2013-11-22

Partiet är inget seminarium

Måste säga att de kritiska reaktionerna - även om de inte är så många - på suspenderingen av Vänsterpartimedlemmen Markus Allard förvånar mig. Ingen kan väl rimligen ha trott att man som vänsterpartist kan försvara ett nätverk som misstänks för mordförsök på politiska motståndare?

Att beskriva suspenderingen som något slags feg anpassning är cyniskt: menar man då att partiledningen egentligen också gillar Revolutionära Fronten men tar avstånd inför kamerablixtarna? Då har man nog missförstått partiet å det grövsta.

Och det kanske inte är så konstigt att sånt kan hända. Det var över tio år sedan partiet diskuterade politiskt våld senast, i samband med Göteborgskravallerna. Då slet vi den autonoma vänsterns uppträdande i stycken. När tiden har gått är det mest minnena av polisövergreppen som fortfarande guppar runt i det allmänna medvetandet. Det är först när sådana här saker händer som den politiska linjen blir tydligt på nytt. Nu vet alla nya medlemmar vad som gäller: det finns ingen som helst acceptans för våld som politisk strategi i Sverige 2013.

Det är svårt att befria sig från misstanken att kritikerna av suspenderingsbeslutet inte var helt nöjda med Vänsterpartiet innan heller. Om man tycker sig se en urvattning av partiets politik är det lätt att tolka också det här beslutet inom den ramen. Det är enda förklaringen: för att ta så lätt på behovet av verklig förändring i Sverige att man lämnar partiet för att en medlem inte får vräka ur sig vad som helst, det tror jag inte om någon.

Partiet är inget seminarium för fria tankar. Det är en hårt arbetande organisation som har 300 000 människors förtroende att jobba för en socialistisk samhällsutveckling. Om Vänsterpartiet bara hade fiender, gömda bakom en barrikad -  då skulle man kunna prata om sådana här händelser i termer av eftergifter och undfallenhet. Men det är inte inför fiender partiet tydliggör sin linje, det är inför varje mödosamt vunnen anhängare. Det är en monumental ansvarslöshet inför varje blåfrusen flygbladsutdelare att äventyra partiets stöd bara för att det känns häftigt att säga kontroversiella saker i media.

Det är ett generellt problem att frasradikaler har så svårt att få syn på folket. När Sverigedemokraterna debatteras låter det ofta som om det är Jimmie Åkesson som ska besegras. Men det är alltid med väljarna man pratar. Det spelar ingen roll om Mats Knutson ställer dumma frågor, det viktiga är att väljarna hör bra svar. Frasradikalerna ser - lite förvånande - bara det ytliga politiska spelet, tuppfäktningen. Men allting vi gör och säger landar alltid i slutänden vid ett köksbord, i en byggfutt, i ett väntrum. Det enda viktiga är hur vi döms där.

På låtsas och på riktigt

Idag kommer Aron Etzlers Reinfeldteffekten ut. Alla måste läsa den! (Ja, när jag skötte marknadsföringen på Flamman och han var chefredaktör hade jag faktiskt betalt för att säga det om hans böcker - men det här säger jag helt gratis.)

Boken är något så ovanligt - och efterlängtat - som en vänsteranalys av dagspolitik. Allt det där som vänstern ofta vill stå över. Det står inte särskilt högt i kurs i vänsterkretsar att gräva ner sig i riksdagsdebatter, twitterutspel och opinionsundersökningar. Det kan tolkas som att man är intresserad av politik, och inte av långsiktig förändring. Det har i sin tur lett till att vänstern länge har underinvesterat i dagspolitisk smartness av den typ som Aron Etzler står för.

Jo, visst säger alla att de är intresserade av taktik och strategi. Men om man ska bli bra på det måste man - faktiskt - sluta lita på intuitionen och börja läsa och lyssna. Om man inte är genuint nyfiken på hur en politisk situation ter sig ur allas perspektiv, och tar reda på hur saker faktiskt är, då hamnar man bara i gissande utifrån gamla föreställningar. Det kan låta bra, men man får sällan rätt. Och så har vänstern i Sverige inte vunnit något på tio år heller. 

Har Moderaterna verkligen gått mot mitten de senaste åren eller är det bara på låtsas?

Ja, säger Aron Etzer, som jag läser honom: det är på låtsas. Och det är på riktigt. Båda på samma gång. Man kan inte säga annat än att det Moderaterna har fått igenom sedan 2006 är högerpolitik. Men att säga att det skett under ett ytligt lager av nedtonad "retorik" är att göra det för ytligt. Moderaterna har vänt upp och ned på hela sin verklighetsuppfattning. Deras samhällsmodell är helt annorlunda beskriven, tar spjärn mot andra utgångspunkter. Jämförelsen med Per Albin Hanssons folkhemstanke är bra: ingen skulle komma på tanken att kalla det för något slags bluffande. Det handlade om en ny politisk modell, ett byte av världsbild och början på en ny klassallians.

Jag tycker att det är en bra analys. Det håller inte att, som många, betrakta politik och retorik som två helt åtskiljbara saker: att det finns en verklighet och en beskrivning. Det går in i varandra. "Vad man faktiskt gör" är inte oberoende av hur man beskriver det. En politisk åtgärd blir till exempel ofta begriplig - och politisk - först när man vet syftet.

Moderaternas förändring blir i Aron Etzlers bok förklarad i ett mycket längre perspektiv än i andra analyser. Det hjälper bland annat till att avdramatisera Fredrik Reinfeldts "vänstersväng" - för sådana har kommit och gått. Det finns skäl att tro att den nuvarande också är tidsbunden och föränderlig.

Viktiga avsnitt handlar också om Moderaternas lyckade strategi att göra politiken till ett förtroendespel, ända in i minsta glidning i Reinfeldts debattrepliker. (Jag tror inte jag har läst någon lika skarp analys av Moderatledarens debatteknik. Alla retorikexperter i tidningarna borde skämmas.) Sossarna har sällan lyckats bryta den framingen: när alla var emot Mona Sahlin 2010, samlade S ihop gamla partiledare och LO-bossar som sa: jo, det här är en bra person - vilket naturligtvis inte alls tar debatten någon annanstans. Inför 2014 upprepar gärna Jan Larsson och andra att strategin är att prata om stora politiska skillnader. Men en förutsättning för att det ska bryta känslan av "presidentval" är att man backar upp det med reella skillnader. Och även i den situationen kommer Moderaterna - om de följer sin hittillsvarande linje - att fråga vem som är uppgiften mäktig att bära alla dessa stora förändringar. Stefan Löfven är kanske svårare att plocka ned än "buffeln" Persson och "slarviga" Sahlin, men visst finns det sprickor i fasaden som de kommer att försöka vidga: kanske Löfven från Metall-som-inte-gillar-kvinnor, gubbfacket.

Nå. Boken är praktiskt taget ett lärobok i politisk strategi. Den är dessutom lärd, i ordets mest högtravande bemärkelse. Litteraturreferenserna är ändå inte till för att glänsa, utan är på kornet, allihop. Och även om boken handlar om Moderaternas framgångar blir man optimist av att läsa den, för känslan är att det går att förstå dem - och att vara lika bra.

2013-11-18

Sämre kan V ha det

Så kom han till sist med sitt besked, Stefan Löfven. Socialdemokraterna ska gå till val ensamma, och är beredda att samarbeta med alla utom Sverigedemokraterna. Miljöpartiet gillar man lite mer än de andra och Moderaterna lite mindre.

Det överraskade säkert en del att det inte blev något uttalat partnerskap med Miljöpartiet. Så tippades det ju allmänt (dock inte på denna ledarsida). Men Stefan Löfven valde en försiktigare intern linje än Mona Sahlin – trots att han nog egentligen skulle velat göra ett nytt försök med hennes tvåpartiinitiativ från hösten 2008. Miljöpartiet är Sveriges minst förargelseväckande parti, och eftergifterna till dem hjälper snarast till att fylla i en blind fläck hos S. Och så kan man hävda att man samarbetar i mitten – av stor vikt för sossehögerns självbild.

Nu kommer det säkert ändå, med gemensamma utspel och artiklar innan valet, att framgå att Miljöpartiet är de närmast allierade. Men nog gnisslar partihögern lite över att Löfvens besked varken uteslöt en rödgrön regeringsuppställning á la 2010 eller, mer specifikt, Vänsterpartiet. Lika många dörrar hölls ju faktiskt öppna åt vänster som åt höger.

Och däri ligger förstås också problemet, givet att Socialdemokraterna ska föreställa ett oppositionsparti. Ska det verkligen låta som om Folkpartiet, ansvarigt för skolhaveri och massarbetslöshet, är lika aptitliga att samarbeta med som Vänsterpartiet? Socialdemokraterna tycks vilja byta ut regeringen, men inte sätta oppositionen i dess ställe. Det övertygar inte. Att ”bryta blockpolitiken” är hedervärt – i praktisk handling. Men upphöjt till politisk idé är det sämre. Det är svårt att tänka sig ett framgångsrikt socialdemokratiskt projekt som inte vårdar skillnaderna mellan höger och vänster. Och ivern att utplåna alla politiska konflikter för att stoppa Sverigedemokraterna krattar snarast manegen för det partiet.

Det är sant att samarbete i mitten inte är något nytt för S. Men man har aldrig tidigare öppnat för sådant samarbete efter åtta år i opposition. Och det smått absurda är att Socialdemokraterna har mjuknat i takt med systemskiftet: Efter fyra år med alliansen gick man till val på ett tydligt rödgrönt alternativ. Efter åtta år är man inte lika säker på att alla regeringspartier ska bort. Trots att väljarna tycker sämre om regeringen idag än 2010!

Visserligen beskrivs tänkbara samarbetspartners i olika nyanser, men det var nyanser som inte ens Stefan Löfven själv lyckades få fram i söndagens Agenda. I jämförelse med Göran Persson, som 2006 sa att han bara kunde samarbeta med ”de som vill utveckla välfärdssamhället”, framstår Löfven närmast som nihilist. Att ingen vet vad som händer efter valet är sant: det hindrar dock inte att man som oppositionsparti är tydlig med att man går in i valrörelsen med ambitionen att få bort den sittande regeringen.

Mittenpartierna har länge (liksom nu) avfärdat Socialdemokraterna benhårt. Även vid en valförlust är det ganska lite som talar för att alliansen läggs ned: den lär nog inte avskriva möjligheten att komma tillbaka 2018. Stefan Löfven har en tydlig bild av hur han vill bli sedd, men han borde koppla sin pragmatism till annat än regeringsbildningen, för där finns nu i realiteten bara Miljöpartiet och Vänsterpartiet. För de senare var fredagens besked det bästa möjliga. Inget försök gjordes att stämpla ut Vänsterpartiet ur regeringsdiskussionen. Samtidigt gör högerflirtarna att Jonas Sjöstedt kan fortsätta säga att det bara är en röst på honom som garanterar ett alliansfritt Sverige. Om valdebatten handlar om regeringsfrågan – och det lär den göra – hamnar vänstern mitt i den. Sämre kan man ha det.

(Ledare publicerad i Flamman 14 nov.)

2013-11-08

Högre löner, flera jobb

Den som tjänar 20 000 kr ser ut att få en löneökning på bara 400 kr i år. Två procent, ett futtigt resultat. Löneandelen i ekonomin är nere på nivåer från fördemokratisk tid. Klasskampen förs fortfarande bäst ovanifrån, med understöd av jobbskatteavdrag vars uttalade syfte är att dämpa lönekraven. Nu säger ekonomer ifrån: enligt Danske Bank (Dagens Industri 3/11) är den låga löneökningstakten ett problem. Den bidrar till en alltför låg inflation, och det kostar jobb. Alltså: hjälp en arbetslös – höj din lön!

(Ledarstick publicerat i Flamman 7 nov.)

Studerandes arbetslöshet gills

Arbetslösheten är hög för att man räknar in en massa studenter som söker jobb. Räknar man bort dem är det inte så farligt. Så låter det från högern. Men i ett samhälle som menar allvar om sysselsättningen är det aldrig ett lyxproblem när någon som vill jobba inte får göra det – även om man samtidigt råkar ha en studieplats. Dessutom visar nu LO i en ny undersökning att nästan 50 000 av 125 000 ”heltidsstuderande arbetslösa” ingår i något arbetsmarknadspolitiskt program. Det är också den gruppen som ökat mest de senaste åren. Antalet jobbsökande gymnasiestudenter har till och med minskat sedan 2007. Den bortförklaringen höll inte – heller.

(Ledarstick publicerat i Flamman 7 nov.)

Timbros sista vrål

Glöm allt du trodde var sant. Timbro vet bättre: ”Riskkapitalisterna bygger landet”. Det var politikernas fel att John Bauer-skolorna gick i konkurs. Och det fanns ingen Caremaskandal. Sådana utspel den sista tiden är inget utslag av kaxighet, utan av uppgivenhet: tankesmedjan har gett upp förhoppningen om att spela någon som helst roll i svensk debatt. Det enda som återstår är att slänga ut motbilder, hur orimliga de än är, för att åtminstone göra oss en smula osäkra. Eller kanske bara för att gjuta mod i de nyliberala flockar som nu ska försöka övervintra i vänstervågens Sverige.

(Ledarstick publicerat i Flamman 7 nov.)

2013-11-06

Sd tjänar inte på tårtattacken

Tårtningen av Jimmie Åkesson startade en diskussion med - no pun intended - många bottnar. Den intressanta delen handlade om huruvida Sverigedemokraterna tjänar på en sådan här attack. Stärker det deras martyrstatus?

Knappast. Sverigdemokraterna vill bli attackerade, förolämpade och utestängda av etablissemanget - inte av enstaka Södermalmsbor.

Effekten när ett ytterlighetsparti attackeras är inte sympatier, snarare att bilden av dem som ytterlighetsparti förstärks, utifrån ungefär ett sådant här resonemang: Vem som helst attackeras inte mitt på öppna gatan. Alltså är det förmodligen något suspekt med den som attackeras.

Vänstern i Sverige spelade länge på sin roll som offer. Det fanns inte en VPK-historik som inte tog upp mordbränder och beskjutning. Men jag är övertygad om att sådant snarast bekräftade bilden av att kommunisterna inte var ett helt normalt parti.

Om det här resonemanget stämmer, är det bra att Sverigedemokraterna utsätts för äggkastning och tårtor. Det behöver inte betyda att man rekommenderar det - det är ett brott och ska vara ett brott - men ja: jag tror att effekten är precis den eftersträvade. I just den här situationen, gentemot just Sverigedemokraterna.

Däremot stärks alla partier internt av attacker utifrån. Problemet med just gräddtårtor är att det är svårt att heroisera och bygga stolta myter kring sådan utsatthet. Minus för Sverigdemokraterna igen.

Men sossarna efter mordet på Palme då? Arbeiderpartiet efter Utöya? Tja, det var helt andra partier på andra ställen på den politiska skalan. Och frågan är om sådana kända sympatieffekter inte har en hel del med politik att göra. Det har handlat om nationella katastrofer, som har förändrat den politiska dagordningen. Uteslut inte att det är det som väljarna har påverkats av. Som vanligt gäller att väljare är kloka. Om man inte själv får en pockande lust att rösta på en tårtad partiledare, ska man nog utgå från att andra inte resonerar dummare.

---------------

Uppdatering: Ett förtydligande. Med "bra" att Sverigedemokraterna utsätts menar jag endast att det faktiska resultatet blir att ett rasistiskt parti fortsätter ha stämpeln av ett parti i marginalen. Det lär alla demokrater tycka är bra. Det betyder inte att metoderna är acceptabla. Jag förbehåller mig dock rätten att analysera även resultatet av idiotmetoder med öppna ögon.

2013-11-05

Russell Brand eller Gapminder?

Svenskar har en alltför mörk bild av utvecklingen i världen, enligt Gapminder (DN 26/11). Människor har det bättre än vi tror.

Den typen av undersökningar får nästan alltid vänstern att säga att det där var väl inte hela sanningen. Det går faktiskt dåligt också. Och framstegen är inte jämnt fördelade.

Jag skulle vilja vara en del av en vänster som inte reagerade precis så; att framsteg är något som hotar den egna världsbilden.

Så här: det är fantastiskt att levnadsstandarden ökar - och därför är jag socialist. Jag är socialist inte för att jag inte tror att kapitalism kan krama ur stora insatser ur mänskligheten, utan för att vi måste använda resultatet av de insatserna på ett anständigt sätt. Och för att utvecklingen gör mig säker på hur mycket mer utveckling vi skulle kunna få om fler fick ett ord med i laget i en demokratiserad ekonomi. Och också: för att den utveckling vi ser inte enbart tillhör kapitalismen, utan lika mycket kampen mot den: politisk styrning, satsning på småskalig företagsamhet, statlig infrastrukur, folkliga krav på välfärd.

Nyliberaler gapar gärna om våra nästintill kommandoekonomiska samhällen med klåfingriga politiker och mäktiga särintressen. Men när FN eller Gapminder eller andra berättar om framsteg - då är plötsligt hela världen en skolboksmodell av kapitalism. Som bevisat sin överlägsenhet. Och så börjar vänstern säga emot, men genom att argumentera emot framstegen. Som vi därmed förknippar med våra motståndare. Vi blir felfinnare, de får berätta solskenshistorier.

Framstegen tillhör inte högern. Tvärtom, de försenar dem, med lägre ambitioner för alla människors möjligheter att bidra, större svängrum för privata intressen att bromsa utvecklingen för egen vinning, motstånd mot all den livgivande infrastruktur av välfärd som marknadsekonomier behöver.

Historiskt är det alltid högern som varit dysterkvistarna. Det var bättre förr, sa de. Från mörkret stiga vi mot ljuset, sa arbetarrörelsen. Den rörelse som växte - och tog makten - var den som var övertygad om att allt skulle bli bättre. Ekonomisk och social demokrati stod på kapitalismens axlar, som en fortsättning.

Planetens förstörelse, korruption och stora ekonomiska klyftor är vad som driver engagemang av Russell Brands sort. Jag tror inte att det är hållbart på sikt att högern får lägga beslag på optimism och förtröstan. Ilska över elände är ett begränsat bränsle. Alla rörelser behöver framstegen för att klara av att fortsätta. Varför vara med i ett gäng som bara förlorar hela tiden? Vänstern borde lägga mer energi på att förknippa sig med utveckling, och mindre på att avfärda den.