2012-06-29

Miljöpartiets fiktiva guldsits

Miljöpartiet går framåt i dagens Ipsos-mätning i DN, och blir dessutom utsedda till populärast att ingå i en regering i en artikel av Jenny Madestam och Torbjörn Sjöström. Trevlig fredag för MP.

Fast jag tycker att det finns en del invändningar mot firma Madestam-Sjöström. Några data har de förresten inte släppt än, så vi vet bara att 48 procent i en Novusundersökning vill se MP delta i en regering, vilken färg den än har. Det är högst av alla, men gissningsvis finns det partier strax över 40-strecket också. Man kan ju jämföra med Valu-frågan 2010. Där var MP tredje populäraste regeringspartiet. Tydligen har samarbetet kring migrationspolitiken, Fridolins liberala bekännelser och (framför allt) borgerlig oro kring hur man ska samla majoritet i framtiden, lett till att borgerliga väljare börjat försöka hitta försonande drag hos de gröna. Lägger man ihop Valu 2010 och dagens Novus är det ingen tvekan om att MP har ökat sitt stöd som regeringspartner framför allt bland Alliansväljare. Låt oss se när alla data kommer.

Ser man bara till den här siffran är det klart att, som Madestam-Sjöström skriver, MP:s förhandlingsläge "förefaller gott". Men det finns ju andra data. 1985 var senaste valåret miljöpartiväljarna uppfattade sig ligga politiskt närmare ett borgerligt parti än ett socialistiskt. Den nuvarande uppfattningen (enligt de senaste valundersökningarna från SCB) är att man ligger på samma höger-vänster-position som Socialdemokraterna, ungefär. Sedan 1994 har MP-väljarna konstant legat närmare vänsterpartiväljarna ideologiskt än närmaste borgerliga parti.

Och den vänster-lutande väljarbasen visar sig också i begränsad beredvillighet att samarbeta åt höger. Att 6 av 10 MP-sympatisörer kan tänka sig "ett närmare samarbete" med regeringen under pågående mandatperiod (en av höstens mätningar), är väl egentligen en ganska svag siffra. I Valu 2010 var det bara var femte MP-väljare som kunde tänka sig ett fast blocköverskridande regeringssamarbete. (I och för sig i skenet av dåvarande rödgrön solidaritet.)

MP samarbetar trots det ganska ofta åt höger i lokalpolitiken. Men rikspolitik handlar trots allt om lite andra saker. Visst kan MP sitta i högerregering, och visst kan de med skicklig förankring minska väljarförlusterna - men det skulle bli väljarförluster. Den interna opinionen är den viktiga här. Och vad gäller högerväljarna är det inte deras uppskattning av MP som parlamentariskt underlag som kommer att avgöra om partiet ska våga göra ett högersprång, utan deras sympatier för partiets sakfrågor. Det är sakfrågestödet som MP behöver när det kommer till förhandlingar. Bensinskattehöjning, anyone?

Att förhandlingsläget "förefaller gott" låter ändå framför allt märkligt i ett läge där MP flera gånger blankt avvisat att sitta som femte hjulet i en alliansregering. Alltså måste även S vara med. Och S och M kommer inte att regera ihop, inte det här århundradet i alla fall. MP:s förhandlingsläge förefaller väl egentligen bara "gott" om 1) alliansen spricker, 2) C, FP och KD gör ett politiskt lappkast av guds nåde och lägger sig till vänster om M igen, och 3) C, FP och KD tredubblar sina röstetal. All annan typ av regeringsmedverkan över blockgränsen handlar om att eventuellt ta in ett enstaka borgerligt parti i ett S-MP-samarbete. Men det kommer att ske på sossarnas villkor och initiativ, inte på miljöpartiets. Miljöpartiets dröm om ett samarbete i politiska mitten saknar en vital beståndsdel - en politisk mitt.

2012-06-28

Det finns ingen bloggosfär längre

"Hur ser framtiden ut för den politiska bloggosfären?", heter ett av seminarierna under Almedalsveckan. Intressant.

Det surras rätt mycket om att politiskt bloggande är gammalt, ute, "2007". Högst surrar de som själva byggt sina skribentkarriärer på att först synas som bloggare. Nu får de skriva på riktigt papper, och då tycker de att bloggar är irrelevanta. Frågan är om de inte blandar ihop sin personliga utveckling lite grand med utvecklingen i verkligheten.

Ett par saker är ju helt klara:

1) Ingen kommer någonsin igen att bli upplyft bara för att den skriver om politik i bloggform. En hype är bara en gång. Den första generationens bloggare hade mycket gratis bara genom att behärska tekniken och kulturen. Likheten med annan teknikutveckling är slående. I början är det spännande i sig. I en senare utvecklingsfas blir tekniken bara ett redskap, och vi börjar ställa krav på att innehållet verkligen tilltalar oss.

2) Bloggen har förlorat många funktioner. Vi använder inte längre bloggar för att sprida artikeltips, göra korta kommentarer till nyhetsflödet eller för att nätverka. Sånt är andra sociala medier bättre på. Bloggarna har tappat den sociala dimensionen.

Konsekvensen är att det inte längre finns någon "bloggosfär". Bloggarna har inte bara blivit mer och mer specialiserade, de har också tappat sitt sken från de första åren och avdramatiserats. Det finns inte några större drivkrafter för bloggare att socialisera med varandra och bygga nätverk som förut. Inte via bloggarna i alla fall. En blogg har blivit vad den faktiskt är: ett ställe att publicera text på. Ett lätt tillgängligt webbpubliceringssystem.

I den betydelsen kommer inte bloggar att "försvinna" eller vara yesterdays news på något sätt. Det kommer alltid att finnas politiska aktivister som vill skriva längre texter som andra kan läsa. De som inte kommer in i etablerade medier kommer att publicera sig på egna webbsidor. (Och visst, när sajter som TwitLonger utvecklats lite mer kanske man inte ens behöver en egen webbsida.)

Utvecklingen mot bloggen som enbart "textbehållare" har ju drivits på av allt smidigare RSS-läsare, tjänster liknande Google Alerts (även om just den är värdelös) och inlänkningsmedier som Twitter och Facebook. Bloggandet för fem år sedan hade helt andra krav på att vara regelbundet, för att få besökare att återvända. Idag kommer läsarna när jag har skrivit något. Precis som i en papperstidning.

Trots det finns det många intressanta vänsterröster som har övergett bloggandet till förmån för mikrotyckande och länkspridande på Twitter och Facebook. Nya generationer verkar hamna direkt där. En annan intressant seminarierubrik vore "Hur ser framtiden ut för den politiska texten?". Jag läser gärna snärtigheter på Twitter, men någonstans måste väl vänstern utveckla argumenten och analysen också. (Skrev om det tidigare.) Första steget är kanske att överge alla gamla föreställningar om vad det innebär att vara en "bloggare". Skriv bara bra text istället.

2012-06-24

Lämna debatten om för och emot

"Vi måste lämna debatten om för och emot", är nog ett av mina hatargument. (Hittar det igen när jag sitter och bläddrar i programmet för Almedalsveckan.) Det är inte bara irriterande när den ena sidan tar sig rätten att recensera och avsluta en debatt de långt ifrån vunnit. (Vilket förstås är den retoriska poängen.)

Det är dessutom - förstås - något som bara den som är för säger. I frågan om vinst i välfärden används det gärna av de som vill låta allt vara som det är. Ingen som har varit emot något har någonsin velat avsluta debatten om för eller emot.

Sakligt sett är argumentet nonsens, liksom alla argument som kan användas av vem som helst för vad som helst. Clark Olofsson: "Vi måste lämna debatten om för eller emot bankrån bakom oss."

Argumentet bygger också bilden av att en debatt för eller emot något i sig är lite dum, lite grovhuggen och snarstucken. Hopplösa skyttegravar. Men debatter mellan ja eller nej kan förstås vara både djupt intellektuella, sakliga och finmaskiga. Precis som en klar ståndpunkt i sig aldrig är bevis för enögdhet eller inskränkthet.

Som med alla tarvliga argument blir man till 90 procent glad för att vänstern inte använder dem, till 10 procent irriterad, eftersom det tarvliga också kan vara effektivt. Det är klart att Jonas Sjöstedt skulle kunna drämma till med att vi måste lämna debatten om för eller emot arbetstidsförkortning bakom oss. "Se: den pågår, och sett i ett historiskt perspektiv är den oundviklig - låt oss nu debattera formerna!"

På samma sätt ska vi naturligtvis lämna debatten om för eller emot en radikal klimatomställning. Inte fastna i för eller emot rätt till heltid. Inte köra fast i för eller emot en ny bankskatt.

Klapp klapp på huvudet, lille borgare.

2012-06-22

Hårdare tag

Folkpartiets paradgren är att smyga ut främlingsfientliga signalord på väljarmarknaden. De gör det skickligt: skriver samtidigt om tolerans, men vet att nyhetsvinkeln blir en annan (hårdare tag). Det senaste ”integrationspolitiska” utspelet syftade uppenbart till att bygga bilden av den besvärliga invandraren, som vi måste (våga börja) ställa krav på. Lär dem svenska och se till att de ”kommer i jobb”! (Underförstått: vare sig de vill eller inte.) Men bilden av arbetsmarknaden som ett smörgåsbord, bara arbetskraften snyggar till sig, är inte FP ensamma om att sprida. Alla partier som gett upp om sysselsättningen skyller på de arbetslösa. FP:s version blir bara extra obehaglig.

(Ledarstick publicerat i Flamman 21/6.)

Arbetare - men medelklass

Det finns fler tjänstemän än arbetare i Sverige, men enligt en ny LO-rapport uppfattar sig ändå majoriteten som arbetare. Mycket tack vare att tjänstemannafackens medlemmar i allt högre grad identifierar sig som arbetare – i TCO en tredjedel. Det säger något om arbetets monotoni och ofrihet över hela arbetsmarknaden. När det gäller klass är det allt populärare att se sig som medelklass, även inom LO. I Handels kallar sig en majoritet medelklass. Konsekvensen för vänsterns tilltal är given: den som viftar bort ”medelklassproblem”, viftar bort stora delar av den egna väljarkåren.

(Ledarstick publicerat i Flamman 21/6.)

2012-06-21

School's (not) out for summer

Att gå i skolan är att inte fatta. Särskilt stöd borde vara ett odramatiskt inslag i skoldagen – inte något som organiseras via läxläsningshjälp eller sommarskolor. De senare vill S nu göra obligatoriska. Det är bra med fokus på lärande. Men arbetarrörelsen har tidigare ansträngt sig för att bygga icke-stigmatiserande system. Det är ingen slump att ”obs-klass” levt kvar i språket som invektiv, långt efter att den sista försvann. Och varför elever ska behöva vänta till sommaren på att komma ikapp, och inte kunna få samma resurser under terminen istället, är faktiskt svårt att förstå.

(Ledarstick publicerat i Flamman 21/6.)

2012-06-12

Flashbackpolitik

Varför skriver ett regeringsparti debattartiklar om nya program när man sitter på propositionsmakten?

Tja - ett sakinriktat arbete med att verkligen förbättra för nyanlända invandrare skickar inte ut lika många främlingsfientliga signalord på väljarmarknaden. Och Folkpartiet känner ju sin potential efter 2002 års valrörelse och utspelet om språktest. De väljare som kom till partiet då placerade invandringsfrågan högre, och hade en mer fientlig inställning, än partiets tidigare väljare (enligt SCB).

Folkpartiet är skickliga. De skriver om öppenhet och tolerans och om att stödja och stötta, men vet att nyhetsvinkeln blir en helt annan (FP: Ställ hårdare krav på nyanlända) - nämligen den man är ute efter. Sedan kan de slå ut med händerna och säga: vadå, det är väl inte vi som sätter rubrikerna - titta, vi skriver ju tvärtom att vi är för tolerans och öppenhet. Åsså skriver vi att vi vägrar anpassa samtalstonen på grund av främlingfientliga krafter.

Folkpartiets befintliga integrationspolitiska program är från 2009, och det säger väl en hel del om partiets strategi att man redan efter tre år absolut känner sig tvungna att uppdatera det. Det programmet är för övrigt en rätt vidrig blandning av flyktingfrågor, jobb, kriminalitet, jämställdhet, språk, bostadssegregation - frågor som upphör att vara egna politikområden när det finns människor med annan hudfärg med i bilden. Då blir det istället politik som Flashbacktråd: allting som överhuvudtaget försiggår i en invandrad persons liv ska förstås genom invandringsperspektivet. De enskilda delarna kan vara okej, sakligt sett. Det är sammanförandet som är spekulativt.

Samma sak med dagens debattartikel. Den har delar som kan vara bra (och tangerar säkert sådant som redan görs). Det olustiga ligger i att man kokar ihop en soppa som enbart är ämnad att bygga bilden av den besvärliga invandraren som vi måste (våga börja) ställa krav på. Notera språket: ingenstans är det formulerat som att en invandrad person vill ha ett jobb. Han eller hon ska "komma in på arbetsmarknaden" eller "komma i jobb". Och så ska vi har fler poliser på gatan i förorterna. För invandring "leder till utmaningar". Och den svenska arbetsmarknaden är tydligen ett härligt smörgåsbord, bara man skaffar sig tillträde genom språk och lite välmenta krav. 390 000 svenskar kan berätta en annan historia.

2012-06-08

Bra anti-flum av Vänsterpartiet

Mycket övertygande av Vänsterpartiet om yrkesutbildningarna idag på DN Debatt. Huvudspåret - att utbilda för arbetsmarknadens behov - är en tydlig skillnad gentemot den flumvänster som i kölvattnet av Svenskt Näringslivs utspel 2011 om "hobbykurser" menade att man ska få plugga vad man vill.

Inte för mina skattepengar, tack.

Det har aldrig varit, och kommer tack och lov aldrig bli, vänsterpolitik att ignorera de faktiska behov av arbetskraft som samhället har. (Det enda felet på Svenskt Näringslivs utspel var att man ville straffa och särbehandla de som valt kurser som leder till arbetslöshet - det finns smartare och snyggare sätt att styra ungdomars utbildningsval.)

Det andra som är bra i Jonas Sjöstedts och Rossana Dinamarcas artikel är att man har en politik för matchningsproblem i branscher där det är brist på arbetskraft (de nämner byggnadsplåtslagare och betongarbetare).

Det är klokare än att, som Socialdemokraterna, fokusera på att fler ska gå ut gymnasiet i största allmänhet, och att en höjd utbildningsnivå sådär i stort skulle vara en väg till full sysselsättning. Grundproblemet i Sverige är inte att arbetskraften är för dåligt utbildad. Däremot finns det enskilda branscher där det är så. Då måste man ha en finkalibrerad arbetsmarknadspolitik som skjuter in sig på problemsektorerna - inte Magadalena Anderssons yviga svängar.

För övrigt är det bra att partiledarkonkurrenterna Sjöstedt och Dinamarca skriver artiklar ihop. Det ser bra ut.

2012-06-04

SCB:s partisympatiundersökning

SCB:s majmätning är socialdemokraternas största lyft någonsin mellan två mätningar, nästan 10 procentenheter. Jag tror dessutom att det är näst mest av alla partier sedan SCB började mäta - endast slaget av Westerberg-effekten (nej, jag vet, det var ingen Westerbergeffekt egentligen) mellan maj och november 1985. Överbevisa mig gärna, någon.

Den relativt stora mängd socialdemokrater som var osäkra på om de skulle rösta överhuvudtaget i novembermätningen är också tillbaka. Man gör en återhämtning bland LO-medlemmar och bland sysselsatta. Det mesta ser ljust ut. Men det vore å andra sidan konstigt om oppositionen inte gick starkt ett år då flera prognosmakare har gissat på nolltillväxt, löneavtalen har blivit därefter och regeringen har valt en kontroversiell procyklisk finanspolitik. Dessutom ska en regering förlora i snitt 3 procentenheter bara på att vara regering. Så det finns en kostym att fylla för S.

Dessutom gör Socialdemokraterna signifikanta nettovinster både från Vänsterpartiet och Moderaterna. Det borde vara unikt, och det visar att väljarna fortfarande ser Stefan Löfven lite som de vill se honom. Både höger- och vänsterväljare laddar in förhoppningar i socialdemokraternas nya ledning. På sikt kommer någon av dem att få fel. Jag tycker inte, som Jonas Hinnfors i SvD, att det finns en "linje". Den är i alla fall ännu otydlig för väljarna. Jag tror att det kommer att komma lite "spruckna förväntningar-förluster" för S framöver, som gynnar antingen V eller regeringen. Det behöver samtidigt inte vara dåligt för S: totalt sett kan de vinna på att öka i tydlighet.

Vänsterpartiet överträffar valresultatet, och det är bra nog. Går vi in i valrörelsen på samma nivå i maj 2014 så är det en utmärkt position för att bryta valförlusttrenden. Noterbart är att andelen socialdemokrater som har V som näst bästa parti (21,4%) är den högsta sedan 2004. En liten Sjöstedt-effekt i det fördolda, kanske. Siffran säger förstås inget om hur nära man är att bli vänsterpartist, men det visar ändå, grovt, på potentiella röstvinster.

Partiets starkaste fackliga bas är i den här undersökningen - liksom ofta historiskt - i Saco-gruppen (9,1 procent, jämfört med 7,4 bland LO-medlemmar och 5,5 bland TCO-medlemmar). Särskilt bland offentliganställda, högutbildade kvinnor verkar stödet ha ökat. Det understryker hur viktigt det är att partiet tar vara på sin breda bas och inte överger löntagarperspektivet till förmån för ett snävare LO-perspektiv. Sådana tongångar hörs - och har nästan alltid hörts. Partiet har ofta önskat sig en ny typ av medlems- och väljarbas (ibland motiverat med att man söker större bredd, ibland som ren arbetarromantik) istället för att värdesätta och bygga vidare på stödet i tjänstemannagrupperna. Det är ren vaskning av potentiella röstvinster. Medelklassen avprofessionaliseras och proletariseras och vinner på att välja solidaritet. Tjänstemannafacken uppmärksammar dagligen ökade problem med stress, maktlöshet, osäkrare anställningar och förlorad kontroll. Men det saknas en politisk kraft som tar problemen på allvar. Borgarna vill inte, och S vill lösa pseudoproblem som de har inbillat sig att medelklassen lider av. Vänsterpartiet har ett klart utrymme för flirt med TCO och Saco, om man bara vill.

Några andra som kommenterat SCB-undersökningen: Johannes Carlsson, Martin Moberg, Jan-Inge Flücht, Röda Berget.

Strunta i de otrygga anställningarna

Intressant och föredömligt öppen rapport från helgens partistyrelsemöte i V finns här, signerad Kaj Raving. Efter allt buller om hur många medlemmar som strömmat till efter valet är det trist att höra att 4 av 10 partiföreningar bedöms som "svaga eller obefintliga", och att hälften av distrikten faktiskt tappar medlemmar. Men jag gillar att partistyrelsen utgår från en nykter och osminkad analys. Det är där man måste börja. Nu aviseras en riktad satsning, men bara på de orter där det bedöms finnas potential. Helt rätt tänkt.

Däremot förstår jag inte satsningen på en höstkampanj om otrygga anställningar. LO-kongressens beslut om vinster i välfärden, och rapporteringen om Miljöpartiets debatt i frågan, visar att det fortfarande finns chans att sätta avtryck i partiets viktigaste profilfråga. Släpp inte den bollen just nu, för i jösse namn. Nu - just nu - kommer vi att nå ut med nya attacker, initiativ, rapporter och förslag. Läget kan vara mycket sämre för det 2013 eller 2014.

Ska man fokusera på någon annan fråga är det i så fall "grexit" och krisen för euron, en fråga som är närmsta granne till vilka alternativ som egentligen finns inom den ekonomiska politiken. Just nu - just nu, alltså - finns vänner i opinionen för ett parti som länge ifrågasatt självpåtagna finanspolitiska tvångströjor. Nu är ett "gyllene tillfälle för ett EU-kritiskt parti att briljera", som Jonas Thunberg skrev i Flamman häromveckan.

Enligt PS-rapporten har planeringen inför höstkampanjen knappt kommit igång. Skrota den nu och visa att den nya partiledningen sätter politisk och organisatorisk flexibilitet högt.

Den supertydliga konflikten i Syrien

Det här är ett mycket märkligt Rapportinslag (3/6). Samir Abu Eid har besökt en stad i Syrien och rapporterar om beskjutning från syriska armén, pekar på stridsvagnsspår, pratar om skottlossning, filmar män med tortyrskador, men lyckas på något sätt undvika att säga något om att Assads trupper faktiskt möter väpnat motstånd. Journalistik som ett sätt att göra världen lite mer obegriplig. Vi får gissa lite själva: i en ruta ser vi att Abu Eids lokale guide har ett automatgevär hängande över axeln.

Respekten för tittarna är noll. Självklart är våra sympatier helt och hållet på rebellernas sida, men det vågar liksom inte Rapport lita på. Så det är bäst att låtsas som om Syrien handlar om Assad mot någon typ av "demonstranter" - termen man höll fast vid in i det längsta i Libyen. Även där handlade public service publicistiska upplägg om att bestämma tidigt vem som var the good guy och vem som var the bad guy. Sedan rensar man bort allting som komplicerar bilden: terroristnärvaron, Shabiha-milisen som agerar med regimens goda minne men inte helt på dess direkta order, Fria Syriska Arméns kraftiga beväpning och finansiering från andra länder i regionen.

Ingenting av de faktorerna ändrar någon vettig människas grundläggande ställningstagande mellan rebellerna och regimen (de förra har ju mer eller mindre tvingats ta till vapen). Just det gör det så sjukt provocerande att public service-journalister ska göra striden ännu svartvitare, som om tittarna annars inte skulle begripa att det är Assad som är skurken. Nästa gång kanske Samir Abu Eid ansvarar för ett inslag i en fråga där det faktiskt är riktigt, riktigt viktigt att vi har den fullständiga bilden helt klart för oss. Det är ingenting man vill utsätta någon tv-tittare för.