2010-11-14

Sahlin hetsade själv fram krisen som avsatte henne

Mona Sahlin blir alltså den första socialdemokratiska partiledaren sedan Claes Tholin (som avgick 1907) som inte blir statsminister. Ett märkligt avgångsbeslut på många sätt. Sahlin är ett gammalt högertroll som i valrörelsen 2010 visade att hon också kan vara en fantastisk företrädare för ett vänsterprojekt. Hennes Almedalstal var bland det bästa jag hört. Som partiledare för ett "förnyat" SAP vore hon alltså idealisk. Hon skulle klara av retoriken briljant, oavsett åt vilket håll man gick.

Att det finns femtielva tänkbara kandidater till att efterträda henne visar samtidigt vilket illa valt tillfälle det är att avgå. Oavsett vem som efterträder henne kommer den personen att sakna helgjutet stöd inom partiet - kanske avgörs det inte förrän genom votering på kongressen. Att slarva så med tronföljdsarbetet skulle aldrig ha fallit tidigare generationers socialdemokrater in. Kanske hoppas partistyrelsen att det är andra tider nu, att det inte funkar med låtsad enighet.

Om Sahlin ser efterträdarämnen bland dagens framträdande socialdemokrater understryker det i så fall hennes enda riktigt dåliga gren de senaste åren: valet av lagkamrater. Att hon ser en partiordförande i Östros, Damberg eller någon annan statssekreterartyp visar på samma dåliga omdöme som när hon håller sig med världens sämste strateg eller stormumlaren Baylan.

Det riktigt intressanta i den här tragikomiska historien är hur det som först verkade vara en klokt kontrollerad eftervalsdebatt urartade till vad som i medierna plötsligt var en "kris". Socialdemokraterna gjorde ju allting rätt enligt skolboken: Sahlins retorik på valnatten var ödmjuk, partiet tillsatte snabbt någon typ av framtidskommission med ett brett uppdrag, budskapet om att alla stenar skulle vändas skickades ut.

Jag stöder gärna min egen tes om att det kan bli för mycket av det goda. Att det är rätt att vara ödmjuk efter ett valnederlag betyder inte att det är rätt att ägna sig åt oupphörlig självprygel. Socialdemokraterna och Mona Sahlin har själva skapat den "kris" som nu blev så upphetsad att avgång blev ett realistiskt alternativ. Någonstans i närheten av "snabb extrakongress" och "alla ska ställa sina platser till förfogande" borde någon sagt: stopp, vad är det vi signalerar? Vi signalerar att hela partiet håller på att upplösas, att vi inte har en susning om vad vi vill och att alla våra förtroendevalda är inkompetenta.

Man kan ha en riktig och bra eftervals- och framtidsdebatt utan att partiledningen släpper de kommunikativa spakarna och bara låter det negativa löpa amok. Här har man varit så ensidigt oroliga för att signalera för lite självprövning, att man inte sett konsekvenserna av att signalera för mycket. Luktar hajarna i massmedia bara en droppe blod, så kan de inte sluta äta.

2010-11-09

Ryck upp er!

Den socialdemokratiska eftervalsdebatten tar verkligen i så den spricker. "Vi har aldrig haft rätt, förlåt oss, vi ska göra om allt!"

Ryck upp er nu. Ni byggde det här jävla landet. Visa lite grundsjälvförtroende. Strategiska vägval kan bli fel, politiken kan slira för mycket åt höger eller vänster, taktiken kan klantas till - men det finns ju grunder att stå på: ett jämlikt samhälle genom tyglad kapitalism. Starka löntagare i ett mänskligare arbetsliv. Tyngdpunkten på gemensam välfärd som fördelar efter behov. Ett grönare folkhem. Och så vidare.

Kan man ha sämre självförtroende än när Arbetarrörelsens Tankesmedja sätter rubriken "Vad är socialdemokrati?" på ett av sina nya projekt? För i jösse namn, ni vet vad socialdemokrati är. Ni behöver bara uppdatera omvärldsanalysen lite, vrida till kommunikationen en smula, samla er kring några nya mobiliserande reformer, avgöra ett par höger-vänsterstrider genom handuppräckning. Inte omdefiniera vad socialdemokrati är. Sluta med det där självskadebeteendet.

Nu handlar det inte bara om självförtroende: sossetoppen har de senaste åren haft en kommunikationsstrategi som går ut på att framstå som förnyande genom att presentera all ny politik som ett brott med det förflutna: en typisk DN-debattartikel från Socialdemokraterna beskriver hur man misslyckats förut, men tänkt om och (ba-dam!) här kommer den nya tidens fräscha s-politik.

Jag förstår tanken: man vet att högern oftare får omdömet "framtidsinriktade", varför S är rädda för att visa på egen kontinuitet. Man vet att man kan locka borgerligt sinnade väljare om man med ett steriliserat snitt kapar just kontinuiteten och försöker få den uppdaterade s-politiken att bedömas utan återblickar. Man vill understryka det nya (som kanske inte alltid är glasklart) genom att skriva oss på näsan om hur enorma omprövningar man gjort. Man kan inte motstå frestelsen att låta ödmjuka och självkritiska inför den egna historien, både eftersom det är ett vedertaget retoriskt grepp och för att det är vad som förväntas av en socialdemokrat 2010.

Problemet är att den här omprövningsretoriken - som just nu kan fås med extra allt i eftervalsdebatten - skapar egna problem: Det är demoraliserande för partimedlemmarna att höra att allt man slitit arslet av sig för varit helt feltänkt. Budskapet "Vi är ett parti som vågar tänka om" kan lika gärna läsas som "Vi är ett parti som ofta tänker fel". Det är förvirrande för väljarna att höra att man nu måste bekanta sig med Socialdemokraterna helt från början igen. Det får Socialdemokraterna att framstå som svajiga, opålitliga och osäkra på sin egen politik. Det är dålig varumärkesvård att kapa alla förbindelser med det förflutna (inget modernt företag skulle göra så; modernitet och nytänkande ställs aldrig i motsättning till kontinuitet och historia i varumärkesarbetet). Och det ställer partiet på defensiven på ett sätt som gör att Fredrik Reinfeldt kan stå och göra precis som han gjorde i riksdagens första partiledardebatt häromveckan: ställa låtsat bekymrade frågor om den socialdemokratiska förnyelsen, som om han hade med det att göra.

Alltså: även om man faktiskt vill slakta sin gamla politik, måste man kommunicera kontinuitet. Åtminstone i någon del måste det gå att se en röd tråd, samma politiska logik i det nya som i det gamla. Ord som "uppdatera", "utveckla", "stärka", "fokusera" borde förekomma mycket oftare i Socialdemokraternas eftervalsdebatt än "förnya", "ompröva", "förändra". Särskilt i ljuset av att valet 2010 snarare var ett val som vanns av Moderaterna än ett val som förlorades av Socialdemokraterna. Buga för en formidabel motståndare och ta av tagelskjortan. Och sluta vara så förbaskat generösa med att bjuda in fiender att ha åsikter: vad har till exempel Anna Ekelunds bisarrt dåliga hatartikel att göra på Erik Laaksos socialdemokratiska Eftervalsdebatt.se?