2013-01-16

Fungerar det?

Den sänkta krogmomsen gav 5 000 nya jobb, sa SCB förra veckan. Debatten började genast surra av argument om korrelation och kausalitet. Hade jobben kommit ändå, hur borde man räkna? Den svenska politiska debatten är besatt av effekt. En svensk politiker vill inte sätta några hjärtan i brand – bara bevisa att motståndarens åtgärder inte fungerar. För väljarna blir det omöjligt att avgöra vem som har rätt. Och allting blir urbota tråkigt. Det parti som också förklarade hur det tänkte, i princip, skulle kännas fräscht. Vänstern hade väl till exempel inte kastat pengar över en låglönebransch i privat sektor även om det skapat 10 000 nya jobb?

(Ledarstick publicerat i Flamman 10 januari)

2013-01-09

Lööf och Ankersjö har inte förstått

Anta att Per Ankersjö hade en djävulsk plan.

Genom att spetsa Centerns idéprogram med ett antal tokiga förslag, ville han skapa snack kring det krisande partiet, väl medveten om att stämman till slut skulle slipa ner spetsigheterna.

Smart. Men inte tillräckligt smart. Tokiga förslag riskerar att etsa sig fast hos väljarna, hur inaktuella de än är. Vänsterpartiets "läxförbud" är ett exempel. Om inte annat, ser de politiska motståndarna till att folk kommer ihåg. Att sossarna ville förbjuda parabolantenner traderas fortfarande vidare från ungliberal till ungliberal.

Dessutom är det svårt att få med ett helt parti på ett PR-stunt. Gräsrötter har ofta den där irriterande förmågan att ta saker och ting på allvar. Det blir kris.

Anta istället att Per Ankersjö faktiskt tycker att det finns för lite extremliberala symbolfrågor och signalord ("plattare" och sånt) i Centerns program.

Då har han å andra sidan haft en extremt dålig lyhördhet inåt, eller missförstått sitt uppdrag. Antingen har han inte förstått att Annie Lööf inte valdes med carte blanche att köra så det ryker med nyliberalismen - tvärtom, aldrig har väl en partiledares övertygelse skilt sig så mycket från de dominerande stämningarna i partikroppen. Eller så har han trott att en grupp som ska ta fram ett idéprogram är något slags fria tänkare, filosofer, som kan tänka utan taktiska eller strategiska hänsyn.

Så är det inte. Det är inte i idéprogramsutkast man lanserar radikala omkastningar. Man måste lyssna in, förankra, ta små steg i rätt riktning. Släppa testballonger i tidningsartiklar, intervjuer, böcker. Att skriva partiprogram och idéprogram är ett särskilt hantverk. Och det är inget hantverk för filosofer.

Oavsett hur Per Ankersjö har tänkt är det inte särskilt smickrande för honom.

Annie Lööf har inte varit inblandat i programarbetet, men visst kan hon "andlingen" ha funnits med, som Aftonbladet skriver. Det vill säga: om programgruppen velat ge sin partiledare en starkare politisk plattform att stå på.

För det har hon inte idag. Annie Lööf valdes som ung och arg och jätteliberal. Nu har hon skaffat sig tant-image och använder inte sin ungdom som en tillgång. Och partiet låter henne inte vara så liberal som hon skulle vilja. Centern är fortfarande för rädda för att släppa landsbygdsrösterna för att få en riktigt tydlig profil. Som när Maud Olofsson, efter att ha pratat näringspolitik och flitiga bävrar en hel mandatperiod, i slutdebatten i SVT 2010 plötsligt började prata handelsgödsel. Ur Centerns eget perspektiv borde de bestämma sig: kör på liberalism och låt Annie vara 29 igen, eller bli ett mer renodlat miljö- och landsbygdsparti igen.

Om Annie Lööf är frustrerad, är det lätt att förstå det.

Menar Centern på fullt allvar att de tänkt sig att bara plocka ut godbitarna ur henne? Få en ung och fräsch partiledare, men tvinga henne att prata om handelsgödsel? För hennes röda lockars skull? Hade de inte hört ett ord av vad hon pratat om?

Men kanske är det Lööf som var naiv. Sådan där är svensk politisk tradition, och det kanske till och med är lite vackert demokratiskt: en partiledare ställer sin egen vilja i bakgrunden och företräder en rörelse. Mona Sahlin briljerade (faktiskt) som vänsterretoriker i valrörelsen 2010, för att hon ledde ett vänsterprojekt - personligen hade hon velat ha en helt annan dagordning. Det där gäller i arbetarrörelsen, men det finns ytterligare ett parti som brukar räknas som folkrörelseparti - Centern.

Kanske är det detta som varken Per Ankersjö eller Annie Lööf förstått.

2013-01-08

Streta och knoga

Som Sakine Madon konstaterar i sin Expressenkrönika är det länge sedan friåret kändes politiskt hett. Nu övertygar sig alla istället om att det är fint att vilja dö vid sitt skrivbord, eller sin svarv. Oavsett hur framtidsinriktade partier från höger till vänster säger sig vara, romantiserar de en syn på arbetet från tiden innan välfärdsstaten. Vi ska tänka på samma sätt om vårt arbete som när det var nödvändigt för att klara livhanken.

Jag har inga problem med livsinställningen att man ska göra rätt för sig, tvärtom. Men jag tror inte att det är inställningen till arbete som gör länder rika eller fattiga. Den överväldigande majoriteten av alla människor jobbar därför att de måste försörja sig. Sådant är systemet. Och de jobbar så länge som arbetsgivarna vill att de ska jobba - eller tills arbetstidslagar säger att de ska gå hem. Arbetskraftens produktivitet tillåts inte vara en inställningsfråga.

Madon idealiserar det gamla bondesamhällets arbetsetik. Men det var inte deras envisa knogande som byggde Sverige starkt. De hade kunnat knoga dubbelt så hårt utan att landet industrialiserats för det.

Det stör också när frågan om arbetsetik kopplas till ungdomar och de uppväxande generationerna. Varje generation ska fördöma nästas lättja, så där förutsägbart. Faktum är ju att redan generationen efter Sokrates var helt körd, i Sokrates ögon. Det är ett under att vi ens stiger upp ur sängen på morgonen, 2 500 år senare.

Här drar många rätt märkliga slutsatser. När ungdomar av idag utgår från det faktum att vi byggt mänskligare system - och till exempel vågar fråga hur hög lönen är innan de börjar ett nytt jobb - döms de ut som otillständigt fräcka och bortskämda.

När vi inte identifierar oss lika mycket med vårt jobb som tidigare generationer och får mer icke-materiella värderingar - närmast en naturlag i de mest utvecklade välfärdsstaterna om vi ska tro Ronald Inglehart - ses det som ett fattigdomsbevis, när det i själva verket bara är frukten av de tidigare generationernas insatser.

Det var ju här våra far- och morföräldrar ville att vi skulle befinna oss! De ville att vi skulle slippa tänka arbete, arbete, arbete från morgon till kväll. De ville kanske till och  med att vi skulle slippa Sakine Madons käcka broderier om "flit och håg" eftersom det bara handlade om disciplinering och romantisering av en hopplös situation.

Det är också störande att sådana här debatter uppstår just när ungdomsarbetslösheten ligger på 23 procent (den är för övrigt inte obetydlig heller i det hårt arbetande Asien som Madon skriver om). Som om enskildas lättja - bevisad genom anekdoter - skulle ha någon signifikant påverkan på produktivitet, tillväxt eller arbetslöshetssiffror. Det har den förstås inte.

Självklart ska vi se till att alla människor bidrar efter förmåga. Men ett samhälle där vi kan välja att vara lata, kräsna, ointresserade är i grund och botten ett mänskligare samhälle. Det är ett samhälle där det mänskliga fått större utrymme, där löntagarna flyttat fram sina positioner. Om människor har tillräckligt starka förhandlingspositioner för att kräva utvecklande, intressanta och välbetalda jobb är det inget nederlag för någon "arbetsmoral" utan en välkommen hävstång för ett vettigare arbetsliv. I annat fall blir ju "arbetsmoral" bara ett sätt att säga att vi ska nöja oss med glädjen att överhuvudtaget få arbeta.

2013-01-03

Visst blir det bättre, men inte blir det bra

Varför pratar vi om elände när siffrorna visar att nästan allting blir bätttre, undrar Johan Norberg i en kolumn i Metro.

Det är ingen uppseendeväckande krönika. Högerns intellektuella ska skriva drängtexter om hur bra allting är.

I ett avseende har Norberg en poäng - och det är en poäng för den organiserade vänstern. Vänstern ser sällan framstegen, inte ens när den själv - eller dess analys - ligger bakom dem. I det stora perspektivet är det förstås rimligt att en samhällskritisk rörelse fortsätter att vara samhällskritisk, men det finns öar av framsteg som ofta beror på gemensamma ansträngningar, välfärdsstaten, fackföreningsrörelsen, riktiga maktanalyser, förebyggande insatser via FN och så vidare. Vi måste åtminstone se "våra egna" framsteg, annars är ju kontentan att vi bara förlorar. Och vad är då poängen med att vara organiserad?

I huvudsak påminner dock Norberg mest om en gammal bitter sosse. Ingen av dem förstår sig på människors stigande förväntningar. Bittra sossar tycker att människor ska rösta på S av tacksamhet för gamla reformer. De som växer upp idag ska inte ta välfärdsstaten för given, utan förstå slitet med att få den på plats. Men så funkar det inte. Varje ny generation har rätt till sina utgångspunkter och sina krav på framtiden. Ett parti som slutar motsvara de nya generationernas krav, och vill att de nöjer sig med gårdagens, är dömt till bitterhet och undergång.

Samma sak med Norberg, alltså. "Ingen rapporterar om ett flygplan som landar utan problem", noterar han. Men ett sjunkande antal flygolyckor leder självklart till att våra förväntningar på ännu färre olyckor stiger. Allt annat vore mot den mänskliga naturen. Om fattigdomen minskar, kommer vår uppfattning om vad som är ovärdiga mänskliga villkor att förändras: då är det inte längre att svälta, utan att inte få gå i skolan.

Hade Johan Norberg levt på 1800-talet och slagits för fri näringsverksamhet hade hans feodala motståndare kunnat skriva kolumner med rubriker som "Minns 1600-talet - allt har blivit bättre!". Men precis som nu handlade det då om verkligheten i förhållande till de nya möjligheterna och förväntningarna.

Kapitalismen levererar, för den ser inte ut som när Norberg växte upp. Det resonemanget gör honom i ett slag ganska gammal och ur takt med tiden.