2013-01-08

Streta och knoga

Som Sakine Madon konstaterar i sin Expressenkrönika är det länge sedan friåret kändes politiskt hett. Nu övertygar sig alla istället om att det är fint att vilja dö vid sitt skrivbord, eller sin svarv. Oavsett hur framtidsinriktade partier från höger till vänster säger sig vara, romantiserar de en syn på arbetet från tiden innan välfärdsstaten. Vi ska tänka på samma sätt om vårt arbete som när det var nödvändigt för att klara livhanken.

Jag har inga problem med livsinställningen att man ska göra rätt för sig, tvärtom. Men jag tror inte att det är inställningen till arbete som gör länder rika eller fattiga. Den överväldigande majoriteten av alla människor jobbar därför att de måste försörja sig. Sådant är systemet. Och de jobbar så länge som arbetsgivarna vill att de ska jobba - eller tills arbetstidslagar säger att de ska gå hem. Arbetskraftens produktivitet tillåts inte vara en inställningsfråga.

Madon idealiserar det gamla bondesamhällets arbetsetik. Men det var inte deras envisa knogande som byggde Sverige starkt. De hade kunnat knoga dubbelt så hårt utan att landet industrialiserats för det.

Det stör också när frågan om arbetsetik kopplas till ungdomar och de uppväxande generationerna. Varje generation ska fördöma nästas lättja, så där förutsägbart. Faktum är ju att redan generationen efter Sokrates var helt körd, i Sokrates ögon. Det är ett under att vi ens stiger upp ur sängen på morgonen, 2 500 år senare.

Här drar många rätt märkliga slutsatser. När ungdomar av idag utgår från det faktum att vi byggt mänskligare system - och till exempel vågar fråga hur hög lönen är innan de börjar ett nytt jobb - döms de ut som otillständigt fräcka och bortskämda.

När vi inte identifierar oss lika mycket med vårt jobb som tidigare generationer och får mer icke-materiella värderingar - närmast en naturlag i de mest utvecklade välfärdsstaterna om vi ska tro Ronald Inglehart - ses det som ett fattigdomsbevis, när det i själva verket bara är frukten av de tidigare generationernas insatser.

Det var ju här våra far- och morföräldrar ville att vi skulle befinna oss! De ville att vi skulle slippa tänka arbete, arbete, arbete från morgon till kväll. De ville kanske till och  med att vi skulle slippa Sakine Madons käcka broderier om "flit och håg" eftersom det bara handlade om disciplinering och romantisering av en hopplös situation.

Det är också störande att sådana här debatter uppstår just när ungdomsarbetslösheten ligger på 23 procent (den är för övrigt inte obetydlig heller i det hårt arbetande Asien som Madon skriver om). Som om enskildas lättja - bevisad genom anekdoter - skulle ha någon signifikant påverkan på produktivitet, tillväxt eller arbetslöshetssiffror. Det har den förstås inte.

Självklart ska vi se till att alla människor bidrar efter förmåga. Men ett samhälle där vi kan välja att vara lata, kräsna, ointresserade är i grund och botten ett mänskligare samhälle. Det är ett samhälle där det mänskliga fått större utrymme, där löntagarna flyttat fram sina positioner. Om människor har tillräckligt starka förhandlingspositioner för att kräva utvecklande, intressanta och välbetalda jobb är det inget nederlag för någon "arbetsmoral" utan en välkommen hävstång för ett vettigare arbetsliv. I annat fall blir ju "arbetsmoral" bara ett sätt att säga att vi ska nöja oss med glädjen att överhuvudtaget få arbeta.

1 kommentar:

  1. daniel håkansson2013-01-31 13:47

    BRAVO!

    Varför inte generationsväxling . Erbjud delpension vid 60 för den som lär upp färskingarna. Avlasta sjukförsäkringssystemet, minska ungdomsarbetslöshet och låt livet börja vid 60 istället för 65

    SvaraRadera