2016-11-16

Feministisk snöröjning är trams

Eller nja, så här: att göra en feministisk analys av framkomlighetsproblem är (förstås) helt rätt. Om man inte funderar på vilka som tjänar på vad, blir slutresultatet lätt att kvinnor halkar (!) efter eller får det besvärligare på de flesta områden. Det är därför smart att hålla ett öga på hur ens politik påverkar män respektive kvinnor.

Men det betyder inte att den politik man bestämt sig för nödvändigtvis ska kommuniceras som "feministisk". Snöröjningen är ett jättebra exempel. Kvinnor är överrepresenterade bland gångtrafikanterna - men knappast med särskilt mycket. Välplogade trottoarer gynnar väldigt många fler än kvinnorna. I själva verket är det svårt att hitta en åtgärd som så tydligt uppskattas av alla.

Genom att göra snöröjningen till en kvinnofråga, gör man den smalare, mindre allmän, än den behöver vara.

Typ:

Reporter: -Jaha, nu funkar snöröjningen igen och varenda stockholmare är tacksam?
Feministiskt borgarråd: -Nja, vi har ju framför allt tänkt på kvinnorna...

Det vill säga: Man genomför en politik som i praktiken gynnar precis alla. Alla går på trottoarer. Men man hämtar bara hem vinsten hos en del av väljarna, genom att själv säga att den går ut på att gynna en mindre grupp.

Det är inte vettigt. I allmänhet går annars politisk kommunikation ut på motsatsen: att anstränga sig till sitt yttersta för att räkna in så många som möjligt bland de som gynnas.

Visst, det driver klick och funkar bra i pressmeddelanden att prata om exakt vilka som tjänar på ens politik. Så kan man hoppa från den ena demografiska undergruppen till den andra i en Aftonbladetfiering av utspelen. Men nog kan även en bred politik som gynnar många paketeras väl och få genomslag?

Det finns ett generellt problem här, ofta just kopplat till feminismen. Vänsterpartiet pratar gärna om sex timmars arbetsdag, försvaret för välfärden, till och med vinstfrågan, som kvinnofrågor - just för att analysen, helt korrekt, visar att kvinnor skulle gynnas mest. Men då förminskar man samtidigt frågorna, beskär grupperna som gynnas, raderar i sitt potentiella stöd. I fallet med vinstfrågan gör man dessutom en stark principfråga - det är ju därför man har stöd långt in bland en tänkande borgerlighet - till en fråga om egenintresse.

Det måste finnas något annat sätt att profilera sig som feministiskt parti. Kanske handlar det bara om balansen i kommunikationen. Kanske ska man prata mer om det feministiska slutresultatet av genusanalysen. Eller så borde man nöja sig med att man faktiskt gör en feministisk analys, och feministisk politik. För det är väl knappast kommunikationen som i sig gör oss till bra feminister?

2016-11-14

Borde vänstern skrämmas bättre?

Kristoffer Housset från PR-byrån Westander skriver intressant i Aftonbladet om lärdomar från den högerpopulistiska vågen. I sammanfattning: negativa budskap om hot, risk och fara tenderar att påverka oss mer än positiva, eftersom vi är mer angelägna att undvika förluster än att vinna. Det är därför främlingsfientliga argument från SD, Brexitförespråkarna och Trump fungerat så bra.

Trump?

Det är nog värt en diskussion om han är ett bra exempel. Visserligen använde Trump ett mer negativt språk (kolla bland annat denna Twitteranalys), men det var å andra sidan mest personliga förolämpningar mot Clinton - och republikanerna var ju faktiskt oppositionsparti; för oppositionspartier håller utvecklingen alltid på att gå åt helvete.

Den som verkligen pratade målande om "risk" i Houssets mening var Clinton, med sin ofta upprepade fråga om amerikanerna tordes anförtro landets kärnvapenkoder åt denne man. Man kan med lika stort fog driva tesen att riskaversiva väljare borde ha valt Clinton. Hon försökte också mobilisera kvinnor och minoriteter genom att beskriva Trump som ett hot mot deras rättigheter.

Trump lovade dessutom i valkampanjen att skapa "millions and millions of jobs" - ett positivt program som mainstreammedia knappast ens har sett som ett politiskt budskap eftersom eliten i Washington är hopplöst klassblind. För en arbetare i rostbältet - med den internationella konkurrensen flåsande i nacken - är det inte lika självklart att man har råd att avfärda löftet som naivt. Tänk om han ändå kan...?

Däremot att bygga en mur mot Mexico - det fattar liberala journalister. "Make America great again" fattar de inte alls - vadå, har vi inte haft det rätt bra nu ett tag...? Jag tror därför att mainstreamrapporteringen om Trumpkampanjen haft en viss bias mot det hotfulla. Om man tittar mer ärligt på det så har han ingjutit mycket politiskt hopp i folk också.

Budskapet om miljoner nya jobb bygger visserligen i grunden på ett upplevt hot (mot jobben), men om man ska dra det så långt så bygger naturligtvis all samhällsförändring på olika typer av problem som ska lösas och risker som ska undvikas. Då kommunicerar alla partier om hot hela tiden, överallt. Så Houssets text måste ändå förstås lite smalare; som en idé om hur man ska tala till väljarna.

Så, även om Trump kan diskuteras - borde andra politiska aktörer inspireras av högerpopulisterna och prata mer om hot och faror? Housset tar som exempel att man skulle kunna beskriva utebliven invandring som ett hot mot välfärden.

Jag håller med om väldigt mycket. Framför allt ligger det som en blöt filt över mycket progressiv politisk kommunikation idag att folk gillar positiva budskap, att man ska "säga vad man är för" och berätta om hur man förbättrar världen. Om vi åtminstone kunde enas om att det inte på förhand går att säga om det är bäst att exploatera positiva eller negativa känslor, skulle vi få se mer vägvinnande politisk kommunikation. Det är inget konstigt att hota väljarna med vad som kan förloras. Sådana förluster finns ju därute, på riktigt.

Man kan vinna val bara på att ha en träffande verklighetsbeskrivning - utan egen politik, utan lösning, utan något track record. Det hopp man också måste förmedla ligger i att den som beskriver ett problem, eller ett hot, mest korrekt, också kan förväntas vara den som är bäst skickad att lösa det. Mer tydligt än så behöver man inte skriva väljarna på näsan.

Stefan Löfven
 och Jonas Sjöstedt pratar gärna om att skapa jobb, men det behövs konkurrens till den högerpopulistiska berättelsen kring vad som hotar jobben. (Förslag: rovkapitalismen, skattesänkningar, urbaniseringen.) Ett parti kan vinna sympatier på att arbetslösheten går ned, men i längden bör man nog också ha en trovärdig förklaring till att jobben försvann i förstaläget. Annars verkar man ju famla i blindo - eller bara ha tur.

Jag är inte lika förtjust i Kristoffer Houssets egna exempel på hur antirasister skulle kunna bli bättre på skrämselpropaganda.

Alla strategier mot högerpopulism måste ta missnöje och oro på allvar. Det är missnöjet och oron som gör hot-budskapen om "islamisering" och "massinvandring" effektiva. Det betyder inte att högerpopulisternas motståndare nödvändigtvis måste formulera egna hot-budskap just på politikområdet invandring. Housset föreslår att man vänder 180 grader på utgångspunkterna för diskussionen: "Jasså, du säger att invandringen hotar välfärden - jag säger att utan invandring hotas välfärden!" Även om det är korrekt i sak, och förtjänar att sägas, så tror jag att detta är en typ av argument riskerar att mest stärka de egna anhängarna, men som knappast går att använda i ett samtal med den som lockas av högerpopulism. Den bästa grunden för övertalning är att utgå från den verklighet som mottagarna faktiskt tycker sig se: inte att påstå att man borde se saker och ting precis tvärtom.

Även det andra exemplet på hur man skulle kunna argumentera, att invandringsfientligheten, inte invandringen, skadar sammanhållningen - ett argument som Jonas Sjöstedt ofta använder - har samma friska "du har inte bara fel utan du har fått precis allt om bakfoten"-kvaliteter. Kul, förmodligen rätt, men inte särskilt inkännande.

Det är förmodligen bättre om samma missnöje som bygger högerpopulismen ges en mer progressiv ram - att man helt enkelt ger väljarna möjlighet att se sin oro ur ett annat perspektiv, radikaliserar oron. I ett sådant projekt förnekar man inte väljarnas känslor, utan föreslår bara en annan förklaring till dem. En radikal arbetarrörelse borde se missnöjet och oron som brist på trygghet, men också som ett i grunden progressivt förväntningsgap - på grund av 30 år av uteblivna reformer ligger våra tankar om hur samhället borde se ut långt framför vad samhället levererar. (Den typen av förväntningsgap, eller permanenta besvikelse, kan möjligen också förklara varför medelklassen, och inte bara arbetarklassen, överger de traditionella partierna.) Vi kan också hålla med om att "något har gått förlorat", men föreslå att det inte är etnisk homogenitet, utan stoltheten över välfärden.

Att skrämma väljare har sin givna plats i kommunikationen - vem fan är inte rädd - men det kan också handla om stolthet, hopp, förväntan, tillit, nostalgi, medkänsla, frustration, spänning. Huvudsaken är att man formulerar någonting som möter det som väljarna känner. Det är egentligen det som är läxan från högerpopulisterna.

Se upp för att kopiera Hillary och Bernie

Jo, USA är faktiskt störst och bäst. Åtminstone när det gäller nya metoder för att vinna väljare. Amerikanska valrörelser är därför alltid en stor inspirationskälla för svenska kampanjmakare. Men bara de bästa kampanjmakarna lyckas sortera ut vad som faktiskt går att översätta till svenska förhållanden. Och det som går att översätta från ett stort, dominerande parti till ett annat (till exempel från Demokraterna till Socialdemokraterna) kan fortfarande vara irrelevant för små, socialistiska partier – som Vänsterpartiet. Politisk kultur, valsystem och väljarattityder utgör andra skillnader som gör en del trender och tendenser svåröverförbara.

Ta detta med populismen, till exempel. Det har visserligen alltid varit vanligt att göra anspråk på att företräda vanligt folk mot Washington eller Wall Street. Men i år har det varit avgörande för framgång på ett helt annat sätt än tidigare, oavsett om det handlat om Donald Trumps säga-precis-vad-han-tänker-attityd och skott från höften, eller Bernie Sanders slagkraftiga kritik av den ekonomiska eliten. Båda kandidaterna har dessutom vunnit på att inte vara traditionella politiker, utan genuina outsiders.

Men det här är ett framgångsrecept framför allt i länder med lägre förtroende för det politiska systemet. I USA är tilltron till politiken historiskt låg. I Sverige har däremot förtroendet för regeringen och för de politiska partierna ökat stadigt sedan 90-talet. Det finns helt enkelt inte samma behov för Jonas Sjöstedt eller Stefan Löfven att framstå som icke-politiker. Att kopiera en retorik där man talar om ”eliten” riskerar också att betraktas som udda av svenska väljare, som är ideologiskt medvetna och vana att se politik som en fråga om vänster och höger – inte ”här nere” och ”där uppe”.

Demokraternas gräsrotsorganisering brukar också vara en förebild för svenska partier, ända sedan Obamas första kampanj 2008. I år har många imponerats av hur Bernie Sanders byggde upp en entusiastisk gräsrotsrörelse under primärvalen. Och visst kan vi lära en del om hur man organiserar volontärer, framför allt när det gäller tekniska hjälpmedel. Även i Sverige skulle personer som bara har en lös anknytning till partierna kunna göra en insats i valrörelserna. Men i huvudsak är det att gå över ån efter vatten: här finns ju redan listor med tiotusentals aktiva partimedlemmar – listor som skulle göra amerikanska kampanjorganisatörer gröna av avund. Självklart ska man göra det lätt för partilösa att vara med, men man kommer att finna att det är svårare i ett land med starkare partipolitisk identifiering och mindre personfokus.

Mobilisering är en annan sådan där sak som återkommer i ”vad kan vi lära av USA”-diskussionerna. Men amerikanska val kommer alltid att handla mer om mobilisering av icke-röstande än vad som är motiverat i Sverige. I USA är det helt enkelt så ohyggligt många fler som inte röstar. I ett land med 86 procents valdeltagande är det nästan omöjligt att vinna ett val utan att också försöka vinna över andra partiers anhängare. Det får också konsekvenser för retoriken: Donald Trump kunde låta så aggressiv som han gjorde därför att strategin helt enkelt inte var att vinna över några demokrater. Då gör det ju inget om man framstår som vansinnig för det andra partiets väljare. I Sverige kan man inte på det sättet ägna en hel kampanj åt att tala till kärnväljarna, utan måste fundera mer på vad som kan förmå väljarna att byta parti.

Ska man lära av utländska valrörelser, borde i allmänhet mer intresse riktas mot politiska system som är mer lika vårt eget. Det ger förmodligen mer att studera stortingsvalet i Norge nästa år.

Men om de svenska partierna ändå ska välja en sak att kopiera från den amerikanska valrörelsen, så är det de digitala kampanjerna. Inte för att någon särskild kanal fått ett genombrott (nej, inte heller här kommer 2018 att bli ”Snapchatvalet”) utan för genomslaget, intensiteten, påverkan på traditionella medier. Blixtsnabba reaktioner i sociala medier ramar in politiska händelser långt innan en aldrig så effektiv traditionell kampanjstab hunnit börja fundera på motdrag. I USA var det framför allt avsändare i utkanten av partiapparaterna, eller helt utanför, som formade debatten på det sättet. På det sättet förlorar partierna lite kontroll, men vinner i flexibilitet, snabbhet – och möjligheter att svära sig fria om någon går över gränsen. I Sverige 2018 riskerar SD – med sin berömda ”svans” – att bemästra den här grenen bäst. Här får vänstern gärna försöka komma ikapp med hjälp av förebilder på andra sidan Atlanten.

(Ledare publicerad i Flamman 10 november.)

2016-10-25

Bara marknaden förstår medelklassen

Bor man med två barn i en närförort till Stockholm där årsinkomsterna ligger på en halv miljon och uppåt, vet marknaden precis vem man är. En som behöver mer tid. För att det är status att hinna med mycket. För att moderna jobb stjäl mycket tid av oss. Sådant vet marknaden. Jag kan spara tid med playtjänster, hemleveranser av mat, kommersiella fotbollsträningar.

Hört talas om det sista? Ett företag, istället för en förening, låter barnen träna fotboll utan några krav på ideella insatser från föräldrarna (”100 procent föräldravänligt”). Ingen behöver vara tränare, ingen behöver sälja kakor.

Det är dyrt förstås, så bara välbärgade föräldrar kan köpa sig fria från det ideella engagemanget. Och det ställer till problem för de traditionella klubbarna. Men poängen här är att marknaden återigen har uppfunnit ett alternativ till det goda (jobbiga) medborgarskapet. När det ideella hamnar i en nedåtgående spiral – dåligt föräldraengagemang leder till ännu fler mejl med tjat om att ställa upp och ännu mer kantstött verksamhet som känns allt jobbigare att engagera sig i – då finns marknaden där med ett alternativ. Precis som det ständigt finns alternativ till offentlig välfärd. Medelklassen kan alltid byta bort, välja att köpa, dra sig undan.

När medelklassen – de löntagare som i marxistiska termer utgör det mellanskikt som befinner sig mellan arbetarklassen och borgarklassen – väljer ”exit” skadas hela välfärdstanken, det vet vi sedan tidigare. Den som flyr in i marknaden blir snabbt oförstående inför att betala skatt. Man tenderar dessutom att fly tillsammans med människor som är lika privilegierade som sig själv. Det minskar förståelsen för hur villkoren ser ut för andra, ja högervrider hela världsbilden.

Men vi måste prata mer om hur den där flykten från det ideella eller offentliga började: med att marknaden förstod medelklassens behov. Den kommersiella fotbollsarrangören har begripit exakt hur jag känner inför att sälja lotter utanför ICA eller skjutsa barnen till en grusplan i Bollmora en söndagmorgon. Det andra sättet att organisera saker här i världen – politiken – den begriper å andra sidan nästan ingenting.

Samtidigt som jakten på mer tid ständigt skapar nya privata tjänster och produkter, kan en politisk lösning som arbetstidsförkortning vara stendöd. Rapporter om medelklassens problem på jobbet – stress, meningslöshet, maktlöshet – används sällan som utgångspunkt för några politiska paroller. I stället tror man att medelklassen måste vinnas med valfrihet och skattesänkningar. Att det den framför allt längtar efter är mer konsumtionsutrymme.

Sverige hade en gång i tiden världens rödaste medelklass. Bara i två val mellan 1964-2006 hade S och V tillsammans mindre än 40 procents stöd bland TCO-anslutna.

Då användes ofta ordet ”löntagare”, vilket skapade exakt den känsla av gemensamma intressen mellan arbetare och tjänstemän som var välfärdsstatens fundament. Socialdemokraterna ”vann valen i mitten” – men genom att tala till de vänstervärderingar som finns där. Då förstod man att den tvetydiga klasspositionen innebar öppningar för solidarisering nedåt, inåt – mot välfärdsstaten.

Det man fick tillbaka var en löntagarklass som också tänkte i politiska lösningar. I dag, när politiken aldrig formulerar några reformer som tilltalar breda löntagargrupper, blir den naturliga reflexen för medelklassen inte att ställa politiska krav, utan att efterfråga en tjänst på marknaden. När man är orolig över att förlossningsvården inte fungerar, startar man inte ett upprop – man hyr in en doula, en stödperson vid förlossningen. På det sättet uppstår en ond spiral: när medelklassen drar sig tillbaka till marknaden, artikuleras aldrig deras behov i politiska krav. Det gör i sin tur deras bekymmer osynliga, och gör det ännu svårare för vänstern att knäcka löntagarkoden. Att bekymren avpolitiseras gör till och med att vänstern ibland tar avstånd från dem. En doula kan då tolkas som statuskonsumtion, istället för lösningen på ett behov av mer välfärd.

Det går alltid att säga att medelklassens stress beror på för mycket selfies och Netflix. Men att det finns en del pseudoproblem betyder inte att det inte finns verkliga problem som vänstern borde adressera. När man talar om höger- och vänsterhegemoni finns det förmodligen få saker som är viktigare än att medelklassen börjar definiera sig mer utifrån sina gemensamma erfarenheter på arbetsplatserna, att återintroducera en löntagaridentitet. Och de behov som marknaden tillfredsställer – till exempel genom att tillhandahålla tid – kan bli politiska krav och få politiska svar. Då drar vi tillbaka medelklassen till politiken. Och förutsättningarna för att det i slutänden ska bli bättre för alla ökar radikalt.

(Ledare publicerad i Flamman 19 oktober)

2016-10-17

Väljarna gillar blockpolitik

Rödgröna väljare vill inte ha en blocköverskridande regering, enligt Sveriges Radio/Novus i söndags.

Rimligt. Finns det någon fråga där Stefan Löfven är i otakt med sina väljare, så är det när han gör religion av samarbete (att "Sverige är för litet för stora motsättningar" och så vidare).

Väljarna uppfattar helt enkelt det politiska avståndet mellan socialdemokrater och moderater som mycket stort. LO-medlemmar föredrar S+V alla gånger i veckan jämfört med att regera med något av de så kallade mittenpartierna.

Det intressanta med Sveriges Radios undersökning är att väljarna till vänster föredrar en fortsatt minoritetsregering trots att regeringen har svårigheter med att få igenom sin politik.

Det visar - för vilken gång i ordningen? - att resultat är ett överskattat politiskt kapital. De som tror det har bara hört hälften av samtalet på bänken utanför ICA - det som handlar om att sluta käbbla. Den andra hälften av samtalet handlar om att stå för sina ideal. Svenska väljare är både pragmatiker och ideologer.

Möjligen har de också kommit fram till, att en blocköverskridande regering i sig inte innebär att man får lättare att komma överens över blockgränsen, eller ens att utfallet blir mer resultat. En blocköverskridande regering innebär bara - att man har en blocköverskridande regering. Handlingsförlamningen kan lika gärna följa med in i Rosenbad. Det som avgör det är de verkliga politiska avstånden. Inte retorik om att samarbeta.

2016-10-11

SD-väljare kan ändra sig

Alla pratar om SD och regeringsfrågan igen – precis som SD ville ha det. Det senaste året har Jimmie Åkesson uppvaktat allianspartierna intensivt. På kort sikt för att komma in i debatten igen, efter att gränserna stängts och SD famlat efter sin roll i den nya, hårdare flyktingdebatten. På lång sikt för att partiet kanske insett att den enda vägen till regeringsmakt går via högern, som i många andra europeiska länder.

Den rödgröna motstrategin handlar om att göra SD till paria. Lyckas man vinna debatten om hur SD ska beskrivas så blir det svårt för Anna Kinberg Batra att göra dem till regeringsunderlag. Alltså är framför allt de socialdemokratiska utfallen mot SD tuffare idag än tidigare: de är rasister, punkt. Att varje ”skandal” kring SD (egentligen bara återkommande uttryck för vad partiet står för) utlöser twitterstorm beror delvis på genuin, spontan antirasism, delvis på strategin att förhindra att SD blir rumsrent i alliansväljarnas ögon.

Problemet med den strategin är att den förutsätter att det mesta SD säger och gör lyfts fram, så att de återigen hamnar i fokus för den politiska debatten – en debatt där SD egentligen skulle skadas mer av att klassiska vänster-högerfrågor var på agendan. Skandaler påverkar inte väljarna särskilt mycket, av lätt insedda skäl: politik är alldeles för viktigt. Om du sympatiserar med ett partis politiska projekt – eller till och med är övertygad om att det är den enda vägen för Sverige – kommer du inte att rösta annorlunda för att några företrädare för det partiet är rötägg. SD:s hantering av skandalerna följer dessutom för det mesta instruktionsboken. Utifrån sett tycks de faktiskt reagera mot rasism inom partiet.

Men borde inte väljarna se ett mönster i till exempel alla uppseendeväckande uttalanden, att de tillsammans bildar en ideologi? Nej, det kan man knappast förvänta sig. Vi lever i ett samhälle där ideologier inte står särskilt högt i kurs. Det mesta sägs vara enskildheter och isolerade fall. Politiker som hela tiden uppmanar oss att se enstaka olyckliga händelser, inte systemfel, i skandalerna i den vinstdrivande välfärdssektorn – hur kan samma politiker kräva att vi ska pussla ihop SD-skandalerna till en ideologi? Vill man att väljarna ska tänka i termer av politiska idéer och ”ismer” måste man nog börja med att omfamna det tänkandet själv.

Ett annat problem med stigmatiseringsstrategin är att den knappast imponerar på SD:s väljare. Råskället från etablissemanget kan till och med verka bekräfta SD-berättelsen om ”alla mot dem”. Det är heller inte givet att en enskild SD-väljare kan höra en anklagelse om att partiet är rasistiskt utan att höra en anklagelse om att själv vara rasist.

Vad skulle problemet med det vara då? Jo, till exempel att ett parti som vill ta tillbaka väljare från SD inte kan börja med att kalla dem rasister. För just detta, att ta tillbaka väljare från SD, är faktiskt fortfarande den enda lösningen på den destruktiva politiska situation som Sverige varit i sedan partiet kom in i riksdagen 2010. Sedan förra valet dominerar en idé om att SD-väljarna ”bara är rasister”: främlingsfientlighet är deras enda bevekelsegrund. Det är en uppgiven idé som beskriver SD-röstande som ett slags svart hål: man kan komma dit, men man kan inte komma därifrån, i alla fall inte med några andra argument än SD:s egna. Det vi andra kan göra är bara att förhindra att fler hamnar i det svarta hålet, och glädjas åt att vi fortfarande är fler som befinner oss utanför – ”vi är 87 procent”.

Med den här synen på SD:s väljare är stigmatiseringsstrategin inget problem: om de bara är rasister, så spelar det heller ingen roll om man kallar dem det, för att avskräcka andra. Risken är bara stor att SD:s väljare i själva verket är lika flerdimensionella och påverkbara som andra väljare. SD passerade inte fyraprocentsspärren förrän för sex år sedan. Nästan alla partiets väljare har alltså fram tills helt nyligen röstat på andra partier, på grundval av andra sakfrågor. Det betyder också att man kan få dem att ändra sina prioriteringar igen, precis som de 50 000 väljare gjorde som faktiskt bytte från SD i valet 2014 – fastän de bara, enligt teorin, har främlingsfientlighet i huvudet. Det finns inga svarta hål i politiken.

Stigmatiseringsstrategin motiveras med ett defensivt mål: att hindra att SD får större parlamentariskt inflytande. Men det kan aldrig vara tillräckligt bra. SD måste minska, och skickas ut ur riksdagen igen. Inget annat mål duger på sikt. Det bygger på att man ändrar SD-väljarnas syn på hur Sverige fungerar, och vad som är viktigt – inte ger upp om dem. Dagens grälande på, och om, SD bidrar inte till en sådan offensiv kamp. 

(Ledare publicerad i Flamman 10 oktober 2016.)

2016-10-07

Att prata utan att tänka först är ju precis det vi tokhyllar

Ett positivt omdöme om Donald Trump återkommer oftare än andra: han säger vad han tycker. Till och med de som inte håller med honom, tycker att det är en bra egenskap. Som väljaren Jim i Dagens Nyheters intervju: "Jag uppskattar att Donald Trump säger vad han tycker även om det blir väl bryskt ibland."

Samma sak säger Lois.

Och John.

Och Jon.

Och många andra väljare.

Att Trump säger vad han tycker - eller, mer rättvist, vad han kommer att tänka på - gör att han uppfattas som ärlig och genuin. Inte alls som alla andra politiker med sina smarta och undanglidande svar på alla frågor. Det gör att till och med de som tycker att Trump har fel, gillar att han talar fritt ur hjärtat. Det grova och råa blir bevis för att det kommer inifrån honom själv.

Och varför skulle folk inte gilla det?

Hela populärkulturen skriker ju för full hals till oss: säg alltid vad du tycker! Att tala fritt ur hjärtat sägs vara samma sak som att vara ärlig och att inte förställa sig. Vi lär oss samtidigt att inte bry oss om andras reaktioner: sådan här är jag - take it or leave it! Att inte säga precis vad du tycker innebär att du inte tillåter dig själv att vara precis den du är. Och att vara precis den man är, det är 2016 års verkliga överideologi. Dokusåpavärlden (som av en slump Donald Trumps språngbräda till politiken) är en bra samtidsmätare: full av konflikter ("bra teve") som har sitt ursprung i att folk bara måste vara ärliga och säga vad de tänker.

I själva verket bygger all tillitsfull mänsklig samvaro på motsatsen: att man inte bara säger det som kommer för en, och att man inte tror att det första man tänker om någonting är det mest ärliga.

Våra spontana jag är ett virrvarr av ryggmärgsreflexer, grova sorteringar, starka känslor och snabba tolkningar. Att låta intellektet processa det spontant tänkta är inte falskhet - det är civilisation. Våra "jag" finns ju inte bara där längst inne i magen. Mitt "jag" är lika mycket det jag lärt mig, de erfarenheter jag gjort, mina åsikter om hur världen borde fungera - allt det som korrigerar och håller tillbaka de fördomar och snabba slutsatser som bubblar inom en.

En av de saker som sker sekundsnabbt är de grova kategoriseringarna. Därför är det ingen slump att just högerpopulisterna ber oss att inte fundera på vad vi säger innan vi säger det. De vill gärna påstå att våra mest spontana tankar också är de mest ärliga. Och de argumenterar för att de spontana tankarna måste få ta plats i politiken också: "Vi säger det du tänker" som det stod på Sverigedemokraternas affischer för några år sedan.

Att alltid säga precis vad man tycker och tänker är en del av vurmen för det genuina och äkta som präglar 2010-talet. Högerpopulister som Trump exploaterar skickligt den vurmen. Det är kanske inte någon huvudförklaring till framgången. Men helt klart är att han bara gör precis det alla uppmanas att göra hela tiden: säga vad man tycker.

2016-08-22

S vill prata om annat - men saknar samtalsämne

Varför ägnar sig Socialdemokraterna åt sådant som - ärligt talat - de flesta socialdemokrater för några år sedan skulle ha avfärdat som högerpopulism? Tiggeriförbud, svenska värderingar, snabbinkallade presskonferenser med statsministern om förortskriminalitet?

Det är inte för att de har blivit högerpopulister. Tvärtom, de hatar frågorna. De vill till varje pris diskutera annat, sådant som finns på deras egen planhalva. För att få börja diskutera annat tänjer sig det socialdemokratiska partiet till bristningsgränsen för att neutralisera borgerlighetens, och SD:s, repressiva, populistiska och främlingsfientliga politik. Lägger man sig tillräckligt nära så slipper man en tydlig konflikt i de frågorna. Finns det ingen tydlig konflikt dör debatten, och då kan man äntligen få diskutera annat. Sådan är förmodligen tanken.

Det finns inget genuint socialdemokratiskt engagemang varken kring tiggeri eller bilbränder. De hatar frågorna och därför finns det heller ingen socialdemokrat som arbetar dag och natt för att komma underfund med hur man verkligen stoppar bilbränderna i förorten. Man bara kallar till presskonferens, pratar lite och neutraliserar. Fantasilösheten i närmandet till högern visar hur ointresserade Socialdemokraterna egentligen är.

Det är exakt som när Fredrik Reinfeldt sa att han tänkte matcha varje sossekrona till välfärden. Han hade ingen plan för att utveckla välfärden. Vad brydde han sig om det? Men det var ett sätt att neutralisera en konflikt han inte ville ha.

Jag är ganska övertygad om att ingen i den socialdemokratiska partiledningen är intresserad av, eller förväntar sig, några opinionsvinster tack vare anpassningen till populismen. Den handlar om att inte förlora. Opinionsvinsterna ska komma när man avfört de destruktiva frågorna från agendan och fått börja diskutera annat. Det är en lite annorlunda tolkning än Stig-Björn Ljunggren i Dagens Samhälle gör när han skriver att S plan är att "svenska folket inte ska behöva rösta på SD för att få en förändring av migrationspolitiken".

Strategin är alltså inte ondsint - men farlig. Det går att slippa debatten på ett politikområde genom att bara kopiera motståndaren, men vad händer om det man tror är en debatt i själva verket är en tidsanda - att frågorna bara fortsätter välla fram, att det är en problemformulering som tar över hela samtiden? Det kanske dröjer länge innan vi blir av med de främlingsfientliga problemformuleringarna, därför att krafterna som håller dem vid liv är så starka. Får Socialdemokraterna då någon chans att prata andra frågor innan valet 2018? Om de inte får det, kommer de att gå in i valet på just den fantastilösa, kopierade populismen.

Och vad händer med neutraliserandet av frågan om motståndaren höjer insatsen? Moderaternas löfte om att matcha de socialdemokratiska välfärdssatsningarna inför valet 2006 fungerade, eftersom S inte hade något bra svar. Men idag flyttar högern målmedvetet ett steg högerut för varje anpassning S gör. Och eftersom det finns gränser även för socialdemokrater - någonstans vid vattenkanoner och utegångsförbud - blir man inte av med debatten.

Det tredje problemet är att strategin bygger på att man i det tomrum som förväntas uppstå då man kopierar motståndaren, faktiskt lyckas etablera en annan fråga och en annan diskussion. Dagens socialdemokrati saknar förutsättningar att lyckas med det. Ett förbud mot vinster i välfärden skulle, som Eric Rosén skriver, vara en utmärkt fråga att ta strid om. Men där står Stefan Löfven nog helt enkelt inte politiskt. Det partiledningen vill föra över debatten till, och vinna valet 2018 på, är istället de kloka reformerna och det dagliga förbättrandet.

Lyssnar man på partiledningen så är det tydligt att det är så man tänker sig att politik fungerar: politiker levererar resultat, och folk kommer att gilla att resultaten går åt rätt håll. Det kan man diskutera. Problemet i det här sammanhanget är att det i detta inte finns någon som helst kraft att vända på agendan. Regeringens småputtrande framåt kommer inte att bli en snackis som ersätter berättelser om hur ensamkommande flyktingkillar sextrakasserar svenska tjejer. Det räcker inte.

En sista utväg är att tänka om hela strategin från grunden, och faktiskt ha en vänsterlinje i alla frågorna i det främlingsfientliga paradigmet. Att ta konflikter, även om det innebär att debatten möjligen förlängs och fördjupas om fel frågor. Men om man inte får vinna på rätt frågor, så måste man vinna på fel frågor. Och debatten har ju bevisligen inte upphört för att man försökt kopiera bort den (nej, inte "triangulera", för triangulering är, till skillnad från kopering, ett intelligent drag för att hitta en "tredje punkt", långt ifrån någon mekanisk anpassning). Alla låter fortfarande som sverigedemokrater, S ligger långt under förra valresultatet och det är bara två år kvar till nästa val. Väljarna behöver höra en självständig socialdemokratisk linje i de frågor som dominerar debatten. Annars får de inte höra någon socialdemokratisk linje alls.

Innerst inne vet förstås varenda socialdemokrat hur en sådan vänsterlinje skulle se ut. "Vänster" är att tro på sociala orsaker och jämlika lösningar. Att välja det som en alternativ strategi skulle alltså ha den positiva bieffekten att partiet fick prata om sådant de faktiskt tror på. För att inte tala om att det skulle skaffa en massa utsatta människor en tydligare politisk bundsförvant i dagens obehagliga samhällsklimat.

Men först måste S-ledningen se bristerna i sin strategi bara som strategi betraktad.

2016-08-19

Varför skulle idioti inte ha med klass att göra?

It goes without saying. Bilar brinner alltid i Tensta, aldrig på Östermalm.

Betyder det att de som bränner bilar är några slags arbetarklassens hjältar, rättfärdiga upprorsmakare?

Det är ju det högern tror att vänstern menar, när vänstern säger att det handlar om klass. Om det finns sociala orsaker så är det berättigat.

Svaret är alldeles givet nej. Klassamhället skapar - bland annat - idioter som bränner bilar. Men idioterna har självklart bara delvis valt att vara idioter. Ramarna är ganska snäva i förorten. Det finns ett val - och det finns inte ett val.

Högern vill så gärna en gång för alla skrota alla nyanser: "det här är väl ändå bara kriminalitet"?

Som om kriminalitet skulle ha mindre sociala orsaker än ostyriga ungdomar. Som om just det, att passera just den gränsen, är ett fullständigt fritt val.

Vänsterns uppgift är att alltid säga emot: det finns ingenting i samhället som är "bara". Aldrig någonsin är det individuella ansvaret totalt. Hur skulle det kunna vara det, när valmöjligheterna är så inskränkta och livet i klassamhället så förutbestämt?

Det är en helt annan sak att rättsväsendet måste bygga på det individuella ansvaret. Det måste det göra eftersom motsatsen är otänkbar, en praktisk och samhällelig omöjlighet.

Men egentligen - och det hör man ofta jurister gräma sig åt - vet ju alla att många som döms inte fått särskilt många chanser av samhället. Man förstod hur det skulle gå.

De som inte bränner bilar då? Om man inte automatiskt bränner bilar bara för att man bor i förorten - de allra flesta gör ju inte det - då visar väl det att man har ett val, och att idioterna bara är idioter?

Nej, det blir ologiskt. Om bilbränning var precis lika vanligt oavsett familjebakgrund, då skulle klassamhället inte ha någonting med saken att göra. Men att hela arbetarklassen inte reagerar precis likadant på att vara nedtryckt - det ogiltigförklarar inte några påståenden om att social bakgrund spelar roll. Människor är olika. Arbetarklassens flickor reagerar sällan med skadegörelse och våld. Det betyder inte att de har "valt" att avstå från våld - bara att de mår dåligt och söker status på ett annat sätt.

Man kan se de våldsamma reaktionerna - upploppen, kriminaliteten, bilbränderna - som någonting som alltid ligger där nedbäddat, latent. Vi vet att det är så vissa kommer att reagera när klasskillnaderna vuxit sig alltför stora. Manlighetsnormer spelar en stor roll förstås. Vi behöver inte gå runt och undra om alla kommer att reagera snällt och introvert på nästa sociala kris - det vet vi att alla inte kommer att göra. Lösningen blir inte att mildra, eller slå till med järnhand mot, reaktionerna, utan att undvika kriser, fattigdom och klasskillnader. Just därför att vi vet att de skapar destruktiva reaktioner som ingen vill ha.

Högern har aldrig förstått vänstern här. Klassamhället skapar inte bara förtryck som uthärdas hjältemodigt och vackert. Det skapar idioti, egoism och uselhet också. Det är bland annat därför det är så angeläget att avskaffa det.

2016-06-08

Brett är bra, smalt är farligt

Miljöpartiet petar riksdagsledamöter som har gått emot partilinjen. "Vårt parti är tydligt med att vi sitter i regeringen", som Maria Ferm säger. Då får man inte bråka, inte vara otydliga.

Problemet är bara att de där bråken är så nyttiga för Miljöpartiet. Knepet för att lyckas fortsätta vara både en grön politisk rörelse och ett ansvarstagande regeringsparti är nog att just låta som om man är både och.

Det där är ju ett av Socialdemokraternas bästa trick. Socialdemokraterna är inte entydiga och utan sprickor. Tvärtom, deras långa tid vid makten bygger bland annat på att man är ett parti med många ansikten, med en politisk bredd som är sanslöst stor. Det är en lång, lång väg mellan Björn Rosengren och Daniel Suhonen. Det gynnar partiet. Väljarna kan välja att se partiet antingen som Björn Rosengren eller Daniel Suhonen.

Blå ballonger åt marginalväljarna, röda åt kärnväljarna. Man kanske inte vill gå med i Stefan Löfvens parti idag - men vem säger att han definierar socialdemokratin? Folk går gärna med i Aftonbladets ledarsidas socialdemokrati istället.

Miljöpartiet borde också visa upp flera ansikten. Problemet är att de är så få. Socialdemokraterna är tillräckligt många för att alltid ha någon utanför som kan göra jobbet att yla från folkdjupet. Samma person behöver inte vara både revolutionär och reformist.

I Miljöpartiet är alla makthavare, more or less. Då har man inget annat val än att låta bredden synas i toppen. En och annan Carl Schlyter borde man ha råd med. Och se nyttan av.

2016-06-05

Vänsterpartiet - reservpartiet

Det går bra för Vänsterpartiet. I Ekot/Novus väljarindex för maj nådde partiet 7,7 procent, två procentenheter över valresultatet 2014. Det är inte nödvändigtvis ”titta vi levererar”-strategin som ligger bakom uppgången. Förmodligen får partiet bra betalt bara genom att ha varit stabilt när andra har genomlevt mediala kriser (MP) eller varit osynliga (FI). Det är de partierna som opinionsvinsterna sedan valet 2014 kommit ifrån, enligt SCB:s majmätning.

Det är bra att MP- och FI-väljarna går till vänster. Men det är samtidigt Vänsterpartiets stora svaghet att bara vara ”reservpartiet” – partiet som finns till hands när ingenting annat funkar. Om man inte ”känner igen Socialdemokraterna längre” kan man rösta på vänstern istället (som 1998). Om Socialdemokraterna har kris i partiledarfrågan, kan man rösta på vänstern istället (som vid årsskiftet 2011-2012). Om MP misslyckas med allt de företar sig, kan man rösta på vänstern istället, som nu.

Det betyder inte att man har framgångarna gratis. Även bakom att vara ett alternativ ligger hårt jobb. Men det ändrar fortfarande inte på det besvärliga faktum att man inte är herre över sina egna framgångar.

Det får konsekvenser i förhållande till Socialdemokraterna. Deras vänsterorienterade väljare verkar just nu inte behöva något reservparti. De lever tvärtom i den bästa av världar: Socialdemokraterna regerar, och lyssnar dessutom på Vänsterpartiet! När Vänsterpartiet gör regeringspolitiken bättre, förbättrar man också, paradoxalt nog, det parti som man skulle kunna ta väljare från.

Vänsterpartiet vinner följaktligen inte heller i SCB:s majmätning några väljare från Socialdemokraterna. Om det är någonting som borde bekymra Vänsterpartiets ledning, i tider av uppgång, är det ändå detta. Vänsterpartiet bildades som en opposition inom socialdemokratin, och det är ofrånkomligt att partiets roll är att tillhandahålla den alternativa strategin inom arbetarrörelsen. Att gå lite längre, att ställa de tuffare kraven. Attraherar inte de idéerna socialdemokratiska väljare, så stannar Vänsterpartiet snabbt i tillväxten.

De senaste åren har S-väljare bara gått till Vänsterpartiet i någon större mängd vid ett tillfälle: under våren 2014, efter en tids intensiv debatt om vinster i välfärden, med knäckebrödsskandalen vid ”Hälsans förskola” som klimax. När Vänsterpartiet verkade mer pålitligt om välfärden, utmanade man Socialdemokraterna.

Vinstdebatten klingade emellertid av, och på valdagen fanns det bara svaga effekter kvar på väljarrörelserna. Men de fanns där: ”Vinsterna i välfärden hade betydelse för Socialdemokraternas tapp till Vänsterpartiet” (”Flytande väljare”, 2016). Det finns mycket som talar för att tydlighet i välfärdsfrågorna är viktigt för väljarna som vacklar mellan Socialdemokraterna och Vänsterpartiet. Här finns potentiella öppningar. När dessa vacklande väljare berättar själva (i Novus eftervalsundersökning 2014), pratar de om skolan, om sjukvården och äldreomsorgen. Socialdemokraterna upplevs som bättre i alla – men Vänsterpartiet ligger nära på de två senare områdena. Hade Vänsterpartiet lyckats göra vinstfrågan till en ingång i sådana välfärdsfrågor, istället för till en tekniskt präglad åtgärd, hade man kanske kunnat vinna fler väljare på egna meriter.

Att ta ut ett avstånd i välfärdsfrågorna är, om inte den allena saliggörande, så åtminstone en av de nödvändiga strategierna för att vinna socialdemokratiska väljare. Det är svårt att göra genom att driva frågor som Socialdemokraterna kan göra till sina – sossar pratar nu vitt och brett om ”regeringens” välfärdsmiljarder. Snarare måste vänstern prata mer om sådant som man faktiskt inte vinner, åtminstone inte på kort sikt. Det måste sannolikt också vara välfärdsfrågor där man tar spjärn mot, använder sig av, dagens destruktiva och rasistiskt präglade debatt – självklart utan att sakpolitiskt anpassa sig en millimeter. Men bara en så enkel sak som att flytta vinstdebatten till asylindustrin flyttar Vänsterpartiet närmare debattens centrum.

(Ledare i Flamman 2016-06-03)