2014-02-26

Valet är vunnet

Henrik Ekengren Oscarsson har sagt det. Jonas Hinnfors har sagt det. Tommy Möller sa det häromdagen. Alla är de statsvetare, och alla har de sagt att valet i höst inte är avgjort. Men det är det. Och säg det gärna högt – så stannar alliansväljarna hemma på valdagen.

Visst, det är teoretiskt möjligt att de borgerliga partierna gör en sjujäkla valrörelse och hämtar in tidernas största underläge. Men är det statsvetenskap att uttala sig om vad som är teoretiskt möjligt? Ett annat sätt att svara på frågan skulle kunna vara att berätta hur det brukar gå. I novembermätningen från SCB var avståndet mellan blocken 10,1 procentenheter. Så mycket har bara en av elva valrörelser sedan 1973 svängt. Den genomsnittliga svängningen under perioden mellan november och september är bara 5,1 procentenheter.

Den enda valrörelse som svängt mer än 10,1 procentenheter är förstås den senaste. Det var då statsvetarikonen Sören Holmberg sa att ”alliansen är rökt” och fick nesligen fel. Men det får inte innebära att statsvetare inte vågar göra några analyser av läget längre. Och upphämtningen 2010 kan rimligen inte tillåtas utöva sådant inflytande över sinnena bara för att den är färskast. Inte i något av de sex val som föregick valet 2010 skiftade majoriteten överhuvudtaget mellan november och september. Förtjänar inte det att sägas? Sedan november har för övrigt alliansens läge försämrats ytterligare. Så till den milda grad att avståndet mellan blocken är 8 procentenheter större idag än vid samma tidpunkt 2010 (Alliansfritt Sverige 14/2).

Det räcker alltså inte att säga att ”det gick 2010”. Förutsättningarna för ”det” är ju mycket sämre än då.

Oppositionen säger också gärna att ingenting är klart. Tanken bakom det låter vettig: om alla tror att segern är fixad, kommer partiarbetarna tro att deras insatser är onödiga och väljarna kommer stanna hemma på valdagen. Problemet är att det finns forskning som visar att det problemet framför allt drabbar den som ser ut att förlora. Om en väljare är säker på att hennes kandidat är på väg att vinna, röstar hon nästan lika gärna som om det förutspås bli knallhårt. Men om en väljare tror att hennes kandidat är på väg att förlora, är röstningsviljan lägre (se Agranov m fl 2013: ”What makes voters turn out”). Effekten av den stora ledningen för oppositionen är alltså framför allt att alliansväljarna tappar hoppet, inte att de rödgröna väljarna blir nonchalanta. Och alliansen kommer inte att få ut fler aktivister om Stefan Löfven skulle råka låta stöddig: motgångar är inte inspirerande, de är nedslående.

Det väljarna riskerar att höra om oppositionen säger att det inte är avgjort, är förstå tvivel på den egna förmågan. Det låter ju som om man kallt räknar med att slarva bort sitt stöd. Om väljaren dessutom hör från proffstyckare i teve och tidningar att valet kommer att bli spännande, kan hon bli osäker på sin slutsats att rösta med oppositionen: är trots allt inte missnöjet med regeringen så överväldigande som det verkar? Det är ingen slump att det är Moderaternas partisekreterare som just nu är mest ihärdig med att prata om att valet fortfarande är öppet. Han har tyvärr starka krafter på sin sida: de som har politisk dramatik som sitt levebröd (massmedia) kommer att framhärda i att det är strid på kniven oavsett om det är sant eller inte. En ren gåva till alliansen i det här läget, förstås. Det är därför det vore välkommet med statsvetare som vägde upp med att säga som det är.

(Ledare publicerad i Flamman 20 feb)

Vänstern, Vårberg och kriminalpolitiken

Vänstern när den är som sämst: narkotikan flödar i södra Stockholm. Polisen pratar om en 8-åring som langar i Vårbergs centrum. Vänstern upprörs inte. Vänstertidning avslöjar att det där med 8-åringen inte var sant. Vänstern får tokspel. Svartmålning! Överdrifter!

Varför inte försöka hålla fokus på problemet - narkotikaförsäljningen? Det här debattmönstret är så tröttsamt när vi diskuterar kriminalitet och polis: vänstern är tyst, tills en överdrift eller ett misstag eller en felsatsning eller en misslyckad polisinsats kan kritiseras. Vänstern - felfinnarna.

Under upploppen i Stockholms förorter förra sommaren kritiserade vänstern försöken att stoppa dem, vad som utlöste dem - man gav uttryck för alla känslor förutom genuin upprördhet över själva upploppen. Polisinsatsen var inte bra skött, och skulle ju ändå inte lösa någonting på sikt. Så lät det åtminstone fram till dess man upptäckte att de som faktiskt bodde i förorterna hade fokus på något helt annat: de ville inte ha sina områden förstörda och gick man ur huse för att stoppa vandaliseringen. Det var inte första gången som en vänster som bara är felfinnare hamnar i offside i förhållande till den allmänna meningen.

8-åringen sålde inte knark. Men betyder det att det inte finns något problem med att en 8-åring driver omkring i sällskap med knarklangare? Och betyder det att det inte är något problem att narkotikaanvändningen ökar bland ungdomar? Kan vänstern någon gång dröja kvar i den stora bilden? Ja, det är sant att arbetarklassförorter ofta skildras stereotypt i media. Men inte heller det är huvudproblemet. Huvudproblemet är att förorter är utarmade på kultur och fritidsaktiviteter, att det finns utbredda sociala problem och att människor är otryggare där.

Svensk vänster är också världsbäst på att säga att polisinsatser inte löser någonting. Det är delvis sant: på lång sikt är det bara tryggare och mer stimulerande uppväxtmiljöer som kan leda till mindre narkotikamissbruk. Men vi har inte polisen för "lång sikts" skull. Vi har polisen därför att på kort sikt så leder varje beslag och varje stoppad langare till att narkotikan får svårare att nå missbrukaren. Och för att den pinsamma hemskjutsningen eller informationsbesöket i skolan faktiskt också påverkar.

Vem argumenterar vänstern emot när den säger att polisinsatser inte löser någonting på sikt? Enigheten om det är mycket stor i det svenska samhället (tack och lov). Men människor vill också att någonting händer på kort sikt när de går förbi drogförsäljarna vid tunnelbanan. Och när skolor brinner är man inte i första hand intresserad av bättre skolor i förorten, utan släckta skolor. Vänstern är så ivrig att prata lång sikt att det låter som om man är helt oberörd av det kortsiktiga. Eller till och med som om det fanns en motsättning mellan kortsiktiga och långsiktiga åtgärder. Ingenting kunde vara mindre sant.

2014-02-25

S vinner valet - nu måste de fajtas om varför

Det osar svavel om Karin Pettersson idag: "att [Magdalena Andersson] ska vara mer Anders Borgsk än Anders Borg verkar ha blivit partiets nya överideologi". Och så kritiserar Pettersson den självvalda politiska impotensen, fegheten. Den som i kombination med att S i sin kommunikation utmålar avståndet till M som en avgrund riskerar att leda till enorma besvikelser om regeringen blir rödgrön nästa mandatperiod. Höga förväntningar gör alltid fallet hårdare.

(Vänsterpartiet får se upp. Det är inte särskilt lyckat om partiet sätter sig i regering med ett S som accepterar stopp för vinstuttag i välfärden som en eftergift till V, men som för en ekonomisk politik som fortsätter att svälta ut det offentliga. Då blir Vänsterpartiets regeringsmerit att ha suttit i tidernas mest impopulära regering.)

Karin Pettersson understryker att S ändå kommer att vinna valet. Det är bra. Petterssons inlägg är mer än annat ett inlägg i en debatt som avgör hur det ska gå med Socialdemokraterna det närmaste decenniet: eftervalsdebatten. S-högern kommer att säga: "Titta, vänstern hade fel: det var just genom att lägga oss så nära Anders Borg som vi vann väljarnas förtroende." Vinner de den debatten är förmodligen s-strategin låst för lång tid framöver.

S-vänstern måste säga ungefär som Karin Pettersson: "Vi vet att vi kommer att vinna valet, men vi kommer att göra det trots, inte tack vare, vår anpassliga ekonomiska politik."

Det är smart, och livsviktigt, att säga det redan innan valet. Helst skulle s-vänstern ha sagt det redan från början att den vet att partihögern också kan vinna val - men inte gillar politiken. Men det är förstås svårt att låta bli att vifta med valförlusthotet: vi måste ändra oss, annars är vi körda. Det argumentet är starkt i det ögonblick det används, men kommer att förvärra din position i den interna debatten om valet ändå vinns.

S-vänstern kan förstås peka på att röstetalet, i bästa fall 34-35 procent, knappast säger något annat än att man varit mindre dåliga än M. Men högern har också ett giltigt case: en valvinst är en valvinst och de behöver inte vara snygga.

Eftervalsdebatter är alltid interna slagfält. Fråga Mona Sahlin, som fick avgå i förlängningen av en eftervalsdebatt som spårade ur. När nu valsegern redan är klar är det dags för alla goda sossar att tänka på hur allt som sägs i valrörelsen också påverkar den interna tolkningsfajt som kommer vare sig man vill eller inte.

2014-02-24

Darrig demokratisyn och falska hjältar

Dramaturgin kräver en hjälte. Så Julia Tymosjenko fick stora rubriker i Sverige när hon nyss utsläppt från fängelset höll ett gapigt tal om att "diktaturen" fallit. (Hon har ju med rättshaveristisk envishet hävdat att hon inte kan ha förlorat valet 2010 utan valfusk - vilket internationella valobservatörer har avfärdat.)

Men Tymosjenko hör ihop med korruption, maktelit och konflikt i många ukrainares ögon. För många rysktalande är hon en ukrainsk nationalist som vill förvägra dem rätten att använda sitt eget språk i sitt eget land. En del kloka kommentarer påminner om hur kontroversiell hon är, som Anders Lindberg i Aftonbladet. Hennes enda stora tillgång är faktiskt att hon suttit i fängelse och är obefläckad av de senaste årens strider. Den (orimligt) hårda domen har kanske också gett en del sympatier. Men för att bli nästa president räcker det knappast.

(Hon har delikata avvägningar att göra just nu. Ställa sig i den politiska frontlinjen, och bli anklagad för att kuppa den rörelse som satte stenen i rullning? Eller ödmjukt erkänna att omvälvningen inte är hennes - och riskera att konkurrerande presidentkandidater poppar upp?)

Tymosjenko är kanske mer demokrat än Janukovitj. Hennes politiska stöd i väst gör i alla fall att det är det hon måste vara. Men hon är irriterande oförtjänt av den gloria som byggts upp utanför Ukraina.

Det var bra att parlamentet plötsligt spelade huvudrollen i det ukrainska dramat. (När agerade en lagstiftande församling så resolut senast?) För Janukovitj var (är) folkvald, och hade "Maidan" störtat honom hade gatans parlament satt sig över folkviljan. I det fallet hade också de fascistiska och ultranationalistiska elementen fått större inflytande än de får nu.

Det märkliga är att skillnaden tycks ha spelat mycket liten roll för svenska debattörer. Stödet för att gå in från gatan och ockupera demokratiska institutioner verkar förbluffande nog vara starkt inom svensk höger, ända upp på utrikesministernivå. Även presidenter som är ytterst ansvariga för makabert brutalt polisvåld avsätter vi väl i Europa via valsedeln? Det trodde jag vi var mer överens om.