2012-08-28

Måste man rasa?

Jag förstår att det egentligen är rätt att rasa mot Tillväxtverket, Arbetsförmedlingen, Säpo och alla slösande myndigheter.

Inte så mycket för att kritikstormen skulle skada Alliansen. (Det gör den inte. Sånt där spelar sällan någon roll på sikt. Centern låg nästan still i nya Sifo.)

Utan också för att det faktiskt är fel att lägga pengar på fel saker.

Men ändå. Statliga skandaler kan aldrig någonsin vara något positivt för vänstern på sikt. Alltså, just vänstern lider skada: vi vill bygga system som till syvende och sist måste handla om mer makt till det gemensamma, mindre till det privata. Tilliten mellan människor är särskilt viktig för den som vill förmå dem att utöva solidaritet med varandra. Vad gör det högern om skattemoralen urholkas?

Då säger någon kanske: Ja, exakt, och just därför måste vänstern vara de allra hårdaste kritikerna av offentlig misshushållning.

I någon mån stämmer det. Det är förstås politiskt omöjligt att försvara missgrepp inom förvaltningen. Det är kanske till och med politiskt nödvändigt att alltid vara minst lika kritisk som borgerligheten, även om det bryter ner den medborgerliga tillit som vår politik behöver. Det kanske är nödvändigt att göra det svårt för sig på lång sikt, för att överleva på kort sikt.

Men det där är ju en rävsax som i första hand gäller hur arbetarrörelsens partier måste uttala sig. Varför vanliga vänsteraktivister måste yla med vargarna är inte lika tydligt. Det blir bara bidrag till kräkfloden. I kommentarsfält och insändare ser jag inte särskilt många som talar om att återupprätta den goda byråkratin. Jag ser kverulerande om "ofantliga sektorn" och "jätten Gluff-gluff" och "politikerklassen" som mest ger flashbacks till 80-talet. Vi kräks sida vid sida med illvilliga krafter - sådana som inte skulle ha en tanke på att en gratisgrogg åt det privata företagets VD är stöld av våra pengar i lika hög grad som statligt svindleri är det.

Vem är det egentligen som ska påpeka att statsanställda är långt ifrån någon privilegierad grupp, som inte alls bara ska ha vatten och knäckebröd på sina julmiddagar?

Det måste gå att upprätta en skillnad mellan att bara ansluta till the posse och att vara ute efter att försvara förtroendet. Mellan att vara med och förstora medieskandalen och att vara hård mot verkligheten.

Framför allt: skippa den här larviga, sossiga revanschlustan som bygger på att vi ska visa att även borgerliga regeringar skapar korrupta och kvittoklippande byråkratier. Den som tror att sådant här spelar någon roll partipolitiskt ska nog ta ett steg ur sin Twitterbubbla.

2012-08-27

Löfven måste lämna sin comfort zone

Sommartalet regnade bort, opinionsstödet har planat ut och Anders Borg står och viftar med 50 miljarder i reformer de närmaste två åren. Det är inte fullt så kul att vara Stefan Löfven idag jämfört med för ett par månader sedan.

- Det som många såg som en styrka – Löfvens näringslivskoll – har han utnyttjat på lite fel sätt. Det är givet att han ska använda sina erfarenheter. Det är inte lika givet att tillväxt- och innovationsretoriken ska dominera alla hans framträdanden. Och han måste bli bättre på att prata om vad vi ska ha tillväxten till. Stefan Löfven måste lämna sin comfort zone, förr eller senare.

- Den försiktiga strategi som partiledningen valt fungerar när regeringen sköter sig dåligt. Men allt tyder på att höstbudgeten kommer att präglas av satsningar och reformer - ett av de spelkort som regeringen hela tiden haft i handen. Minst två ess återstår: ökad tillväxt fram till nästa val och möjligheten att göra en fräsch ombildning av regeringen.

- S kommer att framstå som en vindflöjel om Magdalena Andersson nu plötsligt ändrar sin kamerala retorik kring eurokrisen bara för att Anders Borg öppnar för större finanspolitisk aktivism. Och alternativet, att förbli de sista anti-keynesianerna, är inte heller någon drömsits.

- Valet av Magdalena Andersson framstår mer och mer som Löfvens största huvudvärk. Okänd, blek och oskolad som politiker. Hon talar mer lyriskt om sin tid på Skatteverket än om framtiden för socialdemokratin och nådde något slags bottenrekord i politisk feghet när hon inte ens kunde utveckla ett principförsvar för reallönerna under Socialdemokraternas ekonomiska seminarium i Visby.

- Löfven gör, trots att partiet lanserat honom som stabila snubben, en del misstag. Han var onödigt kategorisk när han avvisade vinstförbud i välfärden (vilket bland annat gjorde att han nu fått en tungviktare som Ylva Johansson emot sig). Han pratade yvigt om "satsning" på förskolan i Almedalen och han pratade yvigt om "satsning" på lärarna i Vasaparken. Folk laddar in ganska mycket förväntningar när de hör sådana ord, förväntningar som S inte kommer att motsvara när de lägger sin skuggbudget.

Man ska tala med respekt om Sveriges största parti. Deras "katastrofsiffror" ligger ofta över alla andra partiers all time high. Internt anar man fortfarande en lättad utandning efter Juholt-eran. Men man kommer att förlora en del väljare till vänster i takt med att högersvängen får fastare konturer - söndagens Sifo var tecken på det - och man kommer att förlora valet 2014 om man inte hittar de vinnande frågorna och vågar driva dem i konfrontation med regeringen.

Tidigare inlägg om den nya s-ledningen:

Det försiktiga partiet
SCB:s partisympatiundersökning
Det absurda överskottsmålet
DN rödare än S
Gör Löfven om Sahlins misstag?


2012-08-24

Facket hamnar fel om alkoholtester

DN:s ledarsida har idag den enda rimliga kommentaren till de obligatoriska, slumpvisa alkoholkontroller som landstinget i Gävleborg ska införa: " Att betrakta alla anställda som potentiella alkoholister är orimligt".

En allt hårdare disciplinering av anställda är ett faktum sedan länge. Att "bara göra sitt jobb" är idag en skrattretande tanke. Är det bättre med en frisk personal? Då ser vi till att personalen motionerar och slutar röka! Byggs vårt varumärke av att rätt personer representerar oss? Då ser vi till att ingen säger och gör något kontroversiellt på sin fritid!

Det riktigt vidriga är att både arbetarrörelsen och facket ofta ställer upp på detta. "Det är självklart att man ska vara nykter", säger Vårdförbundets representant i Gävleborg. Fint. Då föreslår jag regelbundna polisrazzior på Vårdförbundets kontor. För mig är det självklart att man ska vara hederlig.

Facket i allmänhet sköter lönekampen okej, men är fullständigt usla på att möta arbetsgivarnas krav på strömlinjeformad och genomkontrollerad personal.

Vänsterpartiet och Socialdemokraterna är också ofta positiva till sådana här tokerier inom offentliga sektorn. Argumentet är då nästan alltid att det är bra att motionera, det är bra att vara rökfri, det är bra att inte dricka för mycket. Det vill säga ett totalt fokus på utfallet och motsvarande blindhet inför vem som egentligen har rätt att bestämma vad som är bra för någon annan. Det är kanske begripligt om några gamla VPK-koftor inte förmår att hålla isär detta på andra områden i samhället. Men när det handlar om löntagare och arbetsgivare tycker man verkligen att det borde ringa en klocka.

2012-08-14

Orättvist mot Herman Lindqvist

Herman Lindqvist pekar ut Karl-Gustaf Hildebrand som nazist.

Det var vad gårdagens visklek i medierna mynnade ut i.

Vad Lindqvist faktiskt skriver i sin indragna självbiografi är att Hildebrand "aldrig annars [förutom vid bollhusmötet, min anm] protesterade mot Heimdals idéer och syften". Det är både rätt och fel. Hildebrand var aktiv i en förening som härbärgerade öppet fascistiska och nazistiska medlemmar. Heimdal drev på 30-talets mörka agenda, de var ingen motkraft. Men även om Hildebrand valde Heimdal som sitt forum är det möjligt - vi vet inte - att han tog strid mot de extremare krafterna i föreningen vid fler tillfällen än vid bollhusmötet, i sak- och personfrågor. I så fall har bara Herman Lindqvist rätt om vi tolkar "idéer och syften" som ett stöd för Heimdals inriktning i största allmänhet. Det är också möjligt att Hildebrand inte tog några duster med extremisterna. I så fall har Herman Lindqvist rätt hur han än menar.

De som är tvärsäkra på Hildebrands oskuld borde erkänna det knepiga källäget, och åtminstone ransonera med hedersbegreppet "antinazist".

Var Heimdal verkligen ett naturligt sammanhang att verka i för en antinazist? Det faller på sin egen orimlighet. (När Herman Lindqvist i sitt ursäktande pressmeddelande kallar 30-talets Heimdal "starkt konservativt" är det den snällaste beskrivning någon någonsin har gjort av föreningen.)

Att utnämna den "goda sidan" på bollhusmötet till antinazister är också en skönmålning. Det fanns flyktingvänner där, men det fanns inget flyktingvänligt förslag. Alternativet som Hildebrand förespråkade skrev också att "den akademiska ungdomens framtida existensmöjligheter icke måtte äventyras genom att främmande intellektuell arbetskraft placeras på poster som kunna besättas med välmeriterade svenska män och kvinnor". Det fanns ingen annan utgångspunkt på mötet än att se judiska flyktingars rätt till liv som en svensk arbetsmarknadsfråga.

Det är klart att Hildebrand var på rätt sida, liksom drygt trehundra andra. Det är klart att det var bra att han yttrade sig för kompromissförslaget, liksom flera andra. Men det gör honom inte till antinazist. Det begreppet måste väl betyda något?

Henrik Arnstad skrev själv i sin artikel att Hildebrand under 30-talet "förhållit sig försiktigt nyfiken på nazismen". Citaten från Expressens debattsida som jag skrev om igår går i linje med det. Historiken Lars Gunnarsson förmedlade samma bild till TT år 2000:

Hildebrand tyckte spontant att nazismen innehöll ett visst mått av sund reaktion mot vissa företeelser i samhället. Han kom dock till insikt om att allt inte stod rätt till men vägen dit var lång och inte snörrät.

Arnstad menar att Hildebrand kom till insikt efter Kristallnatten 1938. En person som alltså under bokbålens och Nürnberglagarnas tid tyckte att nazismen inte var helt fel, blir "antinazist" när skygglapparna äntligen faller på hösten 1938 - mindre än ett år innan krigsutbrottet! Då hade tusentals svenska män och kvinnor bedrivit antifascistiskt arbete i många år. En person som ändrade uppfattning 1938 skulle vi normalt kalla naiv och omdömeslös. Som "Om detta må ni berätta" skriver:

Från 1933 ... skrev den svenska pressen ofta om Nazitysklands aktioner mot judarna. Den svenska allmänheten hade hela tiden goda möjligheter att få en adekvat bild av händelserna.

Det är naturligt att folk vill att ett praktarsle som Herman Lindqvist ska kräla i stoftet. Men det är inte rättvist den här gången.

Det är också naturligt att det med viss iver söks efter antinazistiska hjältar, särskilt borgerliga sådana. Jag förstår det psykologiska behovet. Men när det enda sättet att hitta en är att låta vad som helst vara antinazism, då blir det bara för absurt.

2012-08-13

Hildebrand var ingen antinazist

Om man inte är aktiv nazist - är man då "antinazist"?

De flesta skulle nog säga att det finns en skala däremellan.

Om Karl-Gustaf Hildebrand på 30-talet verkligen brann för den antinazism som tidningsrubrikerna idag säger att han omslöt, då fanns det betydligt bättre föreningar att engagera sig i än Heimdal. Att det fanns brunare sammanslutningar betyder inte att Heimdal var några duvungar.

Trots att Heimdal bröt med det mer öppet pronazistiska Sveriges nationella ungdomsförbund 1933, arrangerade man möten med profilerade fascister som Per Engdahl, Rütger Essén och Per Gyllensvärd. Det förekom också att kända ”nationella” och ”nysvenska” aktivister satt i Heimdals styrelse. ”Sedan den värsta upprördheten lagt sig blev emellertid förbindelserna mellan föreningen Heimdal och SNU åter rätt hjärtliga”, som en föreningshistorik konstaterar. Man firade Karl XII tillsammans när den traditionen återupptogs 1935. Det var möjligt att tillhöra en fascistisk eller nazistisk organisation och samtidigt vara medlem i Heimdal, vilket bland annat fick till följd att fyra öppna fascister 1937 lyckades samla tillräckligt stöd för att bli valda till Heimdals styrelse - en händelse som ibland kallats "kupp" av de besegrade.

Jag vet inte exakt mellan vilka år Karl-Gustaf Hildebrand var medlem. Men jag tror inte att Heimdal 1939 (då han definitivt var en av de ledande) var en väsentligt annorlunda förening än åren tidigare. Man bar inte ridstövlar. Gatuslagsmålen med kommunisterna ägnade sig andra åt. Men åsiktsmässigt är det svårare att dra ett tydligt kritstreck.

Vad vi vet är att Hildebrand 1935 menade att det i nazismens "kamp mot individualismen, dess krav på moralisk resning och offer för det gemensamma, [finns] drag som sammanfalla med kristna värden". Och att han tyckte att Horst Wessel kunde karaktäriseras som en man som "efter bästa förstånd gör sin plikt".

Citaten är från den artikel som Jens Christian Brandt och Leo Lagercrantz skrev i Expressen (23 okt 2000) när de blivit irriterade på de ständiga försöken att återupprätta Hildebrand - en "rentvagning" som började redan 1946.

Så måste man också förstå detta. Hildebrand var en Uppsalaikon och en i alla läger väl sedd liberal. För att bilden ska vara hel är det angeläget att han inte var anstruken av högerextrema idéer på 30-talet. Nej, jag tror inte att det är en slump att försvaret av Hildebrand har kommit från Uppsalaprofiler som Torgny Nevéus och Ola Larsmo. Det ligger lite unken småstadssammanhållning över alltihop.

Egentligen borde det vara givet för alla. Om man på något sätt var delaktig i ett högersammanhang på 30-talet så tillhörde man inte på något sätt något "antinazistiskt" läger - särskilt inte på det sätt vi förstår ordet idag.

Hildebrand var inte nazist, det finns det inget som tyder på. Han talade för det "humanistiska" tillägget till Bollhusmötets invandringskritiska uttalande (invandringskritiken var alla ense om). Gott så. Men "antinazist"? Knappast. Bollhusmötet var i allt väsentligt en intern högeruppgörelse. Det var ju inte "nazister" som stod på andra sidan, utan kompisarna från Heimdal. De gick säkert och drack punsch efteråt.

Om vi ställer så låga krav på vad en antinazist är, då är det ingen idé att kalla sig det.

2012-08-10

Gudrun analyserar

Sommaren innebär alltid en massa missade nyheter. Som den från SvD att Feministiskt initiativ tydligen ska ställa upp i Europaparlamentsvalet 2014.

Man får beundra kämpaglöden hos ett parti som stöds av 0,4 procent av befolkningen. Men, som de skriver på sin Wikipedia-sida, "trots relativt dåliga valresultat har partiet en stor mängd anhängare". Ja, valresultat får inte ses som ett tecken på människors politiska uppfattning. Det leder bara fel. Man har alltid fler anhängare än valresultatet visar. Moderaterna bör ha en fjorton-femton miljoner.

Men om man nu ändå ska haka upp sig på 0,4 procent har Gudrun Schyman en förklaring:

"Det låga opinionsstödet för Fi förklarar hon med att frågorna länge varit ”lågt rankade” av de etablerade politikerna."

Hm.

Vänta nu: om de andra partierna inte pratar om jämställdhet och feminism, så minskar utrymmet för ett feministiskt parti? Då måste Miljöpartiets framgångar bero på att miljöfrågan är extremt högt rankad av de etablerade politikerna?

Motivet till att starta Fi utgick väl från motsatt logik: det behövs - och finns plats för - ett feministiskt parti. Jag hörde aldrig tillägget: "Men alla andra partier måste hjälpa oss!"

Självklart är inte det monumentala misslyckandet bara Fi:s eget fel. De är duktiga på mycket - jag tycker till exempel att PR-stuntet att öppna ett alternativt "jämställdhetsdepartement" nu i höst är briljant. Det låga stödet beror till syvende och sist på att väljarna inte tycker att jämställdhet finns bland de viktigaste valfrågorna. Ett enfrågeparti måste inte bara ha sin fråga i toppen av den listan - det måste också finnas väljare som är extremt endimensionella i sitt röstande. En väljartyp som kanske inte finns. Fi har nog också underskattat hur mycket jämställdhetsfrågorna ändå lever hos de andra partierna. Det är mycket skrammel utåt om att frågan är stendöd. Frågan är om väljarna verkligen känner så. De hör ju vad de andra partierna säger.

Det stora strategiska misstaget var att försöka omfamna hela den politiska skalan, istället för att klart och tydligt profilera sig som ett vänsterparti. Genom att låta Gudrun Schymans bitterhet mot Vänsterpartiet få spelrum alienerade man de trognaste fansen, samtidigt som man försökte vinna något slags "mittenfeminister" genom att kritisera höger och vänster lika mycket. Problemet är bara att det inte finns så många mittenfeminister. De hade kunnat satsa på 4 procent, och fått det. Istället satsade de på 25 procent, och fick ingenting.

Trots allt har nog Feministiskt initiativ också överskattat Gudrun Schymans dragningskraft. Visst sa folk på 90-talet att de "röstade på Gudrun". Men det betyder inte att de skulle ha röstat på Gudrun utan det försvar för välfärden som Vänsterpartiet då bedrev. Det var såklart lättare att säga att man gillade partiledaren än att erkänna att man för första gången kände sig mest hemma hos det före detta kommunistpartiet. Gudrun var duktig. Men hon var duktig i sin roll. Då.

Ungdomskravaller - en gammal svensk sport

Med sommaren kom ungdomsbråken. I år i Tensta i norra Stockholm. SD svarade snabbt: utvisa invandrarna så ordnar det sig. Sådan etnifiering av problemet är avskyvärd – och historielös. Det förekom regelbundna upplopp bland helvita ungdomar redan på 50- och 60-talet. Hötorget 1965 är ett känt exempel, liksom Götaplatsen samma år. Ungdomskravaller på nyår var en följetong i 50-talets Stockholm. Att slå sönder saker är en levande del av den svenska kulturen. Det behöver ingen annan lära ut. Samtidigt ska inte våldet bagatelliseras. Många unga killar kan inte hantera sommarens sysslolöshet. Samhället måste vara bättre förberett på det.

(Ledarstick publicerat i Flamman 9 augusti.)

Alltför personliga poliser

Polisen fick i förra veckan förtjänt kritik för ett hånfullt Facebookinlägg om en gripen 16-åring. "Ett litet tips", "inte särskilt smart", löd sarkasmerna. När man blir frihetsberövad ska man behandlas korrekt. En myndighet ska inte håna enskilda medborgare, inte ens om de är anonyma. Frågan är om polisen och sociala medier är en särskilt bra kombination. På Twitter präglas deras konton mest av trött cynism. Självklart vet alla att poliser också är vanliga människor. Att göra sig illusioner om korrekta tjänstemän kanske är naivt. Men det mänskliga behöver kanske inte för den sakens skull välla över oss?

(Ledarstick publicerat i Flamman 9 augusti.)

2012-08-08

Tankar om sjöfylla

Det har varit mycket om den nya sjöfyllerilagen i dagarna. Har twittrat en del själv. Det är en intressant debatt på många sätt. Lagen i sig verkar bygga mycket på estetik: att det ska vara samma promillegräns till sjöss som på land. Det är inte sagt som kritik. Symmetri är viktigt för människor. Säkert för riksdagsmän också.

Det jag framför allt började fundera på var dock detta:

1. Varför är vänstern så dålig på att vinna frågor? Varför är vänstern så dålig på att vara populär? I sjöfylleridebatten finns en del av svaret: raljerandet med Ulf Brunnbergs och Bert-Åke Vargs usla argument startade utan någon som helst tanke på ifall några fler kunde tycka som de. Det kan det: minst 170 000 båtägare i alla fall. Att någon skickar fram en usel budbärare, betyder inte att det inte finns en vettig opinion under. Det är kardinalfel att tänka att man argumenterar med en enskild opinionsbildare. Man ska argumentera med de han eller hon representerar, som berörs av debatten - om det är rätt tillfälle att försöka påverka dem. Vänsterkulturen säger tvärtom att man ska "vinna" en debatt "mot någon", eftersom den har "fel" och man själv har "rätt". Det är ju inte en siffra rätt i det där. Det är i alla fall inte opinionsbildning.

Visst, en Twitterskämtare i mängden behöver inte bry sig om ifall han eller hon blir persona non grata i småbåtshamnen. Men det festliga hånandet kom också från människor som i vanliga fall brukar ha ambitionen att driva någon slags opinion.

2. Från lobbyinghållet är det ett klockrent exempel på hur man dödar en fråga genom att skicka fram fel budbärare. Överdrifterna från Brunnberg och kompani gör det omöjligt att diskutera frågan seriöst ett tag framöver. Ingen riksdagspolitiker ömmar för att rika Stockholmare ska få grogga i fred. En småländsk seglare, bordad av Kustbevakningen långt ut på öppet vatten, hade varit en helt annan ingångshistoria och lett till en helt annan diskussion. Det hade räckt långt bara med andra "kändisar" - det är faktiskt svårt att tänka sig en töntigare sammansättning än den i debattartikeln i SvD. De vanliga båtägare som ifrågasätter den nya promillegränsen lär vara duktigt förbannade på Göran Gabrielssons känsla för PR just nu.

3. Ibland vill man ha mer av Jan Myrdalsk vänsterkritik av offentlig byråkrati - en kritik som ju är besläktad både med nyliberala teorier om hur offentliga organisationer strävar efter att maximera sina budgetar och verksamhetsområden, och med grundläggande marxistiska antaganden om materiella intressen. Det är helt enkelt inte särskilt konstigt att Kustbevakningen är eld och lågor över att ha fått ökade arbetsuppgifter och befogenheter. Ändå får de vara sanningsvittnen i alla artiklar om den nya lagens goda resultat. En del journalister behöver bli mindre cyniska. Andra skulle faktiskt behöva bli lite mer.

Varför så generösa mot Vilks, DN?

DN:s ledarkritik mot Lars Vilks är på ett sätt ny. Tidigare i debatten har de flesta mainstreamliberaler sett en motsättning mellan att försvara Vilks yttrandefrihet och att döma ut honom som en främlingsfientlig och dålig konstnär. Nej, man skulle "bara hålla sig till frågan om yttrandefrihet". (Jag skrev om det här.)

Nu pratar den stora morgontidningen ändå om Vilks konst i sig. Det är bra.

Att det skulle vara "omdömeslöst" av Vilks att delta i ett antimuslimskt möte är dock överdrivet generöst av DN.

Den som deltar i ett antimuslimskt möte är antimuslim, inte "omdömeslös".

Yrvakenheten kring Vilks vardagsrasistiska motiv är också märklig. Det var ju länge sedan han sa att muslimer har medeltida föreställningar och att de inte kan integreras, och att svensk invandringspolitik styrs av politisk korrekthet. Inte heller handlar det bara om rondellhunden: vid den beramade föreläsningen i Uppsala 2010 hade ju Vilks letat fram en video med bögar i Muhammedmasker. Konstverket är en kampanj mot en minoritetsreligion. Med huvudet nedstoppat i formalism (han har rätt att! han har rätt att!) kanske det har gått DN förbi. Men för all del: välkomna, hellre nu än aldrig, till kritiken av främlingsfientlig konst.

2012-08-06

Efterklokt om Thomas Quick

Det skrivs mycket om Thomas Quick i dagarna. Rättsskandal, säger folk.

Det har de rätt i. Men riktigt så obegripligt som en del vill göra gällande är det ju inte att Sture Bergwalls alter ego blev dömd. Han var inte bara en mentalpatient i mängden som erkände brott han inte begått. Han var en dömd sexualbrottsling, rånare och våldsverkare som gav sig fan på att lura folk att han var en mördare. Erkännandena byggdes under med noggranna studier av mordfallen. Och det var verkligen inte osannolikt att någon med Bergwalls förflutna skulle kunna vara skyldig.

Det gör det förstås inte acceptabelt att slarva fram åtal och domar på det sätt som gjordes. Men de starka brösttonerna idag är faktiskt lite pinsamma.

Inte många artiklar nämner Bergwalls tidiga brottshistoria idag. Hans liv är givetvis tragiskt, men att han blivit landets mest ryggdunkade brottsling (kolla hejaropen på Twitter) känns ändå lite magstarkt.

Det finns ingen anledning att göra Bergwall till världens bästa kille bara för att han blivit oskyldigt dömd.

"De skapade ett monster" var Aftonbladets rubrik i fredags. Men Bergwall var ju delaktig i skapandet. Fattar man inte det blir allting obegripligt. Morden var likartade. Man fick intryck av att Bergwall berättade detaljer som han inte borde kunnat läsa sig till. Folk inom rättsväsendet är ju inte idioter. Utgår vi från det får vi ingen vettig debatt nu.