2011-07-08

Reinfeldt - skogsfolkens man

Visst, "S sjunker i städerna", som DN har stort uppslaget idag. Sammanlagt 13 procentenheter i förra valet. I valet 2002 tappade Moderaterna 34 procentenheter i storstäderna, men jag kommer inte ihåg att några medier tolkade det som ett strukturellt-existensiellt problem. Problemet är att Socialdemokraternas förluster tolkas in i en bredare föreställning om industrisamhällets död och oundvikliga medelklassifiering. Medan Moderaternas tillbakagångar förklaras på ett politiskt plan.

Visst, "S sjunker i städerna", men de styr två av tre storstäder.

Alliansen backade i Stockholm 2010, rödgröna gick framåt. Varför minskar förtroendet för de borgerliga i storstan?

Och Moderaterna fick drygt fyra femtedelar av sina röster från landsbygden (eller vad man nu ska kalla Sverige utanför storstäderna). Töntigt, va?

DN skulle lika gärna kunna ställa frågan: Vad är hemligheten bakom Moderaternas succé i skogslänen? (Moderaterna ökade med sammanlagt 30 procentenheter i skogslänen 2010, medan S backade med 13 procentenheter.) Varför tilltalas inte de tystlåtna, inbundna bakåtsträvarna i glesbygden av S på samma sätt som de tilltalas av Fredrik Reinfeldt? Hur lyckades Moderaterna säkra valsegern genom det nya förtroendet hos skogarnas, älvarnas och gruvornas folk?

Nä, så går inte storyn såklart. Förlusterna hos den urbana, moderna medelklassen ska vara i fokus, så att sossarna framstår som riktigt mossiga.

De "vita fläckarna" (DN:s namn på områden där S har under 10 procent) är såklart ett problem. Men alla sådana fläckar beror huvudsakligen på en homogen klassammansättning, inte på politik. Sedan kan man har större eller mindre framgång ändå. S skulle inte ha behövt tappa från 32 till 19 procent i valkretsen Södermalm-Enskede, trots bostadsrättsombildningar och gentrifiering.

Det kan sossarna behöva fundera på. Men artikeln i DN är en del i en kampanj om deras storstadsproblem som börjar bli riktigt tröttsam. Tyvärr förstoras väl också problemen av de inom SAP som vill ha en mer högerinriktad agenda.

(För övrigt har Moderaterna nästan lika många "vita fläckar" i Malmö - 8 stycken mot Socialdemokraternas 10. Om man skulle sätta ribban vid 15 procents väljarstöd blir skillnaden inte heller stor: Moderaterna 29, Socialdemokraterna 34.)


2011-07-06

Lite strid skadar inte

Jonas Sjöstedt är nu definitivt öppen med att han ställer upp som motkandidat till Lars Ohly på nästa Vänsterpartikongress. Ohly pressas också av intern kritik. Inte ens verkställande utskottet backar upp honom längre, enligt Flamman.

Sjöstedt är en bra kandidat. Ohly har ju också uppmuntrat utmanare.

Internt suras det säkert över att partiets program i Almedalen överskuggas av en ordförandestrid. Ansvaret för det är dock lika mycket Ohlys. Han har valt att stanna och slåss för sin post trots motstånd. Inget fel i det. Men att medieagendan då blir som den blir är förutsägbart.

På lång sikt behöver knappast någon vara orolig för att en fajt om ordförandeposten "skadar" partiet. Jag kan inte komma på något historiskt exempel på ett parti som fått obotliga skador av en ordförandestrid. Människor uppfattar nog sånt här som en del av den politiska verkligheten.

Den politiska enigheten i Vänsterpartiet är så god att en persondiskussion knappast kommer att föra ner deltagarna i några politiska skyttegravar. Jag kan helt enkelt inte riktigt se vem som skulle hoppa ner i vilken skyttegrav tillsammans med vem.

En del tycker ändå att de här vändorna innebär att "personfrågorna" får för stort utrymme när vi borde diskutera politik.

Så låter det nästan alltid innan ett ordförandeval. I efterhand har samma personer som kritiserade personfokuset inga problem att understryka storheten hos en Sven Linderot eller en CH Hermansson.

Man måste heller inte alltid, som vore man Jan Myrdal, hitta grunden till alla problem i bondeståndets villkor i Habsburgska riket. Partiets problem idag är bara delvis strukturella och långsiktiga. Till lika stor del saggar vi på grund av en passiv ledning som inte - givet de strukturella problemen - lyckas lyfta partiet till sin dagspotential.

Det är riktigt att en partiledares personliga popularitet spelar en minimal roll för ett partis genomslag, enligt en lång tids data från statsvetarna i Göteborg. Men en partiledare kan fortfarande ha en politisk roll som är avgörande - först och främst förstås i hur han eller hon förmår att kommunicera partiets politik.

Lars Ohly har objektivt sett många förtjänster. Det var inte konstigt att han startade sin ordförandeperiod med massivt stöd inifrån. Men han är en förlorande partiledare. Det har ätit sig in i hans varumärke, och jag tror tyvärr inte att det går att reparera.

Man måste också ibland vara skoningslöst resultatorienterad och kunna säga: "Du har gjort ett bra jobb, men det ger inte resultat. Vi vet inte varför, men vi måste ge någon annan chansen."

Den kulturrevolutionen skulle jag för övrigt gärna se genomförd i hela partiet, även för anställd personal.

Och nej, otåligheten är inte något modernt påhitt. Det har inte förekommit i Vänsterpartiets historia sedan 1917 att någon ordförande lett partiet i två förlustval i rad. Förrän Lars Ohly.