vara ute och hjälpa andra att ta sig hem från innerstan, eller att uttrycka sorg. De börjar bara hamra in sina lösningar. Det betyder att vi måste bemöta dem och att motståndet måste börja redan idag, fastän det känns alldeles för tidigt.