2011-12-21

Mer om nordkoreanska tårar

Benjamin Katzeff Silberstein skriver bra i SvD idag på samma tema som jag igår: att de nordkoreanska tårar som många tror är på låtsas (med en gevärspipa i ryggen) också måste förstås utifrån vad vanliga nordkoreaner tycker sig uppleva, efter att hela sitt liv ha dränkts i propaganda.

(Följ Benjamin på Twitter, där han skriver jättebra och initierat om Nordkorea just nu: @benjaminkatzeff)

För att ytterligare understryka mitt resonemang från igår: diktaturer vilar på ett mycket intrikat system av belöningar och bestraffningar, i stor och liten skala. Populärkulturen och den politiska debatten handlar nästan uteslutande om bestraffningarna i stor skala (avrättningar, arbetsläger). Det leder till begränsad förståelse av systemen. Man ska nog gå till skönlitteraturen för att få klart för sig bredden av uppfinningsrikedom hos en enpartistat: Huset vid kajen av Jurij Trifonov eller Arbats barn av Anatolij Rybakov till exempel.

Den stora paradoxen är att den bärande beståndsdelen i förtryckarsystem inte är eländet, utan lyckan. Om inte regimerna ständigt kunde vifta med förhoppningen om ett bättre liv skulle de inte bli långlivade. Och jag menar inte löften som aldrig infrias: jag menar att det är just den reella chansen till lycka inom systemet - bättre materiell välfärd, större relativ frihet - som splittrar de förtryckta och skapar lydnad.

2011-12-19

Gillade någon Kim Jong-Il?


Det florerar många missförstånd om hur diktaturer fungerar.

Ett är att de bara vilar på naket våld och tvång. Men det skulle vara helt omöjligt att hålla samman ett sådant samhälle. Alla diktatorer behöver någon typ av realpolitisk maktbas: en stor grupp människor som vinner materiellt på att stödja den sittande regimen. (I Nordkorea partiapparaten och militären, till exempel. Och de är inte få.)

Dessutom behövs föreställningen om ett inre eller yttre hot mot nationen, som skapar en solidaritet med regimen i åtminstone ett avseende. Utsikten att få fortsätta leva – varken mer eller mindre – knyts till den som sitter på våldsmonopolet. (Det är därför imperialism, militära interventioner, fungerar så dåligt: människor i hela världen verkar innerligt hata att andra ska komma och berätta hur de ska ha det. "Det kanske är en diktatur, men det är vår diktatur.")

För de tredje behöver alla typer av belöningssystem knytas till lojaliteten med regimen, så att en medborgare inte kan uppnå framgång utan att spela spelet, utan att hamna i tacksamhetsskuld gentemot regimen. Livet i en diktatur är inte bara elände – då skulle de bli kortlivade. Tvärtom: varje dag finns det massor med fördelar att vinna för den enskilde medborgaren genom att vara lojal. Om hon går på en regimvänlig demonstration idag, kanske befordringen skyndas på. Om hon avstår från att delta i kollegernas protestbrev, kommer sonen att få sitt stipendium. Diktaturer är pepprade med incitament till lojalitet, nästan alltid materiella vinster som man knappast kan klandra människor för att försöka uppnå.

Dessutom, utanpå detta, förstås: propagandans makt. Det är troligt att många nordkoreaner är genuint ledsna över att Kim Il Sung har dött – skulle inte propagandaapparaten ha gjort ett ganska dåligt jobb om det inte var så?

Paradoxen är att mittfåremedier och liberala tyckare i samma andetag kan säga att diktaturer har enorma propagandaapparater och att det inte finns något folkligt stöd för dem, att makten bara bygger på naket våld. Alla försök att påverka människor att tro att de lever i den bästa av världar skulle alltså vara pengar i sjön. Inte en jävel gick på det.

Men hallå: människor i gemen behöver inte mycket hjälp på traven för att förtrycka sig själva. Jag läser i en morgontidning om ortodoxa judinnor i USA som frivilligt går med på köns-apartheid: de måste trängas på de bakre sätena i bussen – männen sitter där fram. Hör i samma veva en intervju i radio med en amerikansk arbetare som lägger hela ansvaret för att han är arbetslös på sig själv. Sådant är ju samhället, säger han. Det är bara att bita ihop.

Och då talar vi ändå om propaganda som verkar i västliga demokratier, med sin mångfald av alternativa, lätt tillgängliga, röster. I mer slutna stater är den rimligaste utgångspunkten att de enorma propagandaapparaterna faktiskt leder till att många som lever under förtryck faktiskt bär på en förskönad bild av verkligheten. Det funkade ju till och med på östtyskarna, trots att de fick in västtyska tevekanaler. Det funkade på jugoslaverna, trots att de fick resa utomlands.

Om det inte skapades en förskönad bild kan man lita på att propagandan skulle upphöra. Även envåldshärskare tänker på kostnadseffektivitet.

Självklart finns det ett folkligt stöd för Bashar al-Assad, självklart fanns det det för Khadaffi och självklart fanns det det för Kim Jong-Il. Frammanipulerat, skapat, konstgjort, visst – men ett stöd. All analys av främmande stater blir helt obegriplig om man inte förstår det. I SVT:s och Sveriges radios studior sitter alla alltid som levande frågetecken. Hur kan den och den sitta kvar? Varför faller han inte – han är ju avskydd av alla? Ingen fattar något. Eller är de rädda för att den som kan redogöra för hur olika förtryckarsystem skapat stöd för sig själva ska bli anklagad för att ursäkta dem?

2011-12-15

Statsministerns tvättmaskin

Vår statsminister är en enkel man. Man hade kunnat tro att det fina med att bo i Sagerska huset, nu när renoveringen är klar, är att kunna dra sig tillbaka till det engelska rökrummet med dess fiskbensparkett, eller mysa vid öppna spisen i rokokosalongen, eller bara njuta av utsikten över Norrström.

Nä. Fredrik Reinfeldt är mest nöjd med att ha fått ”en ordentlig tvättmaskin”.

Där ska han nu sitta bland högarna med färgat och vitt, tugga på en falukorv och läsa Camilla Läckberg och vara precis så där vanlig som han föreställer sig att vanliga svenskar är.

Vanlighet är en tillgång i modernt politiskt liv, visst. Det håller inte att göra som Hjalmar Branting en gång gjorde – ta droskan direkt från talarstolen på Första maj till Operabaren. (Ingen brydde sig stort. Politiken var viktigare än livsstilen. Tänk er!)

Men Reinfeldts misstag är att tro att vanligt folk inte skulle ha förmåga att njuta av livets goda, om de finge chansen. De skulle raskt byta ut falukorven mot något flådigare. Och de skulle skryta om sin fiskbensparkett.

Därför, Fredrik, tycker vi inte att du är härligt vanlig. Vi tycker att du är otacksam, och att det hade blivit billigare för alla om vi stoppat in den där tvättmaskinen i en femrummare i Fittja istället.

Det finns trots allt bara två sätt att förhålla sig till privilegier: avstå från dem – eller utnyttja dem.



2011-12-13

Främlingsfientlige Juholt

Kampanjen för att kleta främlingsfientlighet på Håkan Juholt måste ändå kallas just kampanj. Den är inte planerad och styrd av någon, men temat plockas upp av snart sagt alla med en fientlig inställning till socialdemokraterna och dess nuvarande ledning. Anledning till att kampanjen har startat är förstås regeringens beroende av Sverigedemokraterna som stödparti. Då blir det viktigare att skramla om engagemang mot rasism (nej, det är ingen slump att Niklas Orrenius fick en intervju om just det, just nu) och anklaga sossarna för det man själv håller på med. Med dagens kvalitet på den politiska journalistiken funkar det där sista ganska bra. Då handlar det nämligen om att man anklagar varandra för någonting, och då behöver inte de politiska journalisterna ta reda på hur det ligger till i verkligen utan kan nöja sig med att på sin höjd metarapportera om bråk och käbbel och beställa in en vaniljmunk till i riksdagskaféet.

Juholts fiender inom partiet har också sett att det är en framkomlig väg att mumla om att partiledaren är rasist. Maryam Yazdanfar blev apolletterad av Juholt som utskottsordförande, vilket snabbt fick Mats Knutson att sitta i Aktuellt och säga att Juholt "har anklagats för att rensa ut personer med utomeuropeisk bakgrund".Yazdanfar har förstås inte haft tillräckligt med heder i kroppen för att protestera mot den beskrivningen. Anklagelsen - som är ett klassiskt exempel på hur journalister faktiskt inte har någon anklagande att hänvisa till, bara detta "det har sagts" eller "det finns ju en kritik att" (läs: vi läste andra politiska journalister som påstod...) - anklagelsen lever kvar, idag när Juholt hade träff med riksdagsjournalisterna fick han enligt Niklas Svensson frågan:

"Det finns kritik mot partiet om att det inte finns någon med utomeuropeisk bakgrund i partiet. Är det viktigt?"

Felsägningen eller felskrivningen är symptomatisk för stämningen.

(Det här är ju också en klassiker från 24 november: jämför DN:s rubriksättning med vad Jimmie Åkesson faktiskt säger.)

Devrim Mavi har för sin del presterat en vidrig text i senaste numret av Arena, med den ännu vidrigare rubriken "Juholt in - invandrarna ut" (!). Här argumenterar hon bland annat för att det faktum att vi har ett regeringsparti som har förespråkar språktester och värderingskurser för invandrare inte är någonting jämfört med att ett s-kommunalråd en gång hade ett dåligt förslag som ingen annan i partiet gillade.

Juholt har enligt Mavi "undvikit att förklara var han står" i integrations- och diskrimineringfrågor. Hon introducerar därmed en helt ny tankefigur: att alla partiets program och motioner ska anses upphävda när en ny partiledare tar över. Inget uttalande - ingen politik. Får man lite blygt föreslå att så länge Juholt inte säger något annat i en viss fråga så kan man utgå från att han är socialdemokrat även där?

Mavi: "Håkan Juholt tog inte öppet avstånd från SD:s politik i sina första stora tal." Men snälla - kan du ha generositeten att betrakta karln som socialdemokrat? Och är det tillåtet att inte sätta SD i centrum för alla politiska samtal i Sverige idag? Devrim Mavis omhuldade Mona Sahlin "tog debatten" - och SD gjorde succéartad entré i riksdagen. I det läget kanske Mavi och andra kunde vara något mer ödmjuka inför alternativa strategier gentemot Sverigedemokraterna.

Och som slutkläm: "Moderaterna är tydliga, de har markerat med skärpa mot det SD står för."Det räcker alltså med att Fredrik Reinfeldt darrar med underläppen i ett reportage, så är Devrim Mavi nöjd. Att Fredrik personligen "djupt ogillar" (oj, vilken skärpa) främlingsfientlighet. Vilken politik regeringen för spelar ingen roll, eller att Moderaternas väljare ofta delar Sverigedemokratväljarnas åsikter, eller att Moderaternas regeringsmakt bygger på SD:s stöd. Huvudsaken är att statsministern "ogillar" främlingsfientlighet.

Kampanjen är hur som helst tragisk att se. Framför allt eftersom tydligheten i Moderaternas och anti-Juholtfalangens strategier gör så många journalister till sådana pinsamt stora nyttiga idioter.

Vad bidde det?

När framtidskommissionen i Vänsterpartiet presenterade sitt förslag till framtidsstrategi för partistyrelsen i våras, bestod denna enbart av slutsatser och rekommendationer, inte någon analys av nuläget. Vi som var lika intresserade av det grundjobbet som av handlingsrekommendationerna - och som sa att allt verkade rätt tunt - blev ombedda att vänta på den slutrapport som nu släppts.

Tyvärr är slutrapporten inte alls av karaktären att den bidrar med bakgrund och argument till de förslag som redan är kända. Många punkter i strategidokumentet nämns inte ens i slutrapporten.

De enskildheter som diskuteras känns kloka och genomtänkta, även om man önskar att kommissionen kunnat redogöra en smula för sina data. Vad sa egentligen enkätsvaren, vad innebär det att ett problem är vanligt eller ofta förekommande, vilka var de vanligaste åsikterna på mötena som arrangerats? Vi ska - säger texten - kapitalisera på "mångas frustration över bankvinster, privatiseringsskandaler och fusk". Är många frustrerade över det? Hur många? Visst, man kan inte sätta siffror på all beskrivning av samhällsutvecklingen, men det hade gett mer tyngd åt rapporten att här och där visa att man faktiskt har koll på vad som rör sig i svenskarnas huvuden.

Den största besvikelsen med rapporten är vad som inte tas upp. Kommissionen har till exempel valt att inte diskutera vare sig de centrala partikansliernas funktionssätt eller partistyrelsens val av strategier. Politisk kommunikation sägs det mycket lite om. Inte heller ett ord om hur viktiga roller som partiledarens eller partisekreterarens har fungerat de senaste åren. Det är helt enkelt en rapport som är rätt lojal med partiets centrala institutioner. Lojaliteten är lite förvånande med tanke på att kommissionen hämtats utifrån - partistyrelsens syfte med det måste rimligen ha varit att blotta halsarna en smula.

Det var nödvändigt att prioritera, motiverar kommissionen sin tystnad om viktiga områden. Jovisst. Men ni prioriterade att skriva ett stycke om kommun- och landstingsdagarna. Om vänsterns framtid blir mörk eller ljus hänger verkligen inte på hur de arrangeras.

Radarn har helt enkelt varit inställd på rätt marknära spaning: mycket inom givna ramar, mycket i närtid, mycket på förädling av befintligt arbete. Och av Lars Ohlys löfte om att "vända på varenda sten" blev det inte så mycket. Kommissionen vrednågra stenar.

Hela den kommande kongressdebatten bygger nu plötsligt på en väldigt rudimentär analys av nuläget. Av en sådan här kommission hade jag förväntat mig en självständig bild av vilka partiets största tillkortakommanden varit - vilka som verkligen spelat roll - och hur man ska komma till rätta med dem. Utifrån det hade man kunnat bygga en verklig strategi (gjort vägval). Nu sitter vi istället med ett smörgåsbord av förbättringar som alla låter vettiga - men vilka är viktiga? Vilka är nycklar för att vi ska växa och börja vinna val igen?

Ord spelar uppenbarligen roll. De som bestämde att det skulle heta framtidskommission istället för kriskommission fick som de ville: lite fokus på krisen, mycket fokus på framtiden. Jag upptäcker att jag skrev så här den 10 oktober förra året:

"Namnet [på kommissionen] oroar mig: det bästa sättet att begrava sina misstag oanalyserade är att säga sig vilja diskutera 'framtiden'. Det brukar bli mycket fluffiga diskussioner. Hoppas istället att alla deltagare är inställda på att gräva ner sig riktigt djupt i det som varit. När ska man det, om inte efter ett val?"

De av kommissionens medlemmar som jag känner är väldigt begåvade politiska aktivister och analytiker, som jag har stor respekt för. Problemet med deras arbete är heller inte att de säger dumma saker, utan att de har siktat lite för lågt och begränsat sig för mycket. Jag tror att det hade kunnat bli riktigt intressant om de hade vågat ha högre ambitioner.

Ett annat spår jag saknar är en formel för en framgångsrik vänster, varken mer eller mindre. Vad är essensen i ett framgångsrikt socialistiskt parti? Vilka slutsatser drar vi om egna framgångs- och nedgångsperioder i historien och hur ser det ut i omvärlden? Mellan raderna tycks kommissionen hamna på ståndpunkten att en vänsterlinje som tydligt skiljer ut sig från alternativen är det som vinner val. Men är det verkligen så? Nog har en del partier vunnit val fastän de gått mot den politiska mitten och spätt ut radikalismen? Det är inte bra, det är vi överens om. Men är det alltid en förlorarstrategi i politiska val? Knappast. Även i val med minimala skillnader mellan partierna vinner några, och några förlorar.

För att ha kunna formulera en strategi måste vi rimligen först ha klart för oss vad det är som gör politiska rörelser framgångsrika. (Eller i alla fall ha en avancerad gissning.)

Det är också först med en sådan måttstock som vi kan se de avgörande misstagen i det förgångna.

Jag tror inte att framtidskommissionen har börjat i den änden. De rekommenderar oss att studera mera, organisera effektivare kongresser och bli bättre på att tjäna egna pengar. Men det är knappast vår okunnighet och våra stökiga kongresser som har lett in oss i partiets värsta kris på tjugo år. Och vår fattigdom är väl konstant. Återigen: ett smörgåsbord av förbättringar. Men ingen vet om någon förbättring är viktigare än den andra.

Precis som i strategidokumentet tröstar också framtidskommissionen den sittande partiledningen med att läget varit skitdåligt - nyliberala vindar och sånt. (En klassiker i vänsterpartistiska utvärderingar. Vi ser sällan faktorerna som talar för oss.)

Men ingen kräver att Vänsterpartiet ska förbättra förutsättningarna, bara att vi ska nå vår fulla potential som parti - givet förutsättningarna.

Frågan är inte: Hur mycket talar emot oss?

Snarare: Vilka samhällsförändringar måste vi bli bättre på att hantera?


Absolut, strukturerna är till syvende och sist avgörande, men i ett arbete som syftar till att vässa en politisk organisation börjar det intressanta först när pratat klart om begränsningarna. Då återstår fortfarande många frågor:

-Är det alltid omöjligt för ett socialistisk parti att utgöra regeringsunderlag och växa, eller kunde vi ha agerat smartare mellan 1998 och 2006? (Istället för att bara konstatera att det blev svårt.)

-Varför fungerade oppositionspolitiken i valrörelsen 1998 men inte 2010? (Istället för att bara konstatera att vi var bra i opposition 1998.)

-Hur hade vi kunnat bidra till att förknippa partiet bättre med någon sakfråga, givet att våra motspelare är borgerliga medier? (Istället för att bara säga att det är svårt att nå ut.)

-Var borde vi som fattig organisation ha lagt våra resurser för att få ut maximalt resultat? (Istället för att bara säga att vi borde vara rikare.)

The bottom line: partiet hade mått bra av en grundligare, elakare och mer fokuserad analys av våra tillkortakommanden. Konstruktiva och framåtsyftande förslag behöver man också, men utan den första rannsakningen hänger de tyvärr lite i luften.

2011-12-11

Vad en folkpartist inte kan säga

Birgitta Ohlsson presenterade i veckan regeringens nya "handlingsplan för att värna demokratin mot våldsbejakande extremism". Pdf här.

Till Svenska Dagbladet säger Ohlsson att hon inte vill "peka ut om det är någon av de grupperna som utgör ett större hot".

Det där är Nyamko Sabunis gamla linje, att jämställa höger- och vänsterextremt våld, trots att det i regeringens eget utredningsunderlag, BRÅ-rapporten "Våldsam politisk extremism" från 2009, framgår att det bara är högerextremister som har begått mord och dråp under den undersökta perioden 1999-2009. Högerextremisternas vanligaste brott är till yttermera visso "brott mot liv och hälsa" och hets mot folkgrupp. Vänsterextremisternas vanligaste brott är "brott mot allmän ordning" och skadegörelse.

Frågan måste alltså ställas igen:

Varför är det så viktigt för Folkpartiet att höger- och vänsterextremister är lika våldsamma?

Varför är det omöjligt för en folkpartiminister att säga det som står i statens egna utredningar: att det är högerextremismen som utgör det ojämförligt största hotet mot människors liv och hälsa i Sverige idag?

Hur är det möjligt att en folkpartiminister inte kan läsa innantill och se att den enda rörelse som har ett program för att avskaffa demokrati och mänskliga rättigheter är den högerextrema?

Det är svårt att befria sig från tanken att högern under 2000-talet har vidgat definitionerna av extremism för att diskussionen inte enbart ska handla om den egna sidans våld. Som ett slags akt av solidaritet med allting med prefixet "höger". Så länge kålsuparretoriken inte får någon annan förklaring kan man faktiskt inte förstå den på annat sätt.

(DN skriver ledare på ämnet idag, för övrigt.)


2011-12-10

Det blir Sjöstedt

Idag kommer Vänsterpartiets valberedning att föreslå Jonas Sjöstedt som ny partiledare. Av det enkla skälet att de inte kan gå emot det stora stöd han har.

Och Sjöstedt är bäst. Politiska skillnader finns kanske, men de har mindre betydelse: en politiker som kliver in i rollen som partiledare gör det alltid med förutsättningen att han eller hon nu är representant för en kongress och ett program, inte bara för sig själv. Se bara på hur Mona Sahlin lyckades bedriva rätt skarp vänsterretorik under sin tid som partiledare, trots att hon själv är långt mycket mer höger.

Sjöstedt måste istället bli partiledare framför allt eftersom min mamma tycker att han verkar så sympatisk.

Det vill säga: han har en nästan unikt stark popularitet bland väljare både till höger och vänster, politiska såväl som apolitiska. Lågmäld charm, ett resonerande sätt, artig men skarp, lugn men engagerad. Och precis som en Göran Persson på sin tid har han förstått att det bästa övertaget du kan få i en politiska debatt är att vara extremt påläst.

Det finns svart på vitt på populariteten: i valet 2010 valde var tredje vänsterpartiväljare i Västerbotten att kryssa Sjöstedt. I EU-parlamentsvalen tillhörde han alltid dem med flest personkryss. Och, nota bene: något kampanjande tror jag aldrig karln har ägnat sig åt.

Förutom hans längre erfarenhet, också från annat än politik - jag har aldrig gillat Fridoliniseringen av riksdagspartierna - måste det också vara Sjöstedt till fördel att han inte tillhört ledningen för Vänsterpartiet under de senaste årens kräftgång. Jag har skrivit tidigare att partikulturen borde bli mycket mer resultatorienterad. Sjöstedts konkurrenter har alla redan haft stora chanser att påverka partiets utveckling positivt utan att lyckas särskilt bra.

Slutligen: i en central strategisk fråga har Sjöstedt det enda rimliga svaret. Det måste finnas någon typ av rödgrönt alternativ 2014, åtminstone i form av en tydlig ram eller avsiktsförklaring. Inte detaljerat och färdigförhandlat till innehållet som 2010, men ett papper som visar väljarna att det finns en samlad opposition. Det spelar ingen roll hur tråkigt vi tycker det är att göra upp med fisliberala sossar: det mediala-politiska landskapet är nu en gång så, att det är extremt fokuserat på vem som kommer klara av att regera med vem. Mats Knutsson kommer ägna månader enbart åt att hitta skiljelinjer mellan oppositionens partiledare. Det måste finnas ett löfte från de rödgröna partierna att de själva är hundra procent övertygade om att det kommer att gå jättebra. Att man visar att man har en metod kan räcka.

Allt annat än att försöka lägga grunden för en rödgrön samling 2014 tycker jag är ganska ogenomtänkt radikalism. Det har klangbotten i partiet efter 2010, visst. Men erfarenheten från då måste leda till en smartare strategi - inte att vi bara struntar i skiten.

Aktuella artiklar om Sjöstedt i SvD, SvD, Folkbladet, Västerbottens-Kuriren, Aftonbladet.Länk

2011-12-09

Vem tar hand om medelklassen?

Den svenska tjänstemannen har ont i magen. Sjukskrivningarna på grund av stress ökar. På 8 av 10 arbetsplatser arbetar man övertid regelbundet, enligt Unionens nya arbetsmiljöbarometer. Många känner sig tvingade att öppna jobbmail på fritiden. Medelklassen har floder av problem, men det finns ingen politisk kraft som fångar upp dem. Regeringen är upptagen med låtsasproblem – skatter och sådant. Och vänstern verkade tröttna på själva medelklassen när den tröttnade på medelklassens låtsasproblem. Vänsterpartiet har många medlemmar i TCO- och Sacoleden, men man utnyttjar inte det för att skapa en insiktsfull, radikal tjänstemannapolitik. Som om man inte trodde att världens en gång rödaste medelklass kunde bli det igen, om någon tog den på allvar.

(Ledarstick publicerat i Flamman 8 december)

De har råd! De har råd!

I förra avtalsrörelsen var det omöjligt med löneökningar, eftersom det nyss varit kris. Nu är det omöjligt med löneökningar, eftersom det kommer en kris. Svenskt Näringsliv är bra på att anpassa argumenten, annat kan man inte säga. Fackens linje är riktig: att låsa lönerna i förebyggande syfte vore vansinne. Och hur dystert ser företagen egentligen på framtiden? 2012 planerar de 30 största börsbolagen aktieutdelningar på totalt 144 miljarder. Det låter trots allt ganska glatt.

(Ledarstick publicerat i Flamman 8 december)

Det långa drevet

Det finns inga spärrar för hur man kan skriva om politiska utspel från Håkan Juholt nu. En slags hämnd för att han inte hade vett att avsluta bostadsdrevet med att avgå, får man tro.

Expressen kallar förslaget om mobiltelefoni i hela landet för en dundertabbe, trots att han egentligen bara säger att lagen om elektronisk kommunikation ska efterlevas (läs den själva). Maria Crofts i DN citerar "branschfolk" och förfasas över att projektet skulle kosta 30 miljarder. Ja, "branschfolk" - det är väl bland annat de som skulle tvingas betala? Som att bygga en analys av sexköpslagen på ett samtal med de största torskarna.

Och sedan när blev 30 miljarder - om siffran nu stämmer, den kommer säkerligen inte från någon förespråkare av förslaget - en astronomisk summa i nationalekonomiska sammanhang? När staten sålde delar av Telia fick man 60 miljarder rakt ner i fickan.

Det lilla kotteriet av borgerliga lattejournalister har dessutom missat att kritiken mot dåligt mobilnät är utbredd och högljudd ute i landet. Enbart den som tror att Sverige slutar vid Stockholms tullar kan tro att förslaget om mobiltäckning till alla hushåll har uppstått i Håkan Juholts egen hjärna.

I hatkampanjen mot Juholt ingår nu också att säga att han har pudlat i frågan, fastän han bara tycks ha förklarat för de som spelar idioter att det inte handlar om att kunna nås när man är på fjälltur vid norska gränsen. Men det är väl det som är "landet" för Niklas Svensson - en fjälltur i påsk. Det bor väl ingen där ute?