2013-12-12

Utnyttjad arbetskraft är inte humanism

”Sverige behöver fortsätta vara ett öppet land”, var Miljöpartiets kommentar till s-utspelet om att behoven på arbetsmarknaden ska styra arbetskraftsinvandringen. Ett öppet land? Jag googlar ordet ”utvisa” och klickar på första artikeln. Den handlar om Sofia, en 16-årig tjej i Boden. Hon är från Kirgizistan och ska utvisas. Hennes familj är hotad, men det tror inte Migrationsverket på. Sofia är rädd för att dö om hon tvingas återvända. Ändå sätts hon snart på ett plan till Bisjkek.

Det är alltså inte Sofia som Miljöpartiets Sverige är öppet för. Men en ung kille från Ukraina, som Svenska Dagbladet berättade om i somras, var välkommen. Han jobbar för tio kronor i timmen på ett bygge i Stockholm. Han sover där också, på golvet. Hans kamrater är rädda för att bli hemskickade, vågar inte prata med varandra. Och reportern berättar att de ”ser det som en självklarhet att de ska ha mindre betalt än svenskarna”.

Om det är så här vår globala solidaritet ser ut, behöver vi en ny diskussion om vad solidaritet är.

När asylpolitiken fortsätter vara benhård blir den oreglerade arbetskraftsinvandringen någon slags humanistisk avledningsmanöver i debatten. Plötsligt kan Fredrik Reinfeldt prata om de som ”får ett bättre liv” tack vare arbetskraftsinvandringen, samtidigt som många asylsökande som bara är ute efter att rädda sina liv vägras fristad i Sverige.

Svenska företag har alltid kunnat anställa utlänningar när de haft svårt att få tag på inhemsk arbetskraft. Men den gamla arbetsmarknadsprövningen (som inte gjordes av LO) var till för att företagen inte skulle smita undan det första alternativet för att få fler sökande: att erbjuda bättre villkor. De som tjänade på avregleringen av arbetskraftsinvandringen 2008 var just de företag som vägrade göra det. Och det var precis så Svenskt Näringsliv ville ha det. I en rapport från 2002 önskar de sig fri arbetskraftsinvandring för att inte inflationen ska sätta fart när arbetslösheten minskar. Om arbetsmarknaden fylls på med människor som står ut med sämre villkor, dämpas lönekraven.

Svenskt Näringsliv spred inga dimråder: deras resonemang gick ut på att arbetskraftsinvandring har effekter på lönerna. I dagens debatt uttalas tvärtom från höger till vänster att ”det inte finns en begränsad mängd jobb att dela på”, en klockartro på en evig jämvikt. ”Ju fler som befinner sig i landet, desto fler arbeten skapas det”, som Fredrik Federley sa i riksdagen. Men det är inte sant på annat än mycket lång sikt. IFAU sa så här inför avregleringen: ” [att] arbetskraftsinvandringen inte ska tränga undan arbetskraft som redan finns i landet…[är] mer eller mindre omöjligt ur ett principiellt perspektiv.” Detta drabbar inte bara infödda svenskar. Sverige är en del av EU:s arbetsmarknad. Det betyder att villkoren pressas nedåt även för de polacker, ester och rumäner som jobbar här. Dessutom är svenskar med invandrarbakgrund överrepresenterade i just de branscher LO vill skydda från mer låglönekonkurrens. Hur man än vrider på saken går det inte att se hur bara de blonda och blåögda skulle tjäna på en arbetsmarknadsprövning.

Ändå har Stefan Löfven och Karl-Petter Thorwaldsson få vänner i debatten. Det är som om även vänstern anar dunkla motiv och köper den Jimmy Hoffa-bild som högern försöker sätta av LO – vita, tjocka män med privilegier – och glömmer bort alla organiserade och förtroendevalda med invandrarbakgrund som också är LO, glömmer bort all facklig kamp som varje dag gynnar alla möjliga röster och hudfärger. De partier som står bakom dagens system har alla ”vitare” förtroendevalda LO. Man kan lika gärna vända på anklagelsen: är det just därför de inte fattar hur illa det är?

(Ledare publicerad i Flamman 12 december.)

2013-12-11

Debatten är smal, hurra!

"Väljare är inga dumbommar" skriver Henrik Oscarsson idag i ett inlägg som spretar ordentligt. Så långt som att väljare är rationella, utifrån sina erfarenheter, är det lätt att hänga med. Man kan också lägga till att väljare tar politik på allvar, vilket till exempel många kommunikatörer som kommer till politiken från marknads-PR inte förstår.

Och ja, det är smart att ha koll på att media- och politikbubblan inte är representativ när det gäller åsikter. Vill man bilda opinion måste man börja argumentera i närheten av den position som väljaren har - inte klampa på och få det att låta som att man är en dålig människa för att man tycker som man gör. (Det där är vänstern dålig på ibland, att ta sig in i huvudet på folk och börja med att försöka förstå. Vi blandar ihop det med att anpassa sig och att inte hålla en klar ideologisk linje.)

Oscarsson hoppar sedan till att beskriva den svenska politiska debatten som "fördömande" och smal. Så forskare han är, får vi inga data. Fair enough - även en statsvetare får väl gå på känsla ibland. Det kanske är sant att det går snabbt att snoppa av folk i sociala medier, men tycker man det är trist har man nog snarare fel förväntningar på sociala medier. Att debatten blir mer oborstad beror väl också på att fler deltar än för bara några år sedan. Det kan också bero på hårdare motsättningar: de sociala klyftorna ökar. När löntagarfonderna spetsade till politiken en gång i tiden blev Thorbjörn Fälldin också ganska brysk.

Oscarsson räknar upp ett antal utbredda åsikter som "helt saknar plats i det offentliga rummet": förespråkande av dödsstraff, gudstro, abortmotstånd. Och får de plats åker förespråkarna direkt på nöten.

Nu kan ju det vara en ganska bra strategi. Just åsikterna ovan lär ju har varit mer utbredda för femtio år sedan. Liksom till exempel främlingsfientlighet. Inte i något fall har åsiktsförskjutningen åstadkommits genom "nyfikna" seminarier där man respektfullt diskuterat om mörkhyade luktar illa eller om man hamnar i helvetet eller i skärselden om man genomgår en abort. En del åsikter har inte tiden på sin sida, de växer bort, och skulle bara tjäna på att bemötas. Den som ogillar dödsstraff har ingen demokratisk skyldighet att diskutera saken. Det faller på den som vill bilda opinion att ta sig plats.

Hur skulle ett samhälle se ut där ingen människa kände någon som helst nervositet att uttrycka en åsikt offentligt, där allting togs emot med "intellektuell nyfikenhet"? Det vore ett fruktansvärt samhälle, iskallt, där ingenting togs på allvar (eftersom politiska frågor framför allt avgörs med hjärtat). Att en del upplever påhopp och censur är ett tecken på att vi är ett samhälle där majoriteten vill någonting, ett samhälle som har en riktning.

Om det finns populära åsikter som är föga framgångsrika i det offentliga samtalet, så ska gudarna veta att det också finns extremt udda åsikter som brer ut sig enormt - en annan brist på folklighet. Att vara för eurosamarbetet betraktas till exempel som ganska normalt i debatten, trots att det är en åsikt som de flesta väljare ser som fullständigt flippad. Eller Natofrågan, som diskuteras med mycket intellektuell nyfikenhet, trots att väljarnas åsikt är "nämn inte skiten". Ibland är det i pratandet, och inte i tigandet, som bristen på lyhördhet ligger.

2013-12-08

Statistiken säger att regeringen är rökt

"Mycket kan hända" är en floskel som spelar alliansen rakt i händerna (upprepad av Jesper Strömbäck och Per Schlingmann i lördagens debattartikel i DN). En bättre gissning är tvärtom denna: regeringen är rökt, folk är sura som ättika, oppositionen kommer vinna valet, avståndet är för stort, det är redan avgjort.

Att högern och de som har politisk dramatik som sitt levebröd (media) trots det upprepar att valet 2014 är spännande, riskerar förstås att påverka väljarna: om oppositionens valseger inte anses så självklar, och missnöjet med regeringen inte så överväldigande, är det klart att en del väljare kan bli osäkra på sina slutsatser.

"Mycket kan hända"-linjen hämtar framför allt sin näring från 2010 års val. Svängningen mellan blocken mellan SCB:s novembermätning 2009 och valresultatet 2010 på 14,3 procentenheter var enorm. Men den var också unik.

Jag har tittat på hur opinionen har svängt mellan regeringspartier och opposition just mellan novembermätningen året innan valet och valdagen, för valen 1973-2010 (1982 undantaget eftersom SCB inte genomförde någon partisympatiundersökning 1981; Sverigedemokraterna har inte räknats med i något av blocken).

Den genomsnittliga svängningen mellan blocken under dessa tio månader är 5,1 procentenheter. Inte i något av de sex val som föregick valet 2010 skiftade majoriteten mellan november och september. (Det hände däremot i de fyra tidigaste valen: 1973, 1976, 1979 och 1985.)

Den största ledning som slarvats bort innan 2009-10 års rödgröna katastrof går så långt tillbaka som till 1972-73, då högern förlorade trots ett försprång på 4,7 procentenheter i november.

I årets novembermätning var avståndet mellan blocken 10,1 procentenheter. Så mycket har bara en av elva valrörelser sedan 1973 svängt - den senaste.

Räknar vi med det icke-mätta 1982 - vi vet ändå att S och VPK var i ledningen i opinionsundersökningarna 1981 - så har valet varit klart i november i sju av 12 fall. I de fall där blocket som lett i november ändå förlorat valet har ledningen varit betydligt bräckligare än den de rödgröna partierna har idag. Återigen - bara 2010 sticker ut.

Ett annat sätt att mäta är att titta på hur det gått för sittande regeringar under valrörelserna (räknat från samma novembermätningar). Det här är ännu dystrare läsning för Fredrik Reinfeldt. I genomsnitt har regeringarna ökat sitt stöd bara med magra 1,7 procentenheter under valåret. 2010 har återigen karaktären av undantag: då ökade regeringen sitt stöd med 6,9 procentenheter.  God tvåa är Carlsson-regeringen 1991 som gick framåt med 6,5 procentenheter och nästan räddade sig kvar vid makten. Med tanke på att de vanligaste utfallen är betydligt blygsammare, finns det knappast något i svenska erfarenheter av riksdagsval som talar för att den nuvarande regeringen kommer klara sig.

Men de 53 procenten som bestämmer sig under valrörelsen då, och de 17 procent som byter parti? Problemet med den borgerliga förhoppningen är att väljarna ofta "bestämmer sig" för samma parti som de redan länge tänkt rösta på. Det verkar som om enkätsvaren på den frågan påverkas av en vilja att inte framstå som styrd av dogmatism eller gammal vana i partivalet.

Av de 17 procent som byter parti, byter ju många med varandra. Även om rörligheten är större idag, blir nettoförändringen liten. Byten mellan blocken är också mer sällsynta. SCB:s statistik över partiernas "spurtvinster" under valrörelsernas sista fyra veckor kyler ganska effektivt ned den som hoppas på mirakel sent i en valrörelse: inget parti har ett historiskt snitt som är bättre än 0,6 procentenheter. Största bravaderna härvidlag har Folkpartiet stått för med ökningar på 4,1 (2002) och 4 procentenheter (1985). I båda fallet förstås genom borgerlig kannibalism med M som offer.

Min poäng här är inte att oppositionen borde säga att "allt är klart" (även om jag tycker att superövertaget borde utnyttjas politiskt för att desillusionera högerväljare och stärka de egna). Min poäng är att tittar man på tidigare opinionsundersökningar och valresultat så talar ingenting för påståendet att det är en öppen fråga vem som vinner valet. Regeringen är rökt, frågan är bara om väljarna ska hjälpa de rödgröna till egen majoritet eller inte. Om media absolut måste sälja in supervalåret som en nagelbitare - ta den vinkeln istället.  

2013-12-05

Majoriteten ska bestämma

Riksdagens budgetbråk – ej avgjort vid denna tidnings pressläggning – är ett viktigt bråk. Oppositionen vill tvinga igenom budgetförstärkningar efter att ramarna är satta. (Det har gjorts förut.) Alliansen menar att det bara ska tas helhetsbeslut om budgeten, men glömmer att berätta att allt mer sakpolitik göms i den – för att lättare få igenom minoritetens vilja också om annat än pengafördelning. Tyvärr är det en utveckling som Budgetprocesskommittén (rapport i oktober) inte ville stoppa. Normen måste vara att en regering som vill få igenom budgeten ograverad får se till att skapa majoritet för den. Nuvarande regler gynnar den som inte klarar av det. I förlängningen blir det otydligt för väljarna vilka som egentligen styr.

(Ledarstick publicerat i Flamman 5 dec.)

Facket skapar jobb

Facket bryr sig inte om de arbetslösa, säger högern. Med det menar de att facket inte går med på lägre löner för att fler ska få jobb. På något annat sätt har det aldrig varit sant. LO-ekonomerna startar nu utredningsprojektet ”Full sysselsättning och rättvisa löner”, med idel skarpa arbetarrörelsenamn i referensgruppen. Karl-Petter Thorwaldsson säger till Dagens Arena (29/11) att en arbetslöshet på 3 procent är möjlig – en snäppet tuffare definition av full sysselsättning än Vänsterpartiets (”3-4 procent”). Först Katalys skatteförslag, nu detta. Alla djärva sossar är inte försvunna.

(Ledarstick publicerat i Flamman 5 dec.)

EU-motståndet lever

Har du hört talas om Kent Johansson?

Om mindre än ett halvår är det han – och andra toppkandidater – som ska öka väljarnas intresse för valet alla gäspar åt. Men de listor som partierna nu sätter ihop, med halvkändisar, gamla partisekreterare och politiska grovarbetare tycks snarast vilja förmedla att ointresset är ömsesidigt.

EU är viktigt. Men det låga engagemanget är ändå rationellt. Svenskarna är få i ett stort parlament. Och vilka som skickas dit tycks inte spela så stor roll: moderater och socialdemokrater är pinsamt ofta överens. Om väljarna gäspar, betyder det inte nödvändigtvis att de har missförstått något.

Efter förra EU-parlamentsvalet (2009) fördes en diskussion, även bland EU-kritiker, om det nu inte var dags att ”lämna debatten om för och emot” och prata mer europeisk sakpolitik. Men i de valstudier som presenterades lite senare kunde Sören Holmberg och Henrik Oscarsson visa att sådan sakpolitik faktiskt blivit mindre och mindre viktig för väljarna. Visserligen hade skepsisen mot EU mjuknat år för år, men det ledde inte till större intresse för sakfrågorna – utan till att valet i stället handlade mer om svensk inrikespolitik. Sambandet mellan åsikten om EU-medlemskapet i stort och hur man röstar var fortsatt starkt. Vänsterpartiets kollaps, förklarade forskarna, berodde delvis på en rekordpositiv EU-opinion.

De känslorna har dock svalnat hastigt de senaste två åren. I augusti visade en enkät från Yougov att det till och med finns en majoritet i Sverige för att lämna EU (43 procent mot 42). EU får skulden för massarbetslöshet och otrygghet. Det ger en helt ny inramning till EU-parlamentsvalet 2014. Motståndet lever plötsligt igen – men har mött ett partipolitiskt landskap som inte alls förmått fånga upp det. EU-kritiken har försvunnit helt (Junilistan), bleknat (MP) eller återuppstått i främlingsfientlig form (SD).

De andra partierna känner också vart vindarna blåser. I de nya valmanifesten talas med nästan identiska formuleringar om att EU ska bli ”smalare” och ”göra rätt saker”. Centern försöker vinna poänger på sitt euromotstånd och utmanar de andra partierna att berätta vad de egentligen vill. Det pratas också mycket om snus och om ”flyttkarusellen” mellan Bryssel och Strasbourg. Dock inte från Vänsterpartiet (än), som precis som vanligt är obekvämt med att ställa populära krav.

Socialdemokraternas strategi är en valrörelse om inrikespolitik. Deras valmanifest kan läsas som en slags allegori. De pratar om Europa, men alla förstår att de vill att vi ska tänka på Sverige. Den strategin handlar också om att skydda tanken om att valet i september står mellan två tydliga alternativ – tvingas de prata europeiska sakfrågor måste de erkänna en stor enighet med högern.

Både den opportuna tonen från Alliansen och sossarnas vilja att göra debatten till en enda stor jobbfråga försvårar för Vänsterpartiet. De framstår inte som det enda kritiska partiet. Och blir allting inrikespolitik går det inte att utnyttja EU-opinionen till partiets fördel. Framgångsvägen kan vara att föra fram ett tydligt EU-motstånd, men genom frågor som verkligen engagerar väljarna och där partiet har högt förtroende (välfärdsfrågorna). Den bittra erfarenheten är att väljare inte blir vänsterpartister bara på EU-motstånd – inte ens i ett val som bara handlar om EU. Samtidigt måste vänstern vinna slaget på ett sätt som inte gör att man förlorar kriget: det pålästa EU-motståndet vittrade långsamt sönder när folkomröstningen 1994 var över. Ska ett utträde någon gång bli verklighet måste varje EU-valrörelse också vara folkbildning om unionens jävlighet.

(Ledare publicerad i Flamman 28 nov.)