2014-01-31

Valet avgörs av de frågor S ser till att det handlar om

Det finns ingen farligare dogm för Socialdemokraterna än den att man vinner val genom att ha högst förtroende i grenen "ekonomi". Farlig om man vill vinna val, och i synnerhet farlig för den som vill se ett någorlunda radikalt SAP framöver.

Den senaste tidens utspel om budgetunderskott från S får Erik Wahlin i Affärsvärlden att skriva följande:

"Socialdemokraternas finansministerkandidat Magdalena Andersson har uppenbarligen förstått att förtroendet för statsminister Reinfeldt och finansminister Borgs ekonomiska politik är den pelare som de måste angripa och välta för att störta alliansen."

Det är uppenbart att han har rätt åtminstone i att det är så s-ledningen resonerar. I senaste Fokus bidrar Claes Lönegård med något som ser ut som ett empiriskt stöd: när S har vunnit ekonomifrågan, har de vunnit valen. När M har vunnit ekonomifrågan, har de vunnit valen. Så ser sambandet ut sedan 1982 åtminstone. Siffrorna är hämtade från Henrik Oscarssons och Sören Holmbergs "Nya svenska väljare".

Det finns minst tre invändningar mot att det verkligen är ett så tydligt samband:

1. Väljarna säger (för det mesta) att svensk ekonomi inte är någon tung fråga när de väljer parti. Det är istället välfärdsfrågorna och jobben. Någon gång en sakfråga: miljön eller löntagarfonderna. Just nu toppar sjukvården, 76 procent anger den frågan jämfört med 55 procent som nämner Sveriges ekonomi (enligt Novus).

2. Valsegrarna som Fokusartikeln beskriver är bara valsegrar i den meningen att S eller M fick talmannens uppdrag att bilda regering - bland "valsegrarna" ingår till exempel S nioprocentiga ras i valet 1998. Om man istället går in och jämför övertaget i ekonomiskt förtroende med de faktiska valresultaten för S och M ställda i relation till varandra, framträder ett mycket svagare samband, särskilt under perioden 1982-1998. Då vann S valen med stabil marginal, samtidigt som övertaget i ekonomiskt förtroende växlade stort. Till exempel gav +4 i ekonomi 1982 en segermarginal gentemot M på 22 procentenheter. När förtroendet för Kjell-Olof Feldt gav ett ekonomi-övertag på +27 sex år senare, var segermarginalen bara marginellt högre (25 procentenheter).

3. Från början av 2012 till början av 2014 har M tappat nära tio procentenheter i opinionen. Andelen som tycker att de har bäst politik för landets ekonomi har bara gått från 34 till 31 procent under samma period. S har ökat sitt förtroende att sköta landets ekonomi (lite grand) från 2012 och framåt - men har samtidigt tappat någon procentenhet i opinionsstöd. Sambandet är nästan totalt frånvarande även på opinionsmätningar mellan valen.

Förutom detta, är det vansinne att tro att val avgörs av någon enkel formel. Sveriges ekonomiska läge, och förmågan att förbättra det, blir ibland viktigare än annars på grund av omständigheterna - som efter krisen i början av 90-talet. Och det är naturligtvis viktigt på en väldigt grundläggande nivå att väljarna tror att arbetarrörelsens partier kan räkna. Men det kommer förmodligen aldrig att vara den huvudsakliga drivkraften bakom att rösta på varken S eller V. Som jag har skrivit tidigare är det inpräntat i vår arvsmassa att höger hör ihop med pengar, företag och räknenissar. Det behöver inte vara dåligt för vänstern - för med det får man också att högern uppfattas som hårdare och mindre omhändertagande och solidariska.

Om det var uteslutande "the economy, stupid" som gällde skulle det förstås inte var hållbart för småpartierna att bara enstaka procentenheter tycker att de är bäst på det. Men olika väljare har olika bevekelsegrunder. För Miljöpartiet spelar det ingen roll att bara 1 procent av väljarna tycker att de är bäst på ekonomi: de kan ändå vara Sveriges tredje största parti, för deras väljare är oroliga för klimatet. Borde Gustaf Fridolin börja fokusera mer på ekonomisk politik? Det skulle knappast någon strateg säga.

På samma sätt är min utgångspunkt att S gynnas om debatten handlar om deras starkaste frågor - välfärden och jobben. Idén att man ska gå in och vinna även sin svagaste fråga - för att liksom sakna svaga punkter - bygger på en föreställning om att väljarna går igenom partierna med något slags besiktningsprotokoll i händerna. Men partierna är ju mycket aktivare gentemot väljarna än så: Moderaterna hade ett massivt övertag i ekonomifrågan 2010 därför att de ville prata om ekonomi. De lyckades också höja frågan i väljarnas medvetande jämfört med 2006. Om S-ledningen tänker att frågan "är" viktig för folk (vilket alltså är tveksamt) bygger det på en misstro till den egna opinionsbildande förmågan - att man har gett upp försöken att hålla sin svagaste fråga borta från dagordningen. Valkampanjer handlar lika mycket om en fajt om vad som diskuteras. Är man bara inriktad på att vinna "det som diskuteras" har man försatt sig i en farlig situation.

Det är sant - och det är förstås delvis det som S hänger upp sig på - att just de som bytte från de rödgröna till alliansen i valet 2010 angav "ekonomin" som ett viktigt skäl. Men det betyder fortfarande inget annat än att Moderaterna fick in rätt fråga i marginalväljarnas medvetande. Och det betyder inte att samma väljare måste vinnas tillbaka just på ekonomifrågan. Gamla debatter är gamla debatter. Det kanske är deras oro för hur trygga barnen är i skolan som är mest strategisk att möta i kommunikationen 2014?

Slutligen: arbetarrörelsens partier ska inte försöka vinna i grenen "ekonomi" genom att tänka på ekonomi lika snävt som en borgare - budgetar, räntor, inflation. Det är tvärtom ett villkor för överlevnad på lång sikt att vänstern får folk att förstå att välfärdsfrågorna också är ekonomi. Att en anständig a-kassa och bra dagis också är god ekonomisk hushållning. Tror väljarna att ekonomi handlar om att vara den bästa kamreren, då har de ju redan Anders Borg. Det tragiska är att skrapar man på den socialdemokratiska strategin så hittar man förstås de som gärna väljer bort att prata om de starka korten därför att de inte vill att S ska vara bra på gemensam välfärd och som vill att essensen i vara sosse ska vara att man vill ha ordning och reda i ekonomin. En intern högerlinje - som gärna sprider vidare tesen att ekonomin alltid är nyckeln till valseger.

Det blir inte bättre än så här

Det börjar få ett löjets skimmer över sig, alliansens prat om att situationen i dagens skola fortfarande är sossarnas fel. Hur långa mandatperioder behöver de, femton-tjugo år?

Jan Björklund har pratat länge om att vända atlantångare. Fredrik Reinfeldt anslöt i början av veckan och förklarade att de elever som testades i senaste Pisa-undersökningen var de sista som går helt och hållet efter den gamla grundskolans läroplan. ”De har alltså inte mött någon av alliansens reformer”, sa statsministern.

Men läroplanen är ju inte allt. Regeringen styr också över resurserna, lärarutbildningen och det fria skolvalet, som inte ens Skolverket tvekar att skylla sämre resultat på. Många skolelever hade redan kunnat ”möta reformer” som gjort skolan mer likvärdig – om regeringen hade velat.

I opposition lät självklart allianspolitikerna annorlunda om politikens makt. Som Jan Björklund i Göteborgs-Posten 28/9 2004: ”Under de senaste sex åren har Thomas Östros varit utbildningsminister […] under dessa sex år har krisen fördjupats. […] Östros kommer att få finna sig i att bli bedömd inte efter vilka avsikter han kan tänkas ha haft, utan efter vilka resultat han har uppnått.” Och så räknar Björklund upp siffror som pekar åt fel håll. Efter sex år. Nu har han själv åtta som statsråd, och anser sig helt utan ansvar.

Varje gång Sverige fallit dåligt ut i en internationell jämförelse, har Jan Björklund börjat prata om att orsaken ligger i något som han ännu inte hunnit med. Sålunda var ”studiedisciplinen” av fundamental betydelse för skolresultatet innan 2007, då lärarna fick rätt att beslagta mobiltelefoner och flytta på bråkiga elever – därefter icke. Och ”läraryrkets status” var jätteviktigt ända fram till i fjol, då nedslående rapporter kom slag i slag: om löner som var bland de lägre i OECD, om avhopp från nya lärarutbildningen och om att folk hellre rekommenderade sina barn att bli snickare än lärare. Nu talar Jan Björklund allt oftare om att mycket nog blir bättre om skolan förstatligas. Felet på svensk skola är alltid detsamma: en grej han inte berättat om förut.

Det går naturligtvis att vända skolresultat snabbt – om man väljer att ha en politik som fungerar också på kort sikt. (Det bör man nog, eftersom det är livs levande barn vi pratar om.) I Norge råkade man ut för ett bottennapp i Pisa 2001, men hade vänt det redan efter fem-sex år. Det går i linje till exempel med den McKinsey-rapport från 2010 som säger att det går att göra ”betydande framsteg” på ”sex år eller mindre”.

Oppositionen ska naturligtvis inte lägga alltför mycket kraft på en debatt om långsamhet. Grundproblemet är att regeringen saknar politik för att förbättra skolresultaten, inte att det kommer att dröja innan vi märker det. Tyvärr är nog en diskussion om ”resultat” ett symptom på ganska stor enighet mellan regering och opposition (utom V) kring politikens innehåll. Och på att skolforskningen har en så stark position – lärarfacken uttrycker ofta en önskan om mindre politik och fler överenskommelser om ”rätt” riktning. Men i grund och botten skär ofta samma idékonflikter genom skolpolitiken som genom andra områden. Det borde komma fram oftare.

(Ledare publicerad i Flamman 30 jan.)

2014-01-28

S-attack mot statliga jobb

Onsdagens partiledardebatt innehöll ett ordkrig om förra veckans s-utspel: hade Magdalena Andersson verkligen sagt att hon ville skära 10 miljarder på den statliga byråkratin? Ja, sa Jan Björklund. Inte alls, sa Mikael Damberg: hon berättade bara hur mycket danskarna lyckats spara, en summa i ”tiomiljardersklassen”.
Damberg har rätt i sak, det var så hon sa. Men hur stor är skillnaden då?

Magdalena Andersson valde att göra den danska jämförelsen på en direkt fråga från SVT:s reporter om hur stora besparingar det handlar om. Ingen pressade henne på en siffra – den kom utan påtryckningar. Socialdemokraterna gjorde heller inte något försök att korrigera Magdalena Anderssons uttalande under den knappa vecka som gick mellan att andra medier återgav SVT-intervjun med siffran 10 miljarder utskriven, och partiledardebatten. Allt tyder på att partiledningen fått kalla fötter de senaste dygnen.
Inte så konstigt i så fall. Det är helt okej att ha ambitioner om en effektiv statsförvaltning. Men det blir helt fel konflikt i en valrörelse om Socialdemokraterna vill ta bort statliga jobb och alliansen försvarar dem. Tyvärr är det inte första gången Socialdemokraterna visar att man hanterar oppositionsrollen valhänt. När man sitter i regering kan man puttra på med förslag som man tycker är behövliga i största allmänhet. Men i opposition måste man bry sig om var man hamnar i förhållande till regeringen: man måste ta ut ett avstånd, välja en gynnsam strid, vara oppositionell. Från rätt håll, till att börja med.

Om staten effektiviseras så att det blir pengar över, är det enda rimliga att de pengarna stannar kvar och ger utrymme för mer verksamhet. Inte att Magdalena Andersson krymper ned en sektor som inte vuxit på 20 år, trots en kraftig befolkningsökning under samma period.

Det låter väl bra med färre pärmbärare? Visst, men statsanställda inte är synonymt med byråkrater. Det kan lika gärna handla om kriminalvårdare, universitetslärare, arbetsförmedlare. Om de jobbade smartare, fick de gärna lägga de frigjorda resurserna på mindre trängsel på fängelserna, fler lärarledda seminarier på högskolan eller mer tid med varje arbetssökande. Färre kolleger behöver de inte.
Nu för tiden finns det heller inte särskilt många dammiga skrubbar att städa upp i. Det pågår ett ständigt effektiviseringsarbete – mer eller mindre rimligt – inom alla myndigheter. Att det plötsligt skulle gå att krama ut finansiering till flera av Socialdemokraternas viktiga reformer påminner, med Smålandspostens ord, om ”slarviga nyliberalers argumentation” (12/1). Men när man inte vågar ta tillbaka de borgerliga skattesänkningarna är det förstås här man hamnar: reformerna som ska understryka ”de enormt stora skillnaderna i svensk politik” får betalas genom att skära i andra änden av välfärden. Eller skrapas ihop av det som råkar bli över när fler – kanske – kommer i arbete och börjar betala skatt.

Magdalena Andersson tvingas nu förmodligen säga att hon inte har någon exakt beräkning alls och att siffran tio miljarder bara var ett skott från höften. Kvar finns det övergripande löftet att minska antalet statliga tjänster. Risken är att tusentals statsanställda fortfarande får lite magont av att tänka på en socialdemokratisk valseger.

Varför är Moderaterna så dåliga?

Moderaterna borde ju egentligen ha förlorat makten redan 2010.

Men med finanskrisen rakade plötsligt förtroendet för regeringen i höjden (fastän OECD berömde facket och riksbanken lika mycket efteråt) och det höll dem kvar i Rosenbad.

De senaste två åren har dock Moderaterna varit i fritt fall, minus tio procentenheter. Som en jämförelse tappade Håkan Juholt fem, räknat från tillträdet till avgången. När kommer en ordentlig fördjupning om Moderatkrisen? Att Moderaternas medlemmar håller sig med bolsjevikisk partidisciplin – till skillnad från evigt självkritiska sossar – är ett systemfel i drevbranschen. Men lite kan vi väl få frossa i pilar som pekar nedåt? Varför flyr LO-gubbarna – det slogs ju upp stort när de kom, var det där med arbetarparti bara en dagslända?

Moderaterna gör verkligen maximal skada på alliansen just nu. De tappar massor av väljare till oppositionen samtidigt som de tar från alliansens småpartier, som därför hamnar farligt nära riksdagsspärren. Men Fredrik Reinfeldt är fortfarande populär (folk verkar älska dryg sarkasm i det här landet) och han slår Löfven i debatterna. Det, tillsammans med hejdlös anpassning till allt Socialdemokraterna gör, upprätthåller ett sken av slughet som åtminstone förblindar politiska journalister.

Det är som om ett parti som Schlingmann en gång rattat nog förmodligen gör rätt nu också, även om vi inte vet hur. Alternativet att de inte har en susning om vad de pysslar med vågar ingen riktigt tro på.

När Moderaterna säger att de ska sätta stopp för riskkapitalet, höja skatterna och bygga hyresrätter för vanligt folk är det lätt att tänka att de manövrerna kommer att vinna väljare i mitten och till vänster. Socialdemokraterna är ju så försiktiga när de formulerar sin agenda att det sällan är något problem för Moderaterna att lägga sig helt nära och desarmera den konflikt som S ville ha. Tanken är sedan att valet ska handla om något annat än välfärdspolitik, till exempel förtroende.

Men frågan är om inte Moderaternas kräftgång betyder att taktiken är feltänkt. Anpassning är granne med idéfattigdom och håglöshet. Det var genom att låta som sossar (jobben först), men inte genom att göra exakt som sossarna som man vann valet 2006. Istället tog man en strid om verklighetsbeskrivningen (utanförskapet). De grupper som nu sviker Moderaterna, främst arbetare som går till S eller SD, ser uppenbarligen inte en regering som har egna svar på missnöje och oro, utan en regering som bara rör på sig när oppositionen petar på den. Kanske kittlar det heller inte sinnena med en statsminister som säger att skillnaderna är små, att vi ska sänka ambitionsnivån och att visioner är farliga. Det kan funka efter en terrorattack eller i en finanskris. Men idag känns fyra år till med Moderaterna bara stentrist. Och hur långsamt och försiktigt man än har sänkt skatterna går det heller inte att komma undan det fakum att man till dags dato har – toksänkt dem. Därmed kan oppositionen använda ett av sina tacksammaste teman: välfärd mot skattesänkningar. Jobbpolitiken förlorar också i trovärdighet för varje vecka av massarbetslöshet som går.

På något sätt tycks det vara en politisk naturlag i Europa att regeringskraften bara räcker i två mandatperioder. Första perioden har man ett nytt program som man ivrigt börjar förverkliga och som kanske leder till ett omval. Men någonstans där glömmer regeringarna att sätta sig ned, analysera läget och göra om sig. Det har Fredrik Reinfeldt också glömt. Dessutom har han tillåtit en förödande brain drain. Utmaningen att göra om partiet och bryta Socialdemokraternas maktinnehav lockade de bästa. Förvaltandet har verkligen inte gjort det – var det en datingsajt hon kom från, kommunikationschefen?

Och då går det heller inte bättre än det gör.

(Ledare publicerad i Flamman 23 jan.)

2014-01-13

Offentligt är bäst

Socialdemokratins rädsla för ideologi i ett nötskal - Stefan Löfven i en intervju idag med Dagens ETC:

"Vi har 4 000 skolor i Sverige som inte är offentligt ägda. Alla gör inte fel och är dåliga, därför tänker jag inte säga att de ska stänga bara för att de är privata [...]"

Det där är ju inte bara motsatsen till att ha en ideologi; det är motsatsen till att göra generella utsagor överhuvudtaget. "Det regnade inte alla dagar i november, därför tänker jag inte säga att november var regnig."

Socialdemokraternas åsikt att ägandet inte spelar någon roll (det är kvaliteten som är viktigast) kanske var en rimlig utgångspunkt, år noll. När man beträder jungfrulig mark är det rätt att inte vara kategorisk. Låt oss se vad som är bäst!

Problemet är att Stefan Löfven säger: det ska vi aldrig ta reda på. Vi ska alltid utgå från att det generellt är lika stor sannolikhet att en privat utförare levererar god kvalitet som att en offentlig gör det.

Men när vi översköljs av data om betygsinflation, utsortering av elever, konkurser, då måste man ju kunna säga något om privata skolor generellt - alldeles oavsett om det någonstans finns Schyssta Friskolan Solstrålen som funkar hur bra som helst.

(Dessutom behöver uppenbart inte alla skolor vara dåliga för att det fria skolvalet som system betraktat ska haverera.)

Att ha en ideologi är att ha vissa sammanhängande tankar om hur samhället fungerar. När tänker Socialdemokraterna dra en slutsats om i vilken typ av skolor kvaliteten är högst? Att inte göra det blir ju en slags fundamentalism: ägandet ska inte spela någon roll.

Högern och sossarna förenas i en vilja att hålla det privata ägandet och utförandets track record flummigt. Högern gynnas för sin del av att privat verksamhet fortfarande har ett magiskt skimmer av effektivitet: ingen vet hur, men någonstans inne i den där svarta lådan händer det något som gör att det kommer ut mer än när vi gör saker i slaskgrå kommunal förvaltning. Det är förstås nonsens: det finns ingen effektivitet som inte skulle kunna uppnås med en offentlig ägare. Precis som förväntat är det också få högermänniskor som kan förklara exakt vad det är de privata gör när det är så där duktigt som bara privat kan vara.

S vill å sin sida flumma till det för att kunna framhärda i att det bästa är att inte bestämma sig. 

Alltså faller det på vänstern att lita på att vi har rätt och våga prata om vad som är - bäst, varken mer eller mindre. Annars kanske folk får för sig att vårt stöd för gemensam välfärd också bara är bokstavstro. Det vore onödigt, när det faktiskt är vi som har rätt.

2014-01-12

Det akademiska Vänsterpartiet

"Många av oss är akademiker", sa Jonas Sjöstedt när han i sitt tacktal på lördagen beskrev alla de olika människor som utgör Vänsterpartiet. Undrar om det någonsin har sagts av någon av hans föregångare? Det är ju sant, men det är en ganska svårsmält sanning för ett parti som räknar sig till arbetarrörelsen och vars första uppgift är att ta strid för arbetarklassens villkor.

Någon officiell sammanställning om klassammansättningen i Vänsterpartiet finns inte, men i en undersökning om vilka som gick i vänsterns 1 maj-tåg som kom häromåret tillhörde 11 procent LO i Stockholm och Malmö, lite högre i Göteborg. Runt 25 procent tillhörde Saco. Jag råkar också veta att i en av Stockholms största partiföreningar tillhör idag 20 procent ett LO-förbund, 35 procent TCO och hela 45 procent Saco. De partiföreningar som är bildade på grundval av LO-facklig tillhörighet har ytterst få medlemmar. Oavsett hur de exakta siffrorna ser ut, kan man nog slå fast att Vänsterpartiet är dominerat av tjänstemän och akademiker, särskilt i storstäderna.

Det är ett problem att så få ur LO-grupperna är medlemmar, men när fokus hela tiden är på att medlemsbasen borde vara en annan, är det svårt att dra nytta av styrkorna i den nuvarande situationen. Det finns ju uppenbart en tilltagande trötthet på jobbskatteavdragen i stora tjänstemannagrupper idag. Genom sin klassammansättning har Vänsterpartiet en mycket god inblick i detta, liksom i de problem på arbetsmarknaden som möter också tjänstemän idag: arbetslöshet, stress, berg av övertid, extrema lojalitetskrav, urvattnade arbetsuppgifter mm. Men partiet har inte använt sig av de erfarenheterna, utan har istället suttit och varit missnöjda över att de är så många tjänstemän.

Det ger också ett slags representationsproblem. Väljarna måste kunna föreställa sig själva som vänsterpartister. Men det parti som Vänsterpartiet har velat visa upp (med stark LO-förankring) har inte funnits, och det parti som funnits (dominerat av tjänstemän) har man inte velat visa upp. Alltså har partiet förblivit ganska ansiktslöst.

Men kan man vara hur många akademiker som helst? Nja, socialistiska partier måste nog vara arbetarklasspartier för att inte förlora sin själ, men de är också idépartier där det inte är så viktigt vart du kommer ifrån. Vänsterpartiet ska vara rädda om sin karaktär som idéparti. Det är lätt att se hur destruktivt det är med rörelser som hela tiden funderar på vilka erfarenheter man ska ha för att få godkänt att vara med.

Partiets akademiker är självklart också med för att även de, i stor utsträckning, tjänar på en socialistisk politik. Stora delar av medelklassen skulle definitivt kunna välja en ny löntagaridentitet - satsa på att lita på den generella välfärden - om de kan fås att se de gemensamma intressen man delar med arbetarklassen. Socialdemokraterna verkar idag oförmögna att inse det, utan fortsätter att trigga medelklassens sämsta sidor genom att erbjuda RUT-avdrag och bibehållna jobbskatteavdrag. Vänsterpartiet har världens chans att vara det parti som beskriver hur man ska tänka för att vara tjänstemän och vänster - kanske till och med en högavlönad, högutbildad tjänsteman och vänster. Eftersom det är det man själva är!

(Kolla bara det goda utgångsläget hos SCB: i den senaste partisympatiundersökningen hade Vänsterpartiet 9,6 procent bland Sacoanslutna.)

Sjöstedts lilla bisats var i alla fall en början.   

2014-01-11

Ingen räkmacka för Sjöstedt

Man skulle kunna tro att framgångarna under det senaste året gör att Vänsterpartiets ledning kan glida fram på en räkmacka kongressen. Eller att Sjöstedts popularitet i partiet skulle få partiet att säga: ok, kör på, vi litar på er! Men så funkar det inte i Vänsterpartiet: här sätter ombuden fingret på varje siffra. Misstänksamheten mot partistyrelsen är konstant över tid. Det kanske bara är bra, jag vet inte. Men nog är det lite speciellt: ett parti där partiledningen aldrig är starkare än sitt senaste argument.

Under Gudrun Schymans tid var det partiledningens högeravvikelse som bevakades. Idag finns det ett stråk av misstänksamhet mot professionaliseringen av opinionsarbetet, en oro för någon slags PR-ifiering och utslätning. Hittills driver Vänsterpartiet fortfarande de minst professionella valkampanjerna (förutom SD). Det blir en utmaning för partiledningen att bli bättre där på ett sätt som går ihop med den starka folkrörelsekänslan i partiet. Gott PR-kunnande behövs trots allt som ett hantverk vid sidan av allt annat hantverkskunnande i ett parti. Det behöver inte vara synonymt med mesigare budskap.

Valuttalandet gick ändå igenom hyggligt oförändrat, till och med "omtanke" fick stå kvar på ett ställe. Det nästan sensationella med vänsterpartiperspektiv är att det inte kastades in en massa nya hjärtefrågor att driva. "Det är ett svek att inte alltid skriva om allt", skrev jag efter partikongressen 2012. Den åsikten är fortfarande ganska rikt representerad, men i minoritet.

Paradoxalt nog är prioritering inte högsta mode i valkampanjarbete längre. Om en amerikansk politisk konsult skulle besöka Vänsterpartiets kongress skulle han förmodligen vara förvånad: "Vadå? Man driver väl lika många frågor som det finns väljargrupper?" Ett parti har inte längre bara en position som är bekant för alla, utan sprider tusentals olika bilder av partiet till alltmer finfördelade grupper av väljare.

Det finns en del skillnader som gör att riktade budskap funkar bättre i USA; en mer splittrad nationell debatt, svagare höger-vänsterdimension och större möjligheter att samla in personuppgifter om väljarna. Och det kan försvåra för valarbetarna att stå på gator och torg utan tydliga prioriteringar. Men svenska partier lär ändå gå åt det hållet redan i årets val.

Mediakommentarerna kring kongressen handlar mycket om ett parti som surfar på en framgångsvåg. Helt rättmätigt. Men också av fortsatt yrvakenhet både kring vinst i välfärden-frågan ("hur i hela friden ska det gå till?") och partiets lite tuffare spel i regeringsfrågan - här fastnar analysen ofta i att Stefan Löfven inte vill ha med Jonas Sjöstedt att göra och att det avgör frågan. Men sossarnas innersta önskningar är det sista som kommer att spela roll efter valet. Då handlar det om makt, opinion, alternativ och förmåga att spela sina kort rätt. Vänsterpartiet har bättre läge än många tror.

2014-01-09

De frustrerades kongress

Det borde råda triumfstämning på Vänsterpartiets kongress som inleds i morgon. Partiledningen kan peka på fler medlemmar, viktiga organisationsförändringar, nya former för interninformation och ett stadigt ökande väljarstöd.

Men det finns inga nöjda vänsterpartister. Och har kanske aldrig funnits. När SKP erövrade sitt första, historiska fullmäktigemandat i Uppsala 1922, var kommentaren i protokollet: ”Med mera energisk agitation har det säkert lyckats att få en kamrat till vald.” Hur bra det än går, tillåter sig vänsterpartister sällan att vara glada.

Ambitionerna är alltid tre steg framför framgångarna. Man förstår varför: partiet har ju satt sig för att omvälva samhället, och vad är ett mandat i fullmäktige i det perspektivet? Men problemet är att det är svårt att vinna stora segrar utan att först vinna några små. Utan dem ingen vinnarkultur, ingen övertygelse om att partiet är rätt redskap för förändring.

Med ett sammanvägt opinionsstöd på 7,2 procent (december) ser det ut som om Vänsterpartiet i höst kommer att göra sitt tredje bästa val under efterkrigstiden. Värdet av dagens stöd är dessutom högre än förr, då många av partiets väljare var stödröstande socialdemokrater. Ändå är det lätt frustrerade ombud som samlas till kongress. Många hade hoppats att vinst i välfärden-kritiken skulle gett ännu större utväxling i väljarstöd. Dessutom tycks samhällsdebatten (särskilt den ekonomiska) ha svängt kraftigt åt vänster.

Varför belönas då inte Vänsterpartiet mer?

Den mest uppenbara förklaringen är att hela partisystemet följt med vänsterut. Folkpartiet kritiserar riskkapitalister och Anders Borg skäller på banker. Vänsterpartiets hårda linje mot vinstdrivande välfärdsföretag kan uppfattas som en gradskillnad. Det är det paradoxala priset för en framgångsrik linje – att tvingas dela den med allt fler. Det går nog heller inte att räkna med opinionsvinster för att man tidigt började prata om en alternativ ekonomisk politik: parollerna är för allmänna, och det är för många som bidragit till den ändrade dagordningen. Om man vill bli förknippad med förändring måste man driva förändringar som man kan förknippas med.

Partiledningen har tolkat gapet mellan medhåll i sakfrågorna och uteblivet röststöd som att väljarna inte tror att Vänsterpartiet kan genomföra det man säger. Nu bygger man regeringsduglighet. Det är klokt, men frågan är om det inte också finns ett annat problem: att väljarna inte känner sig som – vänsterpartister. Svenska väljare röstar ideologiskt. Helheten måste kännas rätt. Om det finns tveksamheter kring vad det innebär att vara vänsterpartist, kommer många att tveka. Ibland blir lösningen att påstå att man i själva verket röstat på ”Gudrun” (som alla proteströstande sossar 1998). Men i längden måste målet vara att ingen ska behöva känna ett behov av att förklara sig när de röstar på Vänsterpartiet. Att avmystifiera socialismen – de ”stora förändringar” som folk enligt opinionsundersökningar förknippar med partiet – är ett knepigt men nödvändigt projekt. I allt väsentligt handlar det om att göra avståndet mellan sakfrågorna och partiets grundläggande idéer kortare i väljarnas medvetande. ”Att vara emot vinster i välfärden, det är vad det innebär att vara vänsterpartist.” ”Att ta tillbaka kontrollen över tågtrafiken, det är vad vi menar med socialism”. Det ska inte finnas något utrymme för väljarna att grubbla över vad partiet ”egentligen” vill. Enkelt uttryckt: om Vänsterpartiet vill omvandla medhåll i sakfrågor till röster på partiet måste det tala om att det är medhåll i sakfrågorna (och bara det) som gör en till vänsterpartist.

Men att få väljarna att bli bekväma som vänsterpartister är inte bara en intellektuell övning. Det måste också till en känsla av tillhörighet. Fler måste kunna föreställa sig själva bland partiets väljare. Det kan handla om att tala mer riktat till olika väljargrupper, att oftare ta retoriska avstamp i vardag och populärkultur, eller att visa upp mångfalden av ansikten bland sympatisörerna. Och kanske att vara mer normalsvenskt nöjd när det går bra.

(Ledare publicerad i Flamman 9 januari.)



2014-01-08

Teppanyakihällen var aldrig problemet

Malin Ullgren skriver bra idag om medelklassens uppvaknande: villigheten att sluta shoppa, tänka längre än plånboken räcker och bli politisk.

Jag håller med om det grundläggande: det finns ett sug efter gemensamma lösningar, långt upp i övre medelklassen. Och det finns en politisk möjlighet att exploatera det suget genom att knäcka löntagarkoden - att även på 2000-talet omforma medelklassen till en grupp som i första hand ser gemensamma intressen med arbetarklassen och som ser att de tjänar på offentlig välfärd.

Men jag tror att medelklassens politiska historia är mycket mindre dramatisk än vad Ullgren och andra föreställer sig. Medelklassen har alltid varit röd i Sverige, samtidigt som den inrett sina hem. (Motsättningen mellan att vara politisk och att vilja ha det vackert omkring sig är mycket, mycket liten.)

Till och med när medelklassen röstade fram regeringarna Reinfeldt gjorde den ju det på grund av att Moderaterna lät som en bättre sorts sossar - inte för att det skett något värderingsskifte bland människorna.

Jag tror (tyvärr) att alla fortsatt kommer att vilja "definieras genom sin konsumtion" - det är ju kittet som håller ihop hela den moderna kapitalismen - men det kommer fortfarande att gå att vinna opinion för en radikal politik. Det går inte att sätta likhetstecken mellan att konsumera och att dra sig tillbaka, att vända sig inåt. Inte heller mellan att ha ett hem och att förtvina i kärnfamiljens klister: den medelklass som gillar inredning och design föreställer sig ofta tvärtom att de ska ha öppna, gästfria hem där vänner ska samlas. Man kan lägga patiens vid ett köksbord, men det kan också trängas revolutionärer runt det - som hos Lenin och Krupskaja i exilen i Paris.

Det märkligaste med hela navelskådarvinkeln på inredningsvurmen är att ingen verkar ha märkt att även arbetarklassen vurmar för att ha det snyggt omkring sig. På ett annat sätt, och med mindre resurser. Men det finns knappt ett kök i Sverige som inte är prytt av någonting. Det gör inte arbetarklassen mindre radikal.

Det är inte konsumtion för privat tillfredsställelse som är i vägen för en radikalisering av medelklassen, utan konsumtionen av de egna gräddfilerna när man inte vågar lita på att den gemensamma välfärden kommer att fungera, när man märker att det inte finns någon politisk idé om att lösa saker tillsammans. Man har valt, man har ordnat det för sig, man har säkrat upp. Då minskar drivkrafterna att gå i demonstrationståg för andra sätt att ordna samhället på, även om man egentligen skulle föredra dem. Det är enklare att välja nytt dagis när det gamla falerar istället för att försöka välta hela valfrihetssystemet över ända politiskt. Och lite var det väl vårt eget fel när vi valde som vi valde? Medelklassen sitter fast vid alla val och alla privata system som i ett gummiband, som hela tiden drar dem ifrån politisk handling. Det tror jag är det stora problemet - men jag tror också att vi ser en radikalisering och en mycket stark vilja att ta sig ur det där.

Och teppanyakihällen var aldrig problemet.