Onsdagens partiledardebatt innehöll ett ordkrig
om förra veckans s-utspel: hade Magdalena Andersson verkligen sagt att
hon ville skära 10 miljarder på den statliga byråkratin? Ja, sa Jan
Björklund. Inte alls, sa Mikael Damberg: hon berättade bara hur mycket
danskarna lyckats spara, en summa i ”tiomiljardersklassen”.
Damberg har rätt i sak, det var så hon sa. Men
hur stor är skillnaden då?
Magdalena Andersson valde att göra den danska jämförelsen på en direkt fråga från SVT:s reporter om hur stora besparingar det handlar om. Ingen pressade henne på en siffra – den kom utan påtryckningar. Socialdemokraterna gjorde heller inte något försök att korrigera Magdalena Anderssons uttalande under den knappa vecka som gick mellan att andra medier återgav SVT-intervjun med siffran 10 miljarder utskriven, och partiledardebatten. Allt tyder på att partiledningen fått kalla fötter de senaste dygnen.
Inte så konstigt i så fall. Det är helt okej att ha ambitioner om en
effektiv statsförvaltning. Men det blir helt fel konflikt i en
valrörelse om Socialdemokraterna vill ta bort statliga jobb och
alliansen försvarar dem. Tyvärr är det inte första gången
Socialdemokraterna visar att man hanterar oppositionsrollen valhänt. När
man sitter i regering kan man puttra på med förslag som man tycker är
behövliga i största allmänhet. Men i opposition måste man bry sig om var
man hamnar i förhållande till regeringen: man måste ta ut ett avstånd,
välja en gynnsam strid, vara oppositionell. Från rätt håll, till att
börja med.Magdalena Andersson valde att göra den danska jämförelsen på en direkt fråga från SVT:s reporter om hur stora besparingar det handlar om. Ingen pressade henne på en siffra – den kom utan påtryckningar. Socialdemokraterna gjorde heller inte något försök att korrigera Magdalena Anderssons uttalande under den knappa vecka som gick mellan att andra medier återgav SVT-intervjun med siffran 10 miljarder utskriven, och partiledardebatten. Allt tyder på att partiledningen fått kalla fötter de senaste dygnen.
Om staten effektiviseras så att det blir pengar över, är det enda rimliga att de pengarna stannar kvar och ger utrymme för mer verksamhet. Inte att Magdalena Andersson krymper ned en sektor som inte vuxit på 20 år, trots en kraftig befolkningsökning under samma period.
Det låter väl bra med färre pärmbärare? Visst,
men statsanställda inte är synonymt med byråkrater. Det kan lika gärna
handla om kriminalvårdare, universitetslärare, arbetsförmedlare. Om de
jobbade smartare, fick de gärna lägga de frigjorda resurserna på mindre
trängsel på fängelserna, fler lärarledda seminarier på högskolan eller
mer tid med varje arbetssökande. Färre kolleger behöver de inte.
Nu för tiden finns det heller inte särskilt många dammiga skrubbar
att städa upp i. Det pågår ett ständigt effektiviseringsarbete – mer
eller mindre rimligt – inom alla myndigheter. Att det plötsligt skulle
gå att krama ut finansiering till flera av Socialdemokraternas viktiga
reformer påminner, med Smålandspostens ord, om ”slarviga nyliberalers
argumentation” (12/1). Men när man inte vågar ta tillbaka de borgerliga
skattesänkningarna är det förstås här man hamnar: reformerna som ska
understryka ”de enormt stora skillnaderna i svensk politik” får betalas
genom att skära i andra änden av välfärden. Eller skrapas ihop av det
som råkar bli över när fler – kanske – kommer i arbete och börjar betala
skatt.Magdalena Andersson tvingas nu förmodligen säga att hon inte har någon exakt beräkning alls och att siffran tio miljarder bara var ett skott från höften. Kvar finns det övergripande löftet att minska antalet statliga tjänster. Risken är att tusentals statsanställda fortfarande får lite magont av att tänka på en socialdemokratisk valseger.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar