2012-07-10

Almedalstal: Partiet med en boss

För Almedalsveckans skull vore det bra om minst ett par partier åkte ur riksdagen.

Redan på fredagen är det bara journalister och politiker kvar. Glassätande småbarnsfamiljer dominerar plötsligt gatubilden. På lördagen åker alla hem, och att få söndagen är samma sak som att bli utpetad från veckan. Ja, man får hålla ett tal förstås. Men då har alla politiska kommentatorer redan sammanfattat veckan och dragit till sommarstugan. Lite otacksamt.

Göran Hägglund hade i alla fall en omtänksam partistyrelse som åkt över och satt och lyssnade honom söndagen. I regn, stackarna.

Det är lite märkligt att Hägglund inte har utvecklats mer som talare under alla sina år som partiledare. Han talar i ett teleprompter-beroende, malande skriftspråk som inte känns eget. Och så dessa obligatoriska humorblock: "nu ska jag vara rolig ett tag". Förra eller förrförra året var det politiken som en fotbollsmatch, i år jämförde han oppositionen med en cirkus. En person som är så omvittnat spontant rolig som Hägglund borde inte behöva hålla sig med sådana krystade gags.

Innehållet var bättre än leveransen: Hägglund har inte helt lämnat verklighetens folk-spåret - klokt, jag tror att det kan väcka genklang om KD är uthålliga - och utvecklade sin anti-politik genom bland annat att vantolka Henrik Berggrens och Lars Trägårdhs Är svensken människa?. Statsindividualism handlar om att ersätta vänskapsband, menar Hägglund, som hade notoriskt dåliga argument talet igenom. (Nej, skulle Berggren/Trägårdh säga: genom att slippa det maktojämna och ofria beroendet kan tvärtom den äkta, fria vänskapen utvecklas desto mer.)

Hägglund skär ändå effektivt åt sig en egen nisch: "den lilla världen", människan mot staten. Mycket handlade förstås också under söndagens tal om det som KD nästan fått göra till sitt eget politikområde: familjepolitiken. "Familjepolitik" har fått en konservativ accent: det känns nästan konstigt att säga att Vänsterpartiet och Socialdemokraterna har den bästa familjepolitiken. För det har de ju: det handlar ju om saker som fattigdomsbekämpning, bostadspolitik, jämställdhet, förskolor. Låt oss ibland etikettera det som just familjepolitik! Så att det inte verkar som om hela perspektivet är främmande för de socialistiska partierna.

Som grädde på moset överträffade Hägglund Åsa Romson i civilisationskritik, i en ganska sympatisk passage om att det finns andra värden än tillväxt och ökad produktivitet. Tankefiguren om "den lilla världen" (Hans L Zetterbergs gamla moderatslogan) blir därmed konsekvent genomförd: det finns en stor, ond värld där ute - den fria marknadens värderingar är inte självklart människovänligare än statens. Med Moderaternas mittenorientering och Folkpartiets brutalliberalism finns det kanske reellt utrymme för KD att driva en sådan här diskussion.

Man måste uppskatta en politiker som kastar sig in i en idédebatt, även om det görs huvudlöst och med rätt sumpiga argument. Men det skar sig lite att dessutom ägna så stor del åt fåniga påhopp på oppositionen. Hägglund borde släppa sin föreställning om sig själv som svensk politiks stora showman.

Talet var också en nästan övertydlig intern signal efter partistriden i vintras: Hägglund tänker inte anpassa sig en millimeter till kritikerna kring Odell. Det här talet hade lika gärna kunnat hållas 2010 eller 2011. Ingen sakpolitisk högersväng, inget tal om kristen etik. Partiet leds av Hägglund, basta.

Efter hela veckan tycker jag att listan över de bästa talen ser ut så här (med länkar till mina bloggposter om dem):

1. Jan Björklund ((länk)
Med det bredaste retoriska registret övergav han "keps i klassrummet"-frågorna för en inmutning av en klassisk högerposition.

2. Fredrik Reinfeldt (länk)
Dämpad, fundersam och statsmannalik var han en av få som försökte sig på en riktig verklighetsteckning - och tog ledningen i jobbfrågan inför 2014 med "jobbpakten".

3. Stefan Löfven (länk)
Alert, säker och taltränad, men överträffade knappast förväntningarna.

4. Göran Hägglund
Höll det enda riktiga idétalet - på stolpigt språk. Löjligaste attackerna.

5. Jonas Sjöstedt
Gick på säkerhet retoriskt, plus för fokus på vinst i välfärden-frågan. Staplade argument på hög, behöver variera sig.

6. Annie Lööf (länk)
Sköt alliansen i sank på säkert men opersonligt politikerspråk. Brinner för många saker, utan att vi tror henne.

7. Åsa Romson (länk)
Är man partiledare ska man hålla talen själv. Och gärna säga något som alla inte redan vet.

2012-07-07

Almedalstal: Det försiktiga partiet

Den enda talare man på förhand visste skulle göra en sämre insats än sin två föregångare, var Stefan Löfven.

Mona Sahlin 2010 och Håkan Juholt 2011 var ju skönhetsupplevelser.

Men vackra tal höll å andra sidan inte kvar dem på partiledarposterna. Löfven har hittills tagit fasta på det. Han har varit pragmatisk, försiktig, med hög gard - angelägen om att inte antyda ett uns mer än vad Magdalena Andersson kommer att leverera. Det är klokt att hålla ihop det. Ett av Juholts stora misstag, som gjorde att också partivänstern började sucka, långt innan drevet, var ju att han lovade runt och Tommy Waidelich höll tunt.

Under Löfven kommer ingen väljare känna sig lurad. Nu blir de besvikna direkt istället, om man ska vara elak. 2010 var regeringsalternativen lika - men S påstod att det var två helt olika samhällsmodeller som stod mot varandra. 2012 är alternativen fortfarande lika - och S påstår heller inte direkt något annat. Löfven ställde reformkrav på 0,25 miljarder per år i Almedalen. Magdalena Andersson sa att hon inte vet om jobbskatteavdragen haft effekt, och att det inte är "så enkelt" som att satsa sig ur krisen. Det är stabilt, det är ganska väl utfört - but it ain't sexy.

Funkar det verkligen som oppositionspolitik? Ja, det kan det göra, om man är beredd på att låta valet avgöras av något annat än tydliga politiska skillnader, till exempel färgstarka företrädare eller gambling med att väljarna kommer att ge oppositionen chansen på rent underpresterande av regeringen.

Socialdemokraterna spelar det politiska spelet rätt mycket som en sittande regering skulle göra. Satsar på att framstå som kompetenta och pratar om "brister i välfärden". Löfven vill "kavla upp ärmarna". Det låter som om Socialdemokraterna längtar efter att få förvalta - jobba konkret, sitta i regeringssammanträde, ta itu med praktiska problem. Men för att få förvalta måste man kanske först förföra?

Aftonbladet varnar i en klok ledare för att de höga opinionssiffrorna leder till strategi "riskminimering". Inför varje större framträdande av Löfven eller Magdalena Andersson ligger det en förväntan om "besked" i luften: nu ska han väl presentera sitt politiska projekt? Karl-Petter Thorwaldsson var en som ville ha det inför dagens tal.

Men det blir mest fjutt. Till slut får vi väl inse att Socialdemokraterna inte tänker bjuda på så mycket annat än - fjutt. Strategin är fjutt. Valarbetarna får ta jobbet 2014. Och de som ska göra Magdalena Andersson kändare.

Talet var annars, som tal betraktat, rätt bra (statsvetarna håller med). Löfven skulle inte kännas malplacerad som statsminister. Han drog linjerna bakåt till budgetsaneringen på 90-talet och påminde om att det finanspolitiska ramverket är en uppfinning från S. Skämten gick hem, rösten bar och attackerna, som att krogmomssänkningen varje år motsvarar driften av två KTH, var välavvägda. Men Löfven borde nog fundera lite på om passionen för näringspolitik och innovationer verkligen delas fullt ut av väljarna. Var det statsminister eller näringsminister Löfven ville bli? Stabila statsfinanser, patent och kluster i all ära - det handlar väl ändå, får man hoppas, om medel för ökad frihet och jämlikhet? Hur vill Löfven bygga landet, när han fått sprutt på näringslivet? Vilka mål är det vi ska ha för ögonen, när vi står vid maskinerna eller sitter på kontoren och ökar Sveriges konkurrenskraft? Inte ens mittenväljarna går igång bara på att S signalerar modernitet. Efter tio år av skattesänkningar och reallöneökningar finns det ett uppdämt behov av reformer. Med Löfvens försiktighet kommer Reinfeldt inte att ha några problem att upprepa 2006 års löfte om att matcha socialdemokratiska reformer krona för krona. Så lätt borde han inte ha det.

2012-07-06

Almedalstal: Oppositionspartiet

Annie Lööf var inte nådig: 856 000 människor står utanför arbetsmarknaden. Sverige har ett rekordhögt skattetryck på arbete. Landsbygdskommuner avfolkas. Sverige har "flerdubbelt högre arbetslöshet bland unga än Tyskland".

Per Schlingmanns budskap inför 2014 är att alliansen måste gå i opposition mot sig själva. Det tog Annie Lööf verkligen fasta på i sitt Almedalstal på fredagkvällen. Känn på det här också:

"Alla de som idag står utanför arbetsmarknaden väntar på besked. Alltför många unga, alltför många som är födda utomlands. Alltför många med funktionsnedsättning. De står utanför idag. De knackar på. De vill också komma in i jobbtryggheten, arbetsgemenskapen. De vill också ha ett jobb att gå till, en lön på kontot. Hör Socialdemokraterna alla dem?"

Socialdemokraterna! Jisses. Om regeringen inte kan regera, får den väl utlysa nyval?

Att säga att det saknas "reformiver" i Alliansen riskerar förstås att bara förstärka den bild som oppositionens partistrateger försöker etablera. Lööfs idé om en nystart, ett tryck på "refresh", signalerar att läget verkligen är akut. Det var nog inte det Schlingmann hade tänkt sig. Att låta som en opposition gjorde alliansen redan 2010 - men då i termer mer av "återstående arbete", inte att man var trött och led av tempobrist. Att prata ner den egna förmågan är inte särskilt smart, även om det är lätt att förstå Lööfs säkert uppriktiga frustration. Centern går ju enligt en gammal politisk lag alltid bakåt när de deltar i regeringssamarbeten. Något radikalt måste hända för att det inte ska hända igen.

Som debutant i Almedalen betraktad - även om hon haft lång tid på sig att bli varm i kläderna, hon tillträdde ju tidig höst 2011 - skötte sig Lööf bra. Det är inte hennes fel att kraven på talen blir högre och högre ju längre veckan lider. På fredagen har man liksom redan hört alla politikerorden redan. Det missgynnar särskilt Lööf, som pratar ganska fluffigt redan från början. Och hon måste nog börja låta som om hon är "ilsk", om det står i manus att hon är "ilsk". Nu levererar hon det med samma uttryck som när hon säger "finanspolitiskt ramverk".

Annie Lööf valdes som ung och arg och jätteliberal. Nu har hon blivit en tillrättalagd politikertant som inte använder sig ungdom som en tillgång och som inte alls har mandat att omstöpa Centern åt det håll hon egentligen skulle vilja. Centern är fortfarande för rädda för att släppa landsbygdsrösterna för att få en riktigt tydlig profil. Som när Maud Olofsson, efter att ha pratat näringspolitik och flitiga bävrar en hel mandatperiod, i slutdebatten i SVT 2010 plötsligt började prata handelsgödsel. Ur Centerns eget perspektiv borde de bestämma sig: kör på liberalism och låt Annie vara 28 igen, eller bli ett mer renodlat miljö- och landsbygdsparti igen. Det sista vore trevligast.

Tänk politik, Andersson!

Socialdemokraternas ekonomiska seminarium under Almedalsveckan är en institution. Finansminstern – eller partiets finansminsterkandidat – säger något om Sveriges ekonomi, ett par inbjudna gäster säger att S i princip nog har fel och får lite hummanden tillbaka. Tältpinnarna fälls, S har fått lite vetenskapligt skimmer över sin ekonomiska politik och kan fortsätta ge fan i de inbjudna gästernas synpunkter. Ofta på goda grunder.

Fredagens seminarium, i en knökfull, bastuhet biograf, inleddes med att en socialdemokratisk tjänsteman visade några tabeller och grafer över euroländernas ekonomi. Nej, vänta – det var ju Magdalena Andersson! Lanserad som ”kompetent” har Andersson fortfarande svårt att anpassa sig till en utåtriktad politikerroll, där man måste försöka plantera tanken att det egna partiet har en idé och en riktning som verkar vettigare än andra partiers. En ny undersökning från Novus visar att Magdalena Andersson fortfarande är överraskande okänd hos svenska folket. Hon måste nog våga sig ut på lite djupare vatten än att ”det är inte så lätt som att bara gasa” i diskussionen om eurokrisen, eller att regeringens jobbskatteavdrag ”kanske” har gett effekter. Hon kanske är osäker på vad som bör göras, och vad som funkar – precis som ekonomerna är – men politik handlar om att välja vad man tror på och vilka man ska lyssna på. Att sätta ner foten och sedan ta ansvar. Annars kommer hon bara att bli mer och mer ointressant att lyssna på.

Någon måste också berätta att en finansministerkandidat är mer politiker än ekonom. På publikfrågan om inte Tysklands låga produktionskostnader beror på att löntagarna fått stå tillbaka, och om det verkligen är acceptabelt för en socialdemokrat, svarade Andersson bara att hon inte lägger sig i lönebildningen.

En s-finansminister som inte kan säga att hon ogillar dålig reallöneutveckling? Karl-Petter Thorwaldssons suck hördes över hela Visby.

Det mesta av seminariets politiska analyser och tyckande stod istället gästerna för: nationalekonomen Mats Persson, bankekonomen Annika Winsth och Stockholmsbörsens Jens Henriksson. Alla tre tyckte – i varierande grad – att det var för mycket av åtstramning i Europa. Winsth upprepade svenska bankekonomers åsikt att det borde investeras mer och ifrågasatte överskottsmålet. Persson var rent visionär: tyckte att krisen var ett gyllene tillfälle att försöka enas om en global koldioxidskatt. Magdalena Andersson skrattade bara och lovade att det absolut inte fanns något sådant förslag från S. (Också på ett väldigt politiskt valhänt sätt.) Däremot vågade hon efteråt inte säga emot Annika Winsth direkt om överskottsmålet - vilket Vänsterpartier nu i eftermiddag ser som ett erkännande av sin linje.

Jens Henriksson var populistisk (krisländerna har inte "skött sig", och grekerna borde komma överens om att man ska betala skatt) men hade publiken i sin hand, med humor och tydlighet. Analysen lät märkligt i mina öron: nog måste väl också Grekland, och inte bara Italien, ha tillväxtproblem när BNP 2011 minskade med 7 procent? Trots det såg det ändå ut som om många i bänkraderna tänkte samma sak: är det verkligen rätt person här i lokalen som är partiets ekonomisk-politiske talesperson?

(Tidigare inlägg om Magdalena Andersson och Socialdemokraternas ekonomiska politik: här och här.)

2012-07-05

Almedalstal: Partiet från förr

Det måste ha varit en av Jan Björklunds sämre dagar i det politiska livet: avgångskrav från ungdomsförbundet, kritik om för lite feminism och förslag om att partiet borde upplösas. I Resumé/Novus Opinion presenteras siffror på att han är mindre inspirerande, mindre tydlig, mindre handlingskraftig, mindre ärlig, mindre kunnig och mindre lyssnande än för ett år sedan. De egna sympatisörerna börjar tappa tålamodet, opinionssiffrorna dalar.

Allt detta gav major Björklund blanka fasen i när han klev ut på Almedalens scen och levererade ett riktigt bra tal. Han verkade - med sina egna ord - ha runkat upp stridskuken ordentligt. Moderaterna fick veta både att näringslivet inte är något särintresse och att det visst finns ett stort gult hot från Kina - den syn på globaliseringen som statsministern mellan raderna kritiserade i tisdags.

Få slår Björklunds röst, variationer i tempo och tonläge, växlingar mellan personliga utrop, common sense-argument och hårda siffror. Jabbarna mot de andra partierna är elaka. Om Björklund hade varit ishockeyspelare, hade man sagt att han är en sådan som man hatar att spela mot, men älskar att ha i sitt eget lag.

Det är ingen tvekan om att det är det här som är Sveriges högerparti. Inte bara sakpolitiskt: större löneskillnader (som gav största bifallet bland Visbys solbrända småborgare), liberaliserad arbetsrätt, skattesänkningar för de rikaste - utan också i sätten att uttrycka sig. Jan Björklund pratar fortfarande om "offentliga sektorn", ett ord som väl Moderaterna inte använt sedan pass 2006. Att det är mindre löneskillnader där säger Björklund handlar om "jantelagen" - ett begrepp som borde stanna på MUF:s introkurser för nya medlemmar och inte användas när vuxna debatterar. "Ingen får göra karriär" inom stat, landsting eller kommun, meddelar Björklund också. (Började han själv som major?)

Fredrik Reinfeldt skulle aldrig, som Björklund, implicit applådera att facken tappar medlemmar. "Får de färre medlemmar så får LO-ombudsmännen mindre makt." Folkpartiet låter lite grand som om det aldrig blivit mer än 1993. Om man vore på bra humör skulle man säga att de åtminstone är uppriktiga i sin klasskamp från höger. Å andra sidan är det trevligare med ett samhällsklimat där man tvingas formulera det i mer inlindade ordalag.

Björklund tackade med sitt tal med all önskvärd tydlighet ja till den plats till höger om Moderaterna som statsministern erbjöd i tisdags. Väljarna har ännu inte uppfattat det så: i SCB:s valundersökning från 2010 placeras FP på ungefär samma höger-vänsterposition som på Bengt Westerbergs tid, tydligt till vänster om M. Men sådana inplaceringar får antas ha en viss eftersläpning - väljarna sätter säkert partierna lite grand där de har lärt sig att de "ska" finnas. Jag är ganska säker på att partierna möts på den där linjen i nästa valundersökning.

Hur ska Folkpartiet överleva när Moderaterna föresatt sig att bli det enda borgerliga partiet man behöver? Folkpartisternas egen förklaring när det går knackigt brukar vara att de har segrat ihjäl sig: alla är liberaler nu för tiden. Björklunds tal kanske visar en möjlig luftficka: som en liten, aggressiv fanbärare från förr längst ut på högerflanken.

SD skildras positivt

En bild av hur Sverigedemokraterna framställs i media är att de behandlas njuggt. Den sprids bland annat i Björn Hägers nya bok "Problempartiet". Och förstås av en massa rättshaveristiska rasister. Och av partistrateger som vill odla outsiderrollen. Ett Sverigedemokraterna som inte "alla är emot" är inte ett fungerande Sverigedemokraterna.

En annan bild av hur SD behandlas i media är undersökningen i Aftonbladet/Infopag idag: Jimmie Åkesson nämns visserligen minst antal gånger, men de kan glädja sig åt att bara 9 procent av omnämnandena är negativa - den tredje mest positivt skildrade partiledaren. Det är lågt i största allmänhet. Framför allt är det ett enormt bakslag för alla som hävdar att SD mobbas av nyhetsredaktionernas kulturmarxister.

Hur kan det vara så dålig granskning? Som Anne-Lie Lehnberg skriver i Flamman: "det krävs knappast ett Pulitzerjobb för att hitta saker att granska eller rapportera om Sverigedemokraterna". I ett historiskt perspektiv är det egentligen skandalmaterial varje gång en SD:are säger något rasistiskt. Det skulle definitivt bli skandal om en företrädare för något annat parti sa samma sak som SD säger. Problemet är att Sverigedemokraterna inte förväntas vara något annat än rasister, så när de är det, har det inget nyhetsvärde.

Problemet är också att medier (och andra) håller sig med en ålderdomlig definition av rasism. SD säger att de inte är rasister, och med den allmänt spridda uppfattningen att rasism är att anse människor med annan hudfärg mindre värda, är det förstås svårt att beslå dem med det. Men rasism idag uttrycks inte som 1880. Idag uttrycks den som att det blir konflikter när man blandar människor av olika etnicitet och "kulturer", och att vi enbart definieras av de tillhörigheterna. Ingen är mindre värd - men de ska inte leva tillsammans. Detta blir, till exempel när Aftonbladet ska beskriva SD, att vara "invandringskritisk". Då är det klart att det inte viner om öronen på Åkesson särskilt ofta.

Infopaq-undersökningen visar nog också en annan sak som redaktionerna borde fundera på: lokala företrädare och riksdagsledamöter i SD lyckas ganska ofta hamna i trubbel - men Jimmie Åkesson håller alltid de konflikterna på armlängds avstånd. Han utkrävs sällan, verkar det, ansvar för vad som händer i det parti han leder. Skickligt, förvisso. Men ska det vara så?

Har du förtroende?

Under en vecka som domineras av partiledartal, säljer opinionsinstituten gärna in undersökningar om partiledarna som personer. Såklart. Politikerveckan flödar över av mätningar av "förtroende", allt under slagordet om personlighetens ökande betydelse i politiska val.

Det finns anledning att ifrågasätta det där, särskilt för vänstern. (Utöver det enkla: att sakfrågor och ideologi var ungefär lika starka bevekelsegrunder för väljarna i senaste valet). Kompetens och personligt förtroende var ovanligt viktigt för väljarna 2010, men det blev det ju delvis eftersom Per Schlingmann och alliansen satsade på att göra kompetens till en huvudfråga. En naturlig strategi för en regering. Kompetensen hos oppositionen är ju alltid svårare att bevisa.

Det vill säga: vad som är viktigt för väljarna bestäms också av vad partierna väljer att trycka på. Det var därför lite konstigt att se Carin Jämtin stå på Novus och Fokus förtroendeseminarium idag utan att invända mot det grundläggande antagandet.

Väljare röstar i första hand på politik och parti. Det finns det många exempel på. Olof Palme var till exempel mer personligt populär 1976, när han förlorade valet, än 1982, när han kom tillbaka och vann. Göran Persson har vunnit val samtidigt som han varit rätt illa omtyckt. Vänsterpartiets partiledare har historiskt varit väldigt omtyckta utan att lyckas dra upp partiets siffror. Det sista är särskilt ovanligt, enligt valforskarna. Det verkar som om en dålig partiledare på marginalen kan sänka ett parti - men en omtyckt kan nästan aldrig dra upp det.

Det är en helt annan sak att alla partier behöver en partiledare med skickligt handlag när det gäller att kommunicera politiken på ett smart sätt. Men det är ju något annat än det personliga "förtroende" som man kan fråga väljarna om.

En regering som har ont om förförande reformidéer kommer självklart att vilja spela ut kompetenskortet även 2014. I brist på tydliga politiska projekt som står emot varandra är det också naturligt att massmedia tvingas koncentrera sig på de uppenbara skillnaderna: att partierna styrs av olika personer. Det ligger i Socialdemokraternas och Vänsterpartiets intresse att inte hamna där. Vänsterväljare har generellt lägre politikerförtroende. Vänsterpartier ska därför prata mer om idéer. Simple as that.

2012-07-04

En bra dag för Vänsterpartiet

Oavsett hur Jonas Sjöstedts debuttal i Almedalen tas emot, kommer Vänsterpartiet kunna summera en riktigt bra dag. Genom att fortsätta prioritera vinst i välfärden-frågan, där det finns nytt tryck genom LO-kongressens beslut i maj, och genom att flytta fram den ett steg med att konkret beskriva hur pengaflödet från omsorgstagare och skolbarn till skatteparadis ska strypas, har partiet fått stort mediagenomslag. Det är smart att lägga sig nära LO, och argumenten är väl valda.

Frågan är förstås en allmänt het potatis inrikespolitiskt, vilket inte gör den sämre att ta upp i Almedalen. Det är svårt att se att vinst i välfärden inte skulle bli mycket, mycket central i eventuella regeringsförhandlingar 2014. Men det skulle också förvåna om inte Socialdemokraterna innan dess lägger någon typ av förslag som tillmötesgår opinionen, även om de säger något annat idag. Förstås något lite fegare än Vänsterpartiets, men ändå något som man kan vifta med i en valrörelse. Risken att bli omsprungna till vänster av alliansen är alldeles för stor för att socialdemokraterna inte ska göra något. Anders Borg har ju uppenbart visat känslighet för opinionen tidigare. Vänsterpartiet ska se till att hålla frågan levande, men bör nog också lämna utrymme för den interna processen inom S. Det sista sossarna vill är att få det att se ut som om Vänsterpartiet har pressat dem till att ändra linje.

Om Vänsterpartiets utspel på SVT, SvD, Aftonbladet, Expressen, GP, Ekot.

2012-07-03

Almedalstal: Reinfeldt parkerade i mitten

Fredrik Reinfeldt är den mest erfarna partiledaren, genuint populär och en av de mest långlivade sittande statsministrarna i Europa. Han leder till yttermera visso om några månader den längst sittande borgerliga regeringen i Sverige på över 100 år.

Det ger viss trygghet när man håller tal i Almedalen. Retoriskt var det ett alldeles utmärkt tal, även om man undrade lite om den långa utflykten bland Sveriges skiftarbetare skulle landa i någon konkret politik någon gång. (Det gjorde den inte riktigt. Bara att Moderaterna "ser" skiftarbetarna.)

Till skillnad från 2010 och 2011 verkade inte Reinfeldt påstruken, utan höll nere tonläget genom hela talet. Få åtbörder och gimmickar - och han brydde sig inte ens om att kommentera Åsa Romsons stafettpinne från gårdagen (de kvarlämnade glasögonen). Helt rätt.

Sticken mot Socialdemokraterna var få. Precis som det måste vara om Moderaterna ska kunna utmåla sig som den logiska fortsättningen på arbetarrörelsens välfärdsbygge.

Markeringarna mot allianskollegerna var desto flera. Reinfeldt är fast besluten att parkera bussen i den politiska mitten - och skicka ut allianskollegerna åt höger. Han vill värna den svenska modellen och sätta den i arbete, han avfärdade språktest för medborgarskap och han visade sitt ogillande med Jan Björklunds sätt att utmåla Kina som ett ekonomiskt hot. (Istället: allas utveckling är bra för alla, ungefär.)

Även "jobbpakten" med arbetsmarknadens parter för jobb åt de unga är en helt annan väg än Centerns och Folkpartiets låglönelinje - och förstås den mest sossiga och mittenorienterade politiken. Sossigare än sossarna, till och med: där är fokuset på utbildning total. Ett antal ungdomar lär tycka att ett jobb från Reinfeldt är mer lockande än en plats i en skolbänk från Magdalena Andersson. Återstår att se om "jobbpakten" fylls med ett innehåll. Det är hittills mer en förhoppning än en färdig politik.

Att "alla jobb behövs" är ett klassiskt högersvar när vänstern ställer krav på meningsfulla och säkra anställningar (och vågar säga att det finns skitjobb). Men Reinfeldt utvecklade argumentet genom att säga att Sverige samtidigt är både ett jordbrukar-, ett industri- och ett tjänstesamhälle. Det är effektfullt. Många känner igen sig i det. Att tjata om att Sverige bara är det sista, för att verka framtidsinriktad, kan få motsatt effekt.

Så här ska ett sommartal vara: lite funderande, lite prövande, lite retoriska testballonger - men för den skull inte tomt på viktiga utspel. Jobbpolitiken blir Moderaternas fokus i valet 2014, lovade statsministern. Med kvällens tal har han verkligen skickat en utmaning till oppositionen.

M förlorar alla frågor - men inte väljarna

Moderaterna har uppenbarligen väldigt starkt grundförtroende. Den negativa trenden i opinionen har, åtminstone i dagens Novus, brutits, trots att våren både varit full av moderata misslyckanden och öppna mål för oppositionen. Trots prat om att han är trött och oengagerad är Fredrik Reinfeldt fortfarande populär. (Att det verkligen är en genuin popularitet syns bland annat i att han är den mest omtyckta borgerliga partiledaren bland vänsterpartiväljare, enligt dagens Demoskop.)

Det är frustrerande att den enormt tunga kritiken mot regeringens konjunkturpolitiska handlingsförlamning inte verkar ha smittat ner Moderaterna nämnvärt. Visst, de har backat. Visst, oppositionen har ökat. Men känslan är ändå en av missade chanser. Inte minst eftersom regeringen saknat stöd från högerns ekonomer och intellektuella. (De har snarare flått dem levande.) Moderata väljare vill hellre öka utgifterna än sänka skatten och är skeptiska till vinstdrivande företag i välfärden. Så frågan är - varför straffar de inte Reinfeldt? Han förlorar ju sakfrågor på löpande band.

I grund och botten handlar det förstås också om vilka alternativ väljarna uppfattar. Sanningen är ju att sossarna knappast hållit den keynesianska fanan särskilt högt. Eller markerat minsta lilla alternativ i vinst i välfärden-frågan. Det duger inte. Inte nu för tiden.

Socialdemokraterna verkar ännu inte ha lärt sig den nya politiska situationen: att de inte längre kan vinna val på moderaternas hot om systemförändring. Någon vana att charma med egna, positiva reformprojekt - som folk nu efterlyser från Stefan Löfven - har inte byggts upp de senaste 20-25 åren. Socialdemokraterna har varit kompetenta, reformerat i det lilla - och under valår har M straffat ut sig själva. Den nya verkligheten , med de "nya Moderaterna", verkar fortfarande sätta dåligt avtryck i de socialdemokratiska strategierna. I valet 2010 sa Mona Sahlin att valet stod mellan två helt olika samhällssystem. Men den här gången trodde ingen på henne: de som väckte "oro" hos väljarna var istället S (enligt SCB).

Socialdemokraterna har lutat sig ganska tungt mot att väljarna ska "genomskåda bluffen", istället för att ta förändringarna i M på allvar - eller åtminstone föra debatten som om man tog dem på allvar. Att attackera ett M som inte väljarna ser funkar inte.

Den tama oppositionspolitiken behöver inte förstöra chansen till regeringsskifte 2014. Poängen är att en alert och lyhörd oppositionspolitik redan nu hade kunnat avgjort matchen.

2012-07-02

Almedalstal: Det nöjda partiet

Åsa Romsons tal i Almedalen var ett tal från ett parti som inte är särskilt desperat. Med 9,5 i senaste Ipsos kunde Romson tvärtom kosta på sig att hålla ett ganska internt orienterat tal - det hade kunnat hållas på en partikongress - utan några nya idéer eller tydliga blinkningar i riktning mot nya väljargrupper.

Det kanske är förklaringen. Men det känns ändå vansinnigt att slösa bort 40 minuters total medieuppmärksamhet på att bara upprepa kända ställningstaganden. Ett sommartal ska vara personligt. Om det inte är personligt ska det åtminstone pröva några nya tankar. Om det inte prövar några nya tankar ska det åtminstone utveckla och förklara några grundläggande idéer på nya sätt (som Mona Sahlins fantastiska tal 2010). Och om det inte gör det ska det åtminstone komma med en nyhet.

Romson falerade på alla punkter. Dessutom till ackompanjemang av en direkt svag retorik, som bland annat illustrerade att det är bättre att läsa upp ett tal med säker hand från ett papper, än att snubbla på orden i ett inrepeterat tal.

Gimmicks som att lämna ett par symboliska glasögon till Fredrik Reinfeldt funkar inte heller. (Har någon sådan gimmick någonsin känts annat än ansträngd? Sluta ta med er prylar upp på scen!) Och plojen med Pär Holmgren blir politiskt märklig: menar Miljöpartiet att klimatfrågan inte är politisk? Och ska vi förstå det som att Miljöpartiet okritiskt bara upprepar vad enstaka experter och vetenskapsmän säger, utan någon politisk process däremellan? Politik är att värdera, väga samman och prioritera. Och ta ansvar för den valda vägen. Ska vi räkna det Holmgren sa som miljöpartiets linje, eller vad? Och ska vi i så fall rösta bort Holmgren 2014?