2013-05-31

Rikare - och surare

Arbetslöshet och osäkerhet om framtiden. Det är vad som kännetecknar Sverige idag, enligt Sverigestudien som presenterades förra veckan. Och Yougov i maj visade att fler än på länge (42 procent) tycker att utvecklingen går åt fel håll. Samtidigt har reallönerna och hushållens förmögenhet ökat. Missnöjet visar hur svårt det är att vinna människors stöd via plånboken. Folk vill ha ett samhälle som håller ihop, även om det går hyggligt för dem själva. Det är hög tid för oppositionen att göra sig till tolk för frustrationen - innan regeringen gör det.

(Ledarstick publicerat i Flamman 30 maj)

Det var inte Ohlys fel

I kölvattnet av att Stefan Löfven säger sig vilja slippa v-samarbete sprids åter myterna om hur det rödgröna samarbetet sänkte S 2010. DN (23/5) gör till exempel en stor sak av att S tappade stöd efter presentationen av det gemensamma valmanifestet; politiken skulle ha haft för starkt v-avtryck. Men dagen efter den presentationen skrev DN att politiken "präglas av en anpassning till regeringens politik". Statsvetaren Johan Martinsson har också visat att väljarna bedömde att V skulle få klart minst inflytande i en rödgrön regering. Det är nog hög tid att erkänna att det inte var V som sabbade valsegern.

(Ledarstick publicerat i Flamman 30 maj)

Tidigare inlägg om samma sak: 6 skäl till att Stefan Stern har fel

Oförargliga LAS

När turordningsreglerna i LAS ska försvaras säger många att de faktiskt inte är så stränga: företag kan behålla den kompetens de vill ha. Så har det låtit från TCO, så lät det i veckan från Saco (i en ny rapport) och så låter det ibland också från vänstern. I klartext betyder det att lagen fungerar dåligt: den är ju inte till för att inte ha någon betydelse. Möjligheterna att gå runt turordningen är numera stora. Det är lockande att använda det som argument för att bevara LAS, men det är ju inget försvar för de bärande principerna. Det behövs fler som försvarar räknandet av anställningsår. Och som pratar om att återupprätta LAS som skyddslagstiftning.

(Ledarstick publicerat i Flamman 30 maj)

2013-05-29

Försök inte göra humanism av låglöneimporten

LO:s kraven återreglering av arbetskraftsinvandringen - västvärldens mest arbetsgivaranpassade - har framkallat ett kraftigt brölande från alla som tycker att Sverige behöver mer konkurrens om låglönejobben.

Finns det någon fråga där höger står så tydligt mot vänster, i en klassisk konflikt mellan arbete och kapital? Löntagarna vill ha ner arbetslösheten för att den inte ska pressa löner och villkor. Arbetsgivarna vill hålla uppe arbetslösheten genom att ta in arbetskraft vars enda unika värde är att den accepterar villkor som ingen annan går med på.

Högerns hovpoeter maskerar gärna regeringens stöd till låglöneimporten som någon slags humanism. Ett butiksbiträde i Bromma har fått ett bättre liv tack vare regeringens politik, säger Fredrik Reinfeldt. LO vill stänga gränserna, twittrar Johan Ingerö så att krokodiltårarna sprutar. Enligt Johan Norberg berövar den som står för den lagstiftning som gällde innan 2008 människor "chansen till ett nytt liv i ett nytt land". Självklart antyds också att LO har rasistiska bevekelsegrunder. Eller sägs helt öppet, som när Fredrik Segerfeldt twittrar "LO hjärta SD". (Vore det inte logiskt att också vara emot utländsk arbetskraft som det finns behov av då?)

Det här sättet att blanda in humanism och fattigdomsbekämpning i diskussionen om arbetskraftsinvandring har tyvärr viss genklang i socialliberala läger. Kanske dämpar det det dåliga samvetet för att ha röstat på en borgerlig regering som utvisar 7-åringar som är födda i Sverige eller dementa 91-åringar. Det blir så att säga 1-1: "Ni i vänstern har visserligen rätt i att asylpolitiken är för sträng - men titta på arbetskraftsinvandringen! Där är det vi som är schyssta!"

Men sammanblandningen är livsfarlig. Om vi inte skiljer på arbetskraftsinvandring och asylinvandring i debatten, så att båda verkar vila på solidaritet, kommer asylskäl för eller senare att börja vägas mot konjunkturläget. Så får det inte bli. Arbetskraftsinvandring är till för att lösa upp flaskhalsar på arbetsmarknaden. Människors skyddsbehov hanteras via asylpolitiken. Fattigdomsbekämpning via biståndspolitiken. Den regering som nu ropar okvädningsord efter LO har båda dessa instrument i sina händer, om de anser att fler borde få en fristad i Sverige.

Att ett parti (Moderaterna) som aldrig skulle godkänna ekonomiska motiv för att få asyl i Sverige, försvarar arbetskraftsinvandringen med att någon "fått ett bättre liv", är ett hån mot alla som har sett det som en fråga om liv och död att få stanna här - och tvingats vända om.

Högern talar gärna om hur mycket bättre arbetstagarna har det här än i sina ursprungsländer. Lyssna då på LO, så får de det ännu bättre. Eller så kommer de inte hit alls, eftersom behovet inte fanns: resultatet globalt sett blir då samma antal jobb, men med bättre villkor. Det är väl att ha ett internationellt perspektiv? Det är aldrig en väg till framsteg att framställa bättre villkor som något slags hot mot dem med sämre villkor.

LO och regeringen är helt eniga om att utomeuropeisk arbetskraft som det finns behov av ska kunna få tillstånd att arbeta i Sverige, precis som innan 2008. Det regeringen är ensamma att måna om är inflödet av diskare och städare som kan ta redan lågproduktiva, dåligt betalda jobb. I andra änden av regeringskansliet fixar man skatteavdrag för samma diskare och städare. Statsministern pratar om "fler enkla jobb", utbildningsministern vill att fler slutar plugga efter gymnasiet och näringsministern försöker skapa ännu mer lågproduktiva jobb genom sänkta ungdomslöner. Sammantaget är signalen tydlig: sluta ha så jäkla höga ambitioner om det här landet. Sälj er billigt och hanka er fram. Kanske vill någon rik person ha hjälp med något. Alla jobb behövs.

2013-05-17

Det är inte hipsterns fel

Läser för sjuttioelfte gången en text som beskriver gentrifiering som ett utslag inte av bostadspolitik, utan av medelklassens jakt på det genuina. Medvetna högerpolitiska vägval är inte problemet - se istället den ängslige hipstern!

Stockholms hipsters hade kunnat vara hur lockade av autentiska arbetarklassområden som helst: det hade de inte haft mycket för om inte hyrorna hade chockhöjts eller lägenheterna ombildats så att de gamla invånarna tvingats bort.

Det är Sten Nordin som "gentrifierar", ingen annan.

Och detta med jakten på det genuina. Vänstern har notoriskt svårt att låta bli att ironisera över trender som på något sätt kan spåras till Södermalms unga medelklass. Mer sällan frågar man sig om trenderna är bra eller dåliga. Är surdegsbröd gott eller äckligt? Genom att aldrig riktigt intressera sig för det, upprepar hipsterkritikerna samma sak som de anklagar andra för: att bara meta-samtala om hur saker uppfattas och framstår.

Många urbana medelklasstrender är i grund och botten sunda: att föda en surdeg är ekonomiskt, att hålla egna höns i radhusträdgården är miljövänligt. Att intressera sig för lokala mikrobryggerier håller närsamhället levande.

På samma sätt är strävan efter det genuina ingen dålig trend, inte ens när det handlar om boende. Att vilja bo bland vanliga människor, fastän man skulle ha råd att låsa in sig i ett gated community, är väl i grunden sympatiskt? Liksom uppfattningen att arbetarklassen är mer genuin, äkta, än andra samhällsklasser. Motsatsen - att medelklassen vore bekväm i sitt överläge och stolt över sin klass - skulle spegla ett mycket obehagligare samhälle.

Gentrifiering är av ondo. Alla ska ha chansen att bo där det passar dem bäst, och människor ska möta andra än sin egen sort. Det är ju faktiskt det senare som medelklassen strävar efter. Problemet är bara att dagens bostadspolitik inte hindrar den strävan att slå över i sin bekymmersamma motsats, när hela medelklassen springer åt samma håll.

Det är lätt att ironisera över hipsters - Henrik Schyffert ska visst göra det i en ny teveserie snart - men vänstern borde inte vara så avvisande. Om någon gör vänstergrejer på grund av ängslig trendkänslighet spelar väl ingen roll. Det är ju världens möjlighet.


2013-05-05

Statens mjuka makt

Spotifygrundaren Martin Lorentzon, ny i Telia Soneras styrelse, har undvikit skatt med hjälp av av ett bolag på Cypern. De som försvarar honom säger att det är lagligt och att det inte går att göra något åt. Det är kanske sant. Men vi måste faktiskt inte göra skattesmitare till ledamöter i statliga företag. Det finns kanske inte skattetekniska vapen - men det finns sociala. Även de som betalar skatt på Cypern - kapitalister, idrottsstjärnor eller andra - bryr sig om sin status i Sverige. Det visar ju inte minst Lorentzons strävan efter posten i Telia Sonera. Och status kommer politiken och folkopinionen alltid att ha makt över. Den mjuka makten ska vi använda.

(Ledarstick publicerat i Flamman 3/5)

Skuggbudget i tiden

Ökad kvinnlig sysselsättning genom att rusta äldreomsorgen. Jobb åt unga genom en finansskatt. Vänsterpartiet visade i sin skuggbudget hur man gör minst två politiska poänger av varje reformförslag. Det är också klokt att haka på när S och M bestämt att det är om jobben debatten ska handla. Annars är det samma ekonomiska politik som tidigare - en politik som verkligheten flyttat mer och mer in i centrum av den politiska debatten. En v-budget har nog aldrig varit så pepprad med referenser till forskare och institutioner. Partiet har väldigt rätt just nu. Men det måste börja omsättas i opinionsvinster.

(Ledarstick publicerat i Flamman 3/5.)

2013-05-03

Kyl ned dem!

Var tredje rikspolitiker som lämnat sitt uppdrag de senaste åren har blivit lobbyist, enligt Aftonbladet. Det är häpnadsväckande siffror, och det är svårsmält att politiker slår mynt av det kontaktnät som väljarna har gett dem tillträde till – så att de kan dribbla bort samma väljares agenda till förmån för smalare intressen. Flera andra länder har "nedkylningsperioder" på ett eller två år, vilket också Transparency International förordar. Sådana regler prickskjuter på problemet att det är nyligen avhoppade politiker som har de varma kontakter som pr-byråerna vill åt. Lagstifta nu!

(Ledarstick publicerat i Flamman 3/5)

2013-05-02

Det är inte ekonomin, dumbom

Lena Mellin sammanfattar den nuvarande s-ledningens fatala tänkande ganska bra:

"Väljarna sätter alltid ekonomin och jobben överst på dagordningen och på det området är tilltron till Socialdemokraterna lägre än till Moderaterna. S har alltså behov av att bygga förtroende på detta viktiga område."

Det är för det första inte helt sant att ekonomin alltid är topp-prioriterat av väljarna, åtminstone inte det enkätalternativ som heter "ekonomi" när SCB frågar väljarna själva. Det är snarare välfärdsfrågor som toppar, tillsammans med (mycket riktigt) jobben.

Däremot har "ekonomi" varit ett framträdande skäl bland de väljare som övergett Socialdemokraterna för alliansen i de senaste valen. S-ledningen tänker sig, inte helt tokigt, att "ekonomi" alltså måste vara viktigt även för att vinna tillbaka dessa väljare.

Men det är en syn på väljaropinionen som är alldeles för statisk. I själva verket är det ju partierna själva som spelar den viktigaste rollen för vilka frågor som väljarna upplever som viktiga. Jobbfrågan är illustrativ: den gick inte från att vara den nionde viktigaste frågan 2002 till att vara den allra viktigaste frågan 2010 på grund av externa faktorer (arbetslösheten låg i stort sett på samma nivå), utan för att Moderaterna ville göra den viktig.

Det handlar inte bara om att anpassa sig till väljarnas agenda - det handlar lika mycket om att forma agendan. Socialdemokraterna har ett genuint förtroende i alla välfärdsfrågor. Utgångspunkten bör då vara att försöka få debatten att handla om välfärden.

Lena Mellin säger egentligen motsatsen: ge er in i Moderaternas bästa fråga och försök vinna den.

Vad gäller marginalväljarna, finns det ingenting som säger att den som gått till alliansen på grund av "ekonomin" inte kan gå tillbaka till S på grund av "välfärden".

I ett större perspektiv måste det vara en återvändsgränd för arbetarrörelsens partier att försöka bli bättre än Moderaterna på ekonomi. Ja, vi ska visa hur de sänker skatter utan att bry sig om underskott. Visst, vi ska med exemplets makt visa att vi är kompetenta att sköta de offentliga finanserna på alla nivåer. Men bättre? Och är det en sådan diskussion om ekonomi vi vill ha - en som handlar om kompetens, statsfinanser, budgetar? Vänstern bör ju snarare, för sitt eget bästa, få "ekonomi" att bli oskiljbart från just välfärd och sysselsättning.

Höger kommer alltid att vara förknippat med företag, pengar och en strikt ekonomisk syn på samhällslivet. Det Stefan Löfven försöker etablera genom att upprepa att Fredrik Reinfeldt kallat näringslivet för "särintresse" strider mot allt som finns inpräntat i vår arvsmassa om höger och vänster - och därför kommer det inte att lyckas.

Och varför skulle vi vilja att det lyckades? Det är inte dåligt för vänstern att högern förknippas med företag och pengar. Den synen går hand i hand med att de också uppfattas som mindre omhändertagande och solidariska.

Vad gäller jobbfrågan ligger S redan före M (det kan alltså inte ha varit den Lena Mellin syftade på). Det är bra, även om det är lite för enkelt att göra det till ett universalrecept för valvinster - S hade starkast jobbprofil även i förlustvalet 1991. Och Moderaterna hinner mycket väl göra en mycket mer flexibel analys än Lena Mellin och s-ledningen: överge jobbfokuset om man inser att det blir en match på sossarnas villkor.