S måste välja rödgrönt

I Sverige finns det bara ett parti som tycker att regeringen ska sluta regera och lämna över till oppositionen: Vänsterpartiet.

I ett internationellt perspektiv är det udda. Även i utpräglade samarbetsdemokratier är det sällsynt med en opposition som innan ett val ger sitt godkännande till ett eller två av regeringspartiernas politik.

Alla väljare vet att ett valresultat kan tvinga fram samarbeten över blockgränsen. Men att S närmar sig Fp (framför allt) och C redan nu bakbinder partiets attacker på regeringen, demoraliserar alla egna som trott att målet varit ett "Alliansfritt Sverige" och signalerar att det inte finns något regeringsdugligt alternativ.

Det säger också att Socialdemokraternas profilering i skolfrågorna inte är något att bry sig om: sätter sig Folkpartiet i en S-regering finns det inte en chans i helvetet att de släpper ifrån sig utbildningsdepartementet.

Socialdemokraternas partiledning säger att de lärt sig av 2010. Men de vill inte lära sig av 2006 - när media mördade alla politiska diskussioner med frågor om hur vänstersidan skulle svara på alliansbygget. De vill inte heller lära sig av 2008. Då blev det intern storm när Mona Sahlin ville slippa Vänsterpartiet.

Det är väl synd att kalla Leif Nilsson i Smedjebacken för en intern storm. Men risken finns att många fler av de socialdemokratiska kommunalråd som idag finns i framgångsrika rödgröna styren runt om i landet har en annan bild av Vänsterpartiet. Risken finns att fler frågar sig varför just de svenska socialdemokraterna ska utgöra ett mystiskt nordiskt undantag, när Vänsterpartiets motsvarighet sitter i regeringen i Finland, Norge, Danmark - och tills nyligen på Island.

Risken finns också att alla inte har köpt högerfalangens tolkning av valresultatet 2010: att problemet var koalitionen med Vänsterpartiet. Den tolkningen finns inte hos SCB (få som lämnade S tyckte att det rödgröna samarbetet var problemet) och inte heller hos statsvetaren Johan Martinsson, som visat att väljarna inte var särskilt bekymrade över vänsterns medverkan. Det finns också allvarliga logiska problem i idén om det förödande v-samarbetet: S stora fall i opinionen började till exempel innan det rödgröna samarbetet presenterades.

Både hos Novus och hos Demoskop är en rödgrön regering den som svenskarna helst av allt vill ha. Det är dessutom en regering som i dagsläget skulle kunna bildas. Men oppositionsledaren eftersträvar hellre en mindre populär regering som det i de flesta opinionsundersökningar inte finns majoritet för. Det är att göra det svårt för sig. Svekdebatten som skulle uppstå om Stefan Löfven inte använde en S-V-Mp-majoritet för att bilda en rödgrön regering skulle han ha svårt att klara. S-väljarna sätter nog större värde på ett regeringsbyte än på föreställda trovärdighets- och statsmannapoäng i att öppna sig för högersamarbeten.

Det är inte samma sak att samarbeta i mitten 2014 som 1995, efter den värsta krisen i modern tid. Det är inte samma sak att samarbeta i mitten 2014 som 2005, innan alliansens bildande satte en tydlig högerstämpel på de borgerliga småpartierna. Det är inte samma sak att samarbeta i mitten när högern sätter agendan - som Ingvar Carlsson gjorde - som att göra det när det blåser tydliga vänstervindar. Det är inte samma sak att samarbeta i mitten när Fukuyama nyss förklarat ideologierna för döda, som att göra det när fler än någonsin kallar sig antingen "höger" eller "vänster".

Det där är en sossesjuka: att betrakta strategier som en gång fungerat som tidlösa framgångsrecept.

Strategin att tydligt deklarera att det finns en regeringsvillig opposition, däremot - den ska tydligen bara få en chans i historien.