2013-04-23

Håll gränsen!

Dagen då Ryssland nästan kränkte svensk manlighet.

Ryssland övade alltså i internationellt luftrum i påskhelgen. Kanske simulerade man en attack mot svenska mål. Försvaret kände till den ryska övningen i förväg, men gjorde ingenting särskilt. Det var tydligen fel: gängse liturgiska krumbukter kräver att man skickar upp egna plan i luften för att "markera". Gud vet varför.

Det är som om geopolitik fungerade som en skolgård. Visa ingen att du är svag, för då åker du på stryk. Ge ingen lillfingret, för då tar de hela handen.

Men vem har hört talas om ett land som blivit ockuperat därför att det inte "markerat" mot militärövningar utanför den egna gränsen?

Och vem har hört talas om en modern militär strategi som går ut på att skaffa mer territorium så fort någon i omvärlden visar sig vek?

Sverige gjorde faktiskt en markering i påskhelgen: vi visade att vi inte i alla lägen tänker bidra till en känsla av militär upptrappning. Och vi markerade att vi tänker på Ryssland som något annat än bara "det stora hotet". Naturligt, eftersom våra viktigaste förhållanden till Ryssland är helt andra än militära: vi köper grejer av varandra, båtkryssar till St Petersburg, deltar i kulturutbyten och pluggar på varandras universitet.

Johan Westerholm
raljerar på sin blogg över det faktum att Moderaterna och Vänsterpartiet tycks mötas i likgiltigheten inför den ryska övningen.

Om det stämmer, så är det både bra och en smula logiskt: framför allt Carl Bildt står rätt ofta för den typ av realistiska, icke-aktivistiska, icke-idealistiska utrikespolitik som också (rätt ofta) är Vänsterpartiets.

Jo, kraven på att gå bröstgänges med Ryssland handlar mer om idealism än motsatsen. Lyssna på hur det låter i diskussionen: "markera revir", "provokation", "vi möter". Det handlar om känslan att bli utmanad - och att inte vilja visa sig vek. Nu är alla uppfyllda av kränkt manlighet.

De som vill att försvarspolitiken ska styras av sådana känslor är de verkliga idealisterna. Problemet är detsamma som när känslorna handlar om att stoppa alla illdåd som begås i främmande länder: fram med bombplanen - det där kändes inte bra!

Då är det lätt att föredra en utrikesminister som står för långsiktighet, respekt för andra staters suveränitet och fokus på Sveriges direkta intressen. Och som kanske inser hyckleriet i det höga tonläget: Sverige samövar ju ständigt med Nato, ibland i ryskt närområde, som på Nordkalotten 2009.

(Och ja, självklart hade det varit en annan sak om de flugit innanför gränsen. Men det är ingen gradskillnad - det är en skillnad som mellan natt och dag.)

För övrigt måste man väl addera den här inrikespolitiska debatten till en annan välbekant lista: "saker som sossar bara säger i opposition".

2013-04-08

S-kongressen: en kopia som är en framgång

"Kommunerna ska få ett avgörande inflytande på om en ny friskola ska få starta."

"Gemensamma resurser för välfärd ska gå till välfärd - inte till vinstuttag, slog kongressen fast. Detta ska ske genom hårdare reglering av kvalitetskrav och skärpta etableringskrav."

Referat från s-kongressen? Ja, fast från den som hölls 2009.

Känslan av karbonkopia är rätt stark. Finns det verkligen anledning för s-vänstern att kalla detta en framgång? I fallet med föräldraförsäkringen tycks det som om man snarare backat: 2009 talade man om en tredelning inom befintlig försäkring - 2013 skapades av allt att döma en möjlighet för partiledningen att gå mot en tredelning genom att helt enkelt bygga ut "pappadelen". Om man väljer att överhuvud taget öronmärka fler månader: det är ju bara "ett sätt". Fredrik Jansson kritiserar bra i Folkbladet idag.

Men jo: visst kan man kalla det en framgång. 2009 hölls s-kongressen under finanskrisens radikaliserande påverkan och med det riktningsgivande rödgröna samarbetet igång. 2013 var förutsättningarna sämre: vänstern anses ha haft sina chanser efter debacklen i valet 2010 och under Håkan Juholts partiledarperiod. Stefan Löfven och Magdalena Andersson har sjösatt en tydligt höger-mittenprojekt. Man hade kunnat tänka sig en kongress som fullföljde det högersteget. Det gjorde den inte.

Istället sitter Stefan Löfven fortfarande med ett papper som säger att vinstintresset är ett problem.

Hur ska han hantera det?

I gårdagens Agenda fick vi ett svar. Där uppträdde en starkt defensiv Löfven som tonade ned betydelsen, underströk undantagen och betonade att det absolut inte var något hinder att göra vinst heller i framtiden.

Det fungerar såklart inte att driva politik på det sättet. Även om partiledningen fått en politik i knät som de inte är bekväma med, måste de våga vinna debatten. Det sämsta som finns är att ta ett radikalt beslut och hoppas att det inte märks. För lita på att KD kommer att uppmärksamma att S vill bestämma hur vanligt folk ska lägga upp sin föräldraledighet. S-ledningen får inte låta sig drivas på defensiven.

För att tala cyniskt: Det är en otrolig skillnad mellan att smussla undan en fråga genom att inte lyfta den aktivt (funkar) och att svara undvikande i intervjuer och debatter (funkar inte).

Vänsterpartiet hade sin motsvarande stund av defensiv undfallenhet när det gällde kravet på 200 000 nya jobb i valrörelsen 2006. Det går inte att be om ursäkt för ett sådan förslag. Antingen driver man det inte. Eller så gör man det. Och då gör man det fullt ut. Något mellanläge gives icke.

Slutligen: många kommentarer efter kongressen konstaterar att det var en tillställning fokuserad på intern enighet. Och det var den ju till den milda grad, att arbetsordningen var skräddarskydd för kompromisser. Genom institutionaliseringen av förhandlandet i korridorerna, blev debatterna i plena meningslösa och omröstningarna en formsak. Den största vinsten med det blev förstås att de diametrala motsättningarna i till exempel vinstfrågan aldrig blev exponerade inför media. Men demokratiskt känns metoden mer än lovligt tveksam: eftersom alla inte deltog i alla arbetsgrupper, blev uppgiften för ombuden till stor del att bara rösta igenom kompromisser som de inte haft någon möjlighet att påverka. Dessutom innebär ju metoden att man på förhand bestämmer sig för att aldrig välja väg tydligt. Med institutionaliserad hänsyn till minoriteten - för andra partier finns den hänsynen som en faktor i kloka ombuds huvuden - garanterar man att resultatet blir ljummen vaniljglass.

Den kongressordningen skulle jag verkligen vilja höra en debatt om.

2013-04-06

Vinstfrågan bortstädad inför valet

S-vänstern gjorde vad den kunde, och lite mer. Något bättre utfall än gårdagens kompromiss i vinstfrågan - som ligger nära partiledningens ursprungliga förslag (Dagens Arena) och som Stefan Löfven redan tolkar på sitt eget sätt - var väl inte realistiskt att hoppas på. Därmed visade S återigen sin låsning vid att möta även extrema förhållanden med måttfull konstruktivitet. Men en klok reformism kan inte vara att alltid justera - snarare att se att man ibland behöver möta verkligheten med mer långtgående och genomgripande åtgärder.

Kompromissglädjen på kongressen igår - anförandena i debatten var en enda stor kollektiv utandning - går inte att förstå om man inte har klart för sig att Socialdemokraternas första prioritet alltid är sammanhållning. Partistyrelsen röstar aldrig på sina möten. Historiskt har enighetslinjen också lyckats hålla ihop ett parti som egentligen varit alldeles för brett för att kunna hålla ihop.

Hur överens S är internt är förstås ointressant för hur det svenska politiska landskapet formar sig inför valet 2014. Där är gårdagens faktiska utfall viktigare. Delar av s-vänstern tycktes igår se framför sig en konfrontation med alliansen kring vinsterna. Det är naivt. Alliansen är inte främmande vare sig för antivinst-retorik eller konkreta åtgärder - en utredning är ju i arbete kring begränsningar för privata välfärdsföretag. I Stockholm pratar M om att inte bli förknippade med vinstuttagen, och på DN Debatt skriver samma parti att "[vi inte kan] acceptera en utveckling där vissa utförare åsidosätter kvaliteten för vinster." Det är inte givet att en vinstkritisk medborgare ser att S är det självklara valet av de två.

Därmed har nog s-ledningen fått som den vill: frågan har desarmerats inför valet. Alliansen kommer med stor säkerhet att lägga sig så nära s-linjen att frågan inte blir partiskiljande. Därmed kan fokus flyttas till Stefan Löfvens hemmaplan: jobb och tillväxt.

S-vänsterns förhoppningar om att beslutet ska vara starten för en kritisk offensiv mot välfärdskapitalet framstår också som naiva, när den interna debatten visat att partiet har gott om kommunpolitiker som inte vill begränsa vinstuttagen. Det förstör trovärdigheten i en kritisk linje; ja, gör en sådan nästan omöjlig att driva nationellt.

Tack vare LO, Katalys, Vänsterpartiet och en väldig massa ilskna medborgare har S idag en radikalare utgångspunkt än tidigare. Oppositionen ledde till någonting, vilket ger förhoppningar inför fortsatt opposition. I huvudsak vilar ändå en känsla av uppskjutet avgörande över frågan.

2013-04-05

Löfven kröp ur politikerkostymen

Det var ett bra tal, men det var inte Stefan Löfvens tal. Men det spelar mindre roll. Det viktiga är att han valde att hålla det.

Nyansering på uppstuds: visst kom mycket direkt från Löfven. Passagerna om uppväxten som fosterbarn i Ådalen, referenserna till mamman, erfarenheterna från den egna bildningsresan. Det personliga var perfekt avvägt vad gäller mängd och ton. Löfven tog också spjärn mot sig själv - och mot den vanlige väljaren - när han någon gång lite argt frågade sig "Hur kan inte detta vara en större fråga?". Att krypa ur politikerkostymen på det sättet är en underutvecklad gren i Sverige. Jonas Sjöstedt tillhör dem som måste jobba på att mer göra sig till tolk för människors sinnesstämningar.

Det personliga var också en berättelse om en underdog, som med dåliga förutsättningar lyftes av andra, av välfärdstaten, men som också lyftes in i gemenskapen i socialdemokratin. På det sätt som det gjordes igår blir Löfvens livshistoria en perfekt illustration av vad socialdemokrati och vänsterpolitik handlar om: "när du är som svagast, då ska samhället vara som starkast", och "ingenting i arvet från ditt förflutna ska hindra dig". Därför passar det också Löfven särskilt bra att vara personlig.

Nu var det, trots mycket Stefan Löfven, ett tal där talskrivaren var tydligt närvarande. Löfven var nära att staka sig på "könsmaktsordningen", och brottades med närvarokänslan i avsnitten om strukturell rasism och näthat.

Men det gör inget. Det viktiga är att det var det här talet Stefan Löfven ville hålla. Att just han, kanske uppfattad som Metall-macho och betonggubbe, inleder sitt första tal som kongressvald partiledare med att utlova en feministisk agenda - och till yttermera visso kallar kvinnors löneunderläge för en "stöld" - är ovärderligt. Samma sak med rasismen. Sverigedemokraternas stöd bland LO-väljare är stort.

Retoriskt var det ett välskrivet tal, uppbyggt med återkommande motsatser ("arbetslivet ska inte krossa drömmar, det ska förverkliga drömmar") och upprepningar ("det är socialdemokrati"). Det var också härligt befriat från de uttjatade reseberättelser och möten med skiftarbetare och sjuksköterskor från Ystad till Haparanda som så många partiledare sliskar ner sina tal med nu för tiden. (Yes, I'm talking to you Gustaf Fridolin.)

Det politiska innehållet var inte särskilt överraskande - det var en uppföljning av Per Albin Hanssons folkhemstanke (med lite väl starkt hålla-ihop-som-en-familj-tema), lite om klassamarbetets välsignelser och en väl avvägd mängd nålstick mot regeringen. Att partistyrelsens förslag om reglering av välfärdskapitalisterna skulle vara "en av de största välfärdsreformerna i modern tid" måste väl ha fått även ett lojalt ombud att rodna lite. Men det visar på vilket allvar partistyrelsen tar dagens uppgörelse.

Partivänstern är knappast nöjd med Löfvens analys att det är arbetslösheten som bygger klassamhället. Mer då med att han resonerade bra om att reformer inte är något man "har råd med", utan är något som bygger rikedom. Och att likvärdigheten mellan skolor ska öka samtidigt som klasserna blir mindre. För att inte tala om det rent Lundellska slutet om att det inte är storfinansen, inte ödet, utan folket som bygger landet.

Sympatisk var också meningen om att det är slut med att "klä oss i säck och aska" - att partiet ska räta lite på ryggen inför det förflutna också. Jag har skrivit om det tidigare: ständiga nystarter och förnyelser, med motståndarens beskrivning av ens egna förflutna som grund, bryter ner vilket parti som helst.

(Några andra om Löfvens tal: DN, DN, Expressen, Högbergs tankar, SvD, SvD, Röda berget, Dagens Arena, Ulf Bjereld, DI.se, Skånskan, Anna Herdy.)

Radikala Stockholm

Stockholmsmoderaterna tar just nu fram ny politik inför valet 2014. Och medan S fortsätter att se stockholmaren som en stingslig marginalväljare som man måste bjuda på låga skatter och rut-avdrag, pratar M om att inte bli förknippade med vinster i välfärden och att satsa mer på kollektivtrafik (DN 21/3). Det senare är en klart bättre bedömning av det politiska klimatet i huvudstaden. För Vänsterpartiet låter det som om det blir en valrörelse på den egna planhalvan - vilket inte självklart är ett plus för partiet.

(Ledarstick publicerat i Flamman 4 april.)

2013-04-04

Hälften ansvar, hälften barrikad

Mp hotar bryta den migrationspolitiska överenskommelsen med regeringen. Det är inte första gången. Aldrig förut har ett politiskt parti klagat så på ett eget förhandlingsresultat. "Migrationspolitiken är inhuman", skrev ledande miljöpartister i Aftonbladet i höstas. Men klagandet och hoten om att bryta är säkert väl övervägda. Kärnväljarna får bilden av ett snällt parti på gränsen till vad de tål. Samtidigt kan prestigen i regeringssamarbetet bli politiskt kapital gentemot andra. Alltmedan "synnerligen ömmande omständigheter" fortsätter att finnas mest på pappret.

(Ledarstick publicerat i Flamman 4 april.)

Lös tiggeriet politiskt

Ge eller inte? Människors vånda inför tiggare blev inte mindre av DN:s uppmärksammade artiklar. Vänstern har hittills bara sysslat med att avvisa tanken på tiggeriförbud. Det räcker inte. Historiskt har det varit en vänsteruppgift att hitta politiska lösningar på saker som andra vill tvinga individer att hantera. Tiggeri är ett socialt problem som ska lösas politiskt, inte minst för att det är en så förnedrande syssla. Det sistnämnda utesluter också en linje om att bara "lämna tiggarna i fred". Det enda vettiga på sikt är att människor kan leva ett drägligt liv där de bor. Om det kräver ett biståndsprojekt av aldrig skådade dimensioner må det vara hänt: jordmånen för ett sådant blir inte bättre än idag.

(Ledarstick publicerat i Flamman 4 april.)

Vänstern satt inte bara på läktaren

Stefan Löfvens inledningstal s-kongressen slog i en kort bisats fast en officiell socialdemokratisk historieskrivning: högern har skrikit "stopp!" till partiets reformer och vänstern har skrikit "snabbare!". Men partiet har tryggt och lugnt travat på efter egen agenda.

Det där finns anledning att ta strid om. Socialdemokratin har varit mer i symbios med sina kritiker än de vill erkänna.

En rättvisare bild är att vänstern skrikit "nu!" - tjugo år innan reformerna förverkligats.

Kanske har man tyckt att det gått långsamt ibland - men den synen bygger ju på att det är SAP som kläckt alla reformidéer och vänstern bara reagerat från läktaren: Hurra! Buuu! Snabbare!

I verkligheten har Vänsterpartiet - och andra progressiva rörelser - ofta varit de som först väckt tankarna och bildat opinion kring det som senare blivit s-märkta reformer. Det har handlat om allt från ren idépåverkan till att man varit med och skapat opinioner som S ansett sig tvungna att möta.

Till och med något så vördat som den socialdemokratiska krispolitiken på 30-talet föregicks av kommunistiska riksdagsinitiativ med samma tankegångar, enligt bland annat Leif Lewins klassiska avhandling från 1967. Båda partierna stod dessutom i direkt skuld till en inhemsk marxist som Atterdag Wermelin och hans Kan sparsamhet rädda proletariatet?

Åsa Linderborg konstaterar i sin doktorsavhandling att Socialdemokraternas historieskrivning helt döljer det faktum att reformer tillkommit som kompromisser med andra rörelser och intressen. Istället ses alla framsteg som partiets eget verk.

Många viktiga välfärdsreformer har dessutom varit beroende av Vänsterpartiets parlamentariska stöd. Och det har inte bara handlat om rösträkningen i riksdagen. Om inte SKP hade dragit tillbaka sina listor i valkretsar där man riskerade att konkurrera om socialdemokratiska mandat i "ATP-valet" 1958, hade det kanske inte funnit en majoritet för pensionsreformen. Överhuvudtaget ansåg kommunistpartiet under en stor del av 1900-talet att det var osolidariskt att ställa upp i val om man riskerade socialdemokratiska mandat utan att ha chans att själv vinna något. Den självutplånande solidariteten med välfärdsbygget upphörde först under CH Hermansson.

Var det så svårt, då? Att gasta om nya reformer utan att veta hur de skulle betalas.

Pröva själv. Är alla politiska förslag lätta att framföra i debatten?

Vänsterpartiet och dess föregångare har ofta varit de första att ställa krav som uppfattades som stötande, osvenska och totalt urspårade - det kan ha handlat om att man ska få använda preventivmedel, att barnaga inte är nödvändigt i uppfostran eller att homosexualitet inte är en sjukdom. Att arbeta med den typen av opinionsbildning var inte gratis, socialt.

Socialdemokraterna ska nog vara ganska tacksamma för att andra har skickat upp testballongerna. Sedan har partiet kunnat välja att gå vidare med idéerna som slagit an. Att det dessutom funnits en partipolitisk plattform för den typen av progressiva samhällsidéer utanför SAP har av många setts som en klar fördel för partiet. Utan Vänsterpartiet och dess föregångare hade SAP blivit alltför brett för att fungera, menar man.

Det är inget konstigt att Socialdemokraterna skriver socialdemokratisk partihistoria, särskilt inte i en bisats på en partikongress. Men om rätt ska vara rätt så tillhör välfärdsbygget fler delar av arbetarrörelsen.

(Några andra om s-kongressen idag: GP, Aftonbladet, Aftonbladet, Expressen, Expressen, DN, DN.)

2013-04-03

Vad jag tycker om sossarna

Jag har skrivit en olidlig mängd texter om Socialdemokraterna sedan förra valet. Många är hyggligt relevanta när s-kongressen startar idag. Någon text är kritisk från ett socialistiskt perpektiv, men de flesta diskuterar egentligen taktik och strategi med samma utgångspunkter som vilken vänstersosse som helst skulle ha. Alla försöker göra en sann analys av läget. (Det finns ännu fler s-texter i arkivet, framför allt har jag hoppat över alla som försvarade Håkan Juholt under drevet. Det är så tråkigt att tänka på.)

Om S och skatterna
"Gunnar Sträng varnade redan i mitten av 60-talet för 'skattetröttheten' hos svenska folket - när skattenivån var skrattretande låg jämfört med idag. Tack och lov insåg andra att det viktiga inte är procentsatsen i sig, utan vad som kommer tillbaka i välfärd och hur mycket pengar som finns kvar för privat konsumtion."
Höjd skatt ja tack

Om S och affärsplanen
"Framför allt bär alla människor jämlikhetsvärderingar inom sig. För ett parti som Socialdemokraterna gäller det att få de värderingarna att ta kommandot över sinnena - inte att bara passivt tro att någon som röstat på alliansen måste fångas med marknadsretorik."
Socialdemokraternas usla signalord

 Om S och medelklassen
"Aldrig - inte förrän de senaste 2-3 åren - har det funnits någon röststark grupp inom SAP som ifrågasatt om inte orsakssambandet var det motsatta: världens rödaste medelklass hade faktiskt kvar i stort samma värderingar (vilket undersökningar visar) och reagerade bara som alla väljare gör när det politiska landskapet komprimeras längs höger-vänster-skalan: spiller röster på andra partier som säger ungefär samma sak."
Världens rödaste medelklass

Om S som höger eller vänster
"Magdalena Anderssons passiva ekonomiska politik skär sig mer mot en idealiserad bild av klassisk keynesianism än mot en reellt existerande Gunnar Sträng."
Jo, socialdemokrati är också detta

Om Magdalena Andersson
"Detta är verkligen den springande punkten när det gäller om det finns politiskt hopp om socialdemokratin framöver eller inte. Om S aldrig vågar återställa en borgerlig skattesänkning blir det borgarna som ensamma bestämmer samhällsutvecklingen. För de lär fortsätta sänka."
Högersosse strikes back

Om Magdalena Andersson igen
"En s-finansminister som inte kan säga att hon ogillar dålig reallöneutveckling? Karl-Petter Thorwaldssons suck hördes över hela Visby."
Tänk politik, Andersson

Om Stefan Löfven
"Socialism har aldrig enbart handlat om att lyfta folk från existensminimum. Det gäller att göra det tydligare."
Stefan Löfven!

Om Stefan Löfven igen
"Löfven gör, trots att partiet lanserat honom som stabila snubben, en del misstag."
Stefan Löfven måste lämna sin comfort zone

Om S och Vänsterpartiet

"Det spelar alltså ingen roll vilken falang som för tillfället styr S - det är alltid s-vänsterns fel. Daniel Suhonen sitter bakom kulisserna och drar i spakar och vrider på rattar, och får hela partikroppen att tungt gnissla än åt ena, än åt andra hållet."
Sex skäl till att Stefan Stern har fel

Om S och jobbpolitiken
"Magdalena Andersson pratar om betyg och utbildning eftersom det är den sista tuva realpolitik som sossehögern vågar föra, vettskrämda av globalisering och finansmarknadsmakt. När vi alla har en universitetsexamen får ingen kicken längre."
Är du anställningsbar lille vän?

Om S och försiktigheten
"Om Löfven inte vill chansa på att missnöjet kokar i september 2014 gör han klokt i att jobba på att etablera sina egna profilfrågor."
Gör Löfven om Sahlins misstag?

Om S och eftervalsdebatten 2010
"Buga för en formidabel motståndare och ta av tagelskjortan."
Ryck upp er!

(Några andra om s-kongressen idag: SvD, SvD, SvD, SvDAftonbladet, AftonbladetExpressen, ExpressenGP, GP, Sydsvenskan, UNT, Ekot, Skånskan)

2013-04-02

Flanellskjorta på!

Bäste bror!

Nu finns det en massa naiva ombud som vill stoppa vinster i välfärden. Arga är de, och de tror till och med att de kan vinna. Ni kommer väl ihåg hur vi brukar göra för att socialisera in dem i rätt kongresstämning?

1. Avdramatisera frågan. Säg att det viktiga är att komma ut och prata politik inför 2014. Säg det gärna med lätt höjda ögonbryn: "Jasså, ni engagerar er i det här? Själv engagerar jag mig i att vinna val/möta framtidens utmaningar/möten med vanliga människor på gator och torg." Låt dem inte tro att någonting står och faller med detta.

2. Säg att tillfället är illa valt. Lägg inte det här i Stefans knä nu. Tänk på Stefan. Och det är ju så nära valet. Vi ska diskutera politik, men inte nu. Kanske sedan. (Det är väl inte vårt fel att nån vaktmästare lagt kongresserna så att de alltid ligger året innan valet.)

3. Kindpussarna. Det är viktigt att kongressombuden välkomnas med bullriga skratt och ryggdunkar ute i korridorerna. Visa att vi i grund och botten är kompisar och tycker lika. Låt ingen tänka att solidariteten med nån gammal kissblöja är viktigare.

4. Sätt på flanellskjortan. Leta reda på något gammalt citat också. Hittar du inget av Branting, duger August Palm också. (Fråga Ylva, hon körde ju Palm förra gången.) Du behöver inte nödvändigtvis låta som Göran Greider, det viktiga är att visa att du är nere med arbetarrörelsen. Palm hade velat det här.

5. Dra en rolig historia. Återigen: avdramatisera. Vi har kul ihop här. Ingen lyssnar på en dysterputte. Skulle vi vilja folk ont med vilje? Herregud.

PS. Funkar ingenting annat, skicka beslutet någon annanstans. Alla är ändå lite trötta på fredag. Gå med på vad som helst, men skriv in ett jävligt snyggt undantag om att vi kan fortsätta göra hur vi vill ute i verkligheten. Huvudsaken är att det här blåser över och allt kan puttra på som vanligt igen.

(Låt stå! Gäller andra debatter också.)

Vithet

Inför s-kongressen har SSU reagerat på "vitheten" i partitoppen. Många har applåderat: "vita medelålders män" har sedan ett tag varit synonymt med en ignorant maktpropp.

Frågan är om det där är en fras som vänstern verkligen ska använda. Ljus hudfärg ger ett överläge, men det är bara ett maktförhållande. De flesta med ljus hudfärg i Sverige är vanliga, maktlösa löntagare. Att vitheten skulle göra dem privilegierade är ett påstående som går helt på tvärs mot de egna erfarenheterna.

Kanske vänstern istället skulle ta som sin uppgift att påminna om hur lika olika former av underläge känns. Det är ju ändå den gemensamma, delade erfarenheten som behövs för att komma framåt. Att betona att den mörkhyade arbetaren är dubbelt förtryckt jämfört med den vita, eller att den vita på vissa sätt gynnas av att den mörke är mörk, är och ska vara av akademiskt intresse, men det är dåraktig vänsterpolitik att räkna förtrycken och fokusera på skillnaderna.

Förr i tiden handlade de progressiva mångfaldsdebatterna om fördomar. Lite naivt kanske - särskilt ihop med tanken att man kunde informera bort de dumma tankarna - men resultatet blev möjligen att några funderade på vad de egentligen skulle tycka. Nu riktas kritiken mot majoritetssamhället i sig, mot vithetsnormen. Men hur hanterar man kritik mot sin egen hud? Det finns ju ingenting att ändra på. Och det kanske inte är tanken heller: få av idéerna om totalt genomrasistiska samhällen - bortom individernas kontroll - är särskilt fokuserade på lösningar.

(Han sa ju faktiskt det, Jonas Hassen Khemiri, i sin text: Det finns ingen lösning.)

I SSU:s vithetskampanj förenklas människors erfarenheter, precis som de måste göra för att diskussioner om representation ska fungera. Då måste vi anta att Urban Ahlins vithet också innebär en lite stöddig inskränkthet och okunskap om andra människors livsvillkor - fastän han förmodligen kan mest om främmande länder i hela SAP. Vi måste, för att representationsidén ska vara relevant, anta ett avstånd som inte går att överbrygga med inläsning eller inlevelse, så att vi sedan kan skratta åt att Beatrice Ask ens försökte påpeka att hon sett rasdiskriminering på nära håll och tagit intryck av den. Det är aldrig nog att vilja, att representera, att gå samman under ett program - man måste vara. Kan bara vara, kan bara representera sig själv. Det är antipolitik i mina ögon. Det utfärdas ständiga förbud när det gäller vem som kan uttala sig om vad. "Det går inte att förstå!"

(Det är klart att det går att förstå. Annars finns det ju ingen politik.)

Kritiken mot Maria Sveland i DN i veckan var ett bra exempel på när representationsidén förstör alla möjligheter att debattera: plötsligt är Maria Sveland vit och Nyamko Sabuni svart: aha, här går skiljelinjen!

(Det är inte svårt att vara den självbelåtna idioten som dyker upp och berättar om hur vi ser ut eller vad vi har för kön och att det är därför vi tycker som vi tycker. Det är därför varje debatt har en sådan.)

2013 är det väl helt omöjligt att tänka tanken att Sveland kanske inte håller med Sabuni eftersom Sveland är socialist, och Sabuni är höger? Känns dimensionen bekant?

Vad ska representationen som SSU förespråkar vara till för? Om det inte finns "invandrarproblem", utan bara sociala problem, och lösningarna inte är antidiskriminering utan en politik för jämlikhet och full sysselsättning - som vänstern med rätta brukar hävda - vad är då problemet med att politiken utformas av personer som har ljus hy? Det är ju ändå en politik för arbetslösa, en färgblind, generell politik, som är lösningen.

Men, säger någon då, "det måste synas" att S följer med sin tid, "det måste synas" i S att det nya Sverige inte är det gamla Sverige.

Som om väljarna var helt okunniga om representativ demokrati. Kvinnliga Saco-anslutna röstade i stora skaror på muraren Lars Werner, massor av manliga LO-jobbare röstade på socionomen Gudrun Schyman. Den politiska historien är full av väljare som förstår politik och inte bryr sig så himla mycket om vem som står i talarstolen.

Det viktiga hos en politisk företrädare är erfarenheter och kunskap och möjlighet till inlevelse. För de som ska välja sina politiska företrädare är utmaningen att se fördomsfritt på vad en erfarenhet och en kunskap är. Men den fördomsfriheten ska gälla åt båda hållen: i en icke-vit person finns aldrig all icke-vit kunskap samlad, och aldrig bara sådan. I en vit person finns aldrig all vit erfarenhet samlad, och aldrig bara sådan.

Och då har vi inte ens börjat tala om alla politiska skillnader som är så otroligt mycket viktigare. Vad grundar sig upptagenheten med representation i? Att man missat alla epokgörande frågor om klassklyftor och klimat och tycker att det räcker att lalla runt med lite identifikation i postpolitiken? Kartlägg några politiska åsikter nästa gång vettja.