2010-09-16

Ska vi ta Ove Rainer i repris också?

En presschef på regeringskansliet begär att SVT ska klippa om ett program om skolpolitiken till Folkpartiets fördel - men vi borde istället diskutera vad Lars Ohly tyckte om rivningen av Berlinmuren för 21 år sedan?

Eskil Erlandsson ser till att det fabriceras en fuskrapport om tillståndet på minkfarmarna för att sopa undan frågan från valrörelsen - men den verkliga skandalen är att en 15-årig MUF-aktivist gått på ett s-möte med 18-årsgräns och försett sig av vin, för att sedan tipsa Expressen?

Mats Odell kallar socialdemokraternas politik för "Tobleronepolitik" - men Nerikes Allehanda (liberal) tycker att ett exempel på smutskastning är en socialdemokratisk film som "visar blå och röda staplar som tydligt ska markera skillnaderna mellan de båda blocken. Mellan diagrammen kommer skyltar med texter att såväl arbetslöshet som antal socialbidragshushåll och antal obehöriga till gymnasiet har ökat sedan förra valet."

Ska man skratta eller gråta?

Ohly 1989. Sahlin 1995. Vad kommer härnäst, ska Ove Rainer-affären läggas oss till last också?

Svenska politiska journalister skulle inte reagera på en politisk skandal om den hoppade upp och bet dem i näsan.

Årets största politiska skandal gick ju till exempel nästan obemärkt förbi: när Sveriges statschef kommenterade sin morfars, den högt uppsatte nazisten Karl Edvard av Sachsen-Coburg-Gotha, brott mot mänskligheten med att "alla var ju med...det var svårt att undvika".

Därför är heller inte det här en skandal: Moderaterna skryter i detta nu på sin hemsida om att partiet lyckades "bra i de allmänna valen" på 1910- och 20-talet, d v s val i Sverige innan demokratin, när Moderaterna själva aktivt såg till att arbetare inte hade full rösträtt. Grattis till den prestationen! Seriöst: det är väl OK - om än inte intellektuellt hederligt - att framställa det som om Arvid Lindman genomförde en rösträttsreform för att han ville det. Men att skryta om att partiet hade framgångar under vad som i praktiken var en diktatursituation - det är riktigt smaklöst.

Men det är som sagt ingen skandal. "Odemokratiskt", det är ju när VPK tyckte saker om andra länder. Vad partier faktiskt gjort - här i landet - har väl ingenting med demokrati att göra.

2010-09-14

Anders Knape är (M), inte SKL

De rödgröna försöker in i det sista etablera en bild där skattesänkningar står mot välfärd. De poängterar att många välfärdsjobb har försvunnit under alliansens år vid makten och vill ta igen det genom 12 miljarder mer till kommuner och landsting.

Vilken tur då att moderaten Anders Knape, ordförande i Sveriges kommuner och landsting SKL, kan rycka in på DN Debatt med fem dagar kvar till valet och meddela att kommunerna och landstingen klarar sig jättebra på egen hand; de har hittills kunnat "värna" personal och kvalitet under krisen, eftersom Sverige klarat den "betydligt bättre än sin omvärld". Vilket inte bara är Reinfeldts kärnbudskap, utan också rent ljug - 31 000 personer färre jobbade i kommuner och landsting 2009 jämfört med året innan.

Knape menar att de goda ekonomiska resultaten i kommunsektorn "ger kommuner och landsting möjlighet att utveckla välfärden" själva, utan nya rödgröna pengar - DN ställer tjänstvilligt upp med rubriken "Kommunerna kommer att anställa 10 000 nya lärare", trots att det i debattartikeln står att de skulle kunna göra det fram till 2017 - en bra bit in i nästnästa mandatperiod, alltså. Och det handlar inte ens om en kvalitetsökning, utan om att "upprätthålla lärartätheten"! Sällan har en rubrik haft täckning för så lite.

DN har för övrigt skrivit "SKL:" i sin ingress. Det är nog snarare Anders Knape själv som är avsändare: det finns ingen ny rapport, ingen ny prognos, inte så mycket som en ny power point från SKL som bildar underlag för artikeln i DN. Den prognos som Anders Knape utgår ifrån lades upp på SKL:s hemsidan den 17 augusti, snart en månad sedan.

Kommunerna och landstingen har fått stora statsbidrag, men problemet är att de har lagt pengarna på hög istället för att spendera dem. Och när SKL:s ekonomer får skriva utan att deras moderate chef lyckas göra ideologiska färgläggningar av dokumenten låter det mesta betydligt mer verklighetsnära. Som i SKL:s ekonomirapport från i maj:

"Syftet med det ökade statsbidraget [under 2010, min anm.] är att förhindra stora uppsägningar och skattehöjningar samt värna välfärdens kärna. Även om det är svårt att uttala sig med bestämdhet tyder mycket på att effekterna på sysselsättningen blir begränsad, tillskotten föranledde inga större revideringar i de ekonomiska ramarna inför 2010. Däremot bedömer vi att det tillfälliga stödet bidrog till att förhindra skattehöjningar med över 1 miljard kronor 2010."

Kort sagt: när Anders Borg skickat pengarna till kommunerna har det inte räddat ett enda jobb. Men det har förhindrat skattehöjningar i högerstyrda kommuner: med ökade utgifter i form av statsbidrag har Moderaterna köpt sig undan mycket mer politiskt besvärliga skattehöjningar.

Och: när Anders Knape säger att kommunerna har lyckats värna jobben tack vare "de kraftfulla resurstillskott man fått under de senaste åren" går det alltså rakt på tvärs mot vad hans egna ekonomer skriver.

Det ser inte bättre ut framöver i ekonomirapporten:

"Inför 2011 är situationen mörkare. I vår prognos för 2011 räknar vi ändå med ett överskott på dryga 3 miljarder kronor, men ansträngningen för att komma dit är tuff. Kostnaderna måste vara lägre än vad trycket från den demografiska utvecklingen kräver. [min fetmarkering]"

Det vill säga: om det fortsätter att finnas så många människor som lever istället för att vara döda, kommer alla att behöva få det sämre än förut för att kommunerna ska klara ett överskott.

Sedan chefsekonomen skrev så där har lite mer positiva BNP-prognoser kommit, vilket gjort att SKL i lite mer slarviga bedömningar (någon ny totalanalys har inte kommit sedan majrapporten) tror att skatteintäkterna kommer att öka så att överskottet för 2011 blir "minst 11 miljarder". Anders Knape lovar alltså att alla ökade intäkter kommer att fortsätta läggas på hög, även om "kostnaderna måste vara lägre än vad trycket från den demografiska utvecklingen kräver". Gud bevare oss - rödgrön valseger och väldigt riktade statsbidrag, tack!

Duktiga invandrare

Den gamle folkpartisten Anders Johnson försöker få till ett argument mot Sverigedemokraterna på DN Debatt genom att räkna upp namnen på tio invandrare som gett Sverige "värdefulla impulser" och berikat vår kultur. Minsann - "rader av välkända svenska företag har skapats av invandrare". Det låter som en uppsats jag skrev på mellanstadiet.

Problemet med ett sådant argument är att SD inte skulle förneka att det funnits tio invandrare som gett Sverige värdefulla impulser, åtminstone inte i diskussioner med väljare. I program och pamfletter säger de, om man faktiskt läser vad som står, att invandring visst kan få förekomma - bara inte i så stor omfattning. I principprogrammet:

"[Den nationalistiska] principen omöjliggör inte invandring. Däremot måste invandringen hållas på en sådan nivå att den inte i grunden förändrar befolkningssammansättningen på så vis att etniska enklaver uppstår."

Det skolfrökenpräktiga argumentet att invandrare "berikar" Sverige är helt enkelt ganska värdelöst. Rasister har aldrig haft problem med att acceptera enstaka, skötsamma, assimilerade invandrare - Sverigedemokraterna har ju en del på sina listor till och med. Det är "de andra", massan, det är fel på.

Sverigedemokratiska väljare röstar inte på SD för att de inte känner till att Astrid Lindgrens böcker har illustrerats av en balt - orsaken är snarare att de inte direkt ser några blivande barnbokillustratörer framför sig när teve sänder från dagens fattiga förorter, bara stenkastande muslimer på socialbidrag. Menar Anders Johnson att de då ska tänka: "ja, ja, det ser illa ut, men någon av dem kan vara en ny Ilon Wikland"? (Helt analogt med att "svenska" sociala problem knappast upplevs som mindre angelägna bara för att det finns framgångsrika "svenskar"!)

Opinionsvinsten med att försvara framgångsrika invandrare ("titta vad de har åstadkommit!") måste ligga mycket nära noll; det är de trasiga, arbetslösa, bråkiga invandrarna som måste försvaras - de som inte åstadkommit en bråkdel av det som förekommer i Anders Johnsons framgångsexposé.

Försvaret handlar förstås om avetnifiering. Man får inte socialbidrag för att man är invandrare - man får det för att man är arbetslös. Man blir inte tokreligiös för att man är invandrare - man blir det för att man behöver gemenskap och förklaringar av världen. Man kastar inte sten för att man är invandrare - man gör det för att man vill få respekt på åtminstone något enda jävla sätt. Man pratar inte ens bruten svenska för att man är invandrarungdom - man gör det för att det är så man pratar där tunnelbanan tar slut.

Men problemet är ju att när vänstern försöker förklara problem och elände med klass och sociala klyftor, rycker tidningar som Anders Johnsons Dagens Nyheter (där han var chefredaktör för några år sedan) ut och förklarar att det inte finns något klassamhälle, kallar arbetarklassområden för "förorter", ordnar in sociala problem under rubriken "integration" o s v. Med marxismen begraven är etnicitet 2000-talets enda återstående förklaringsfaktor. Sedan kan man ställa spaden åt sidan och skriva förnumstiga debattartiklar om att Georg Riedel kom från Tjeckoslovakien och ändå skrev väldigt fin musik.

(Inom parentes: Anders Johnsons sätt att berätta om några enstaka duktiga invandrare framstår inte bara som tondövt, utan också lite farligt. Nog har vi råd att vara utan ett par företagsledare, en bokförläggare och en kompositör - ganska perifera funktioner, trots allt. Det är nog klokt att också framhålla hur många muttrar som dragits åt och hur många ton berg som sprängts bort av invandrade personer i det här landet. Hur själva den välståndsskapande motorn hade hackat utan till exempel arbetskraftsinvandringen från Jugoslavien och Grekland under efterkrigstiden. Men så skriver väl inte en folkpartist.)

Som vanligt är det inte Jimmie Åkesson som debatten ska föras med - det är med Sverigedemokraternas potentiella väljare. Alla goda argument måste utgå från vad de väljarna faktiskt känner och tycker sig uppleva, och sedan förklara varför SD har de sämsta lösningarna. Anders Johnson utgår bara från sin egen inåtvända förnumstighet.

2010-09-12

Mats Odells hårda nypor

I spåren av HQ Banks miljardförluster kan man, som Svenska Dagbladets näringslivskolumnist häromveckan, kalla "trading"-avdelningarna på bankerna för "potentiella terrorceller som det är dags att stänga ned".

Eller så kan man göra som finansmarknadsminister Mats Odell, som i en chatt med Norrköpings Tidningars läsare i fredags krävde "ett samtal om värdegrund".

Har vi råd att låta kristet flum styra finansmarknadspolitiken i fyra år till?

2010-09-11

SD är inga vågmästare

Göran Hägglund reser nu den ideologiska överbyggnaden för en alliansregering som regerar vidare i minoritet med SD som tungan på vågen. Han menar att en regering Sahlin som stöder sig på Ohly är lika förkastlig som en regering Reinfeldt som stöder sig på Åkesson - att det är ett val mellan pest eller kolera.

Reinfeldt har ju nu också deklarerat att han kan tänka sig att leda en minoritetsregering i en situation där SD är tungan på vågen, givet att alliansens partier är större än de rödgröna.

Fram tills detta besked kom ägnade sig alliansen mest åt avancerade semantiska övningar i pressen: undvek frågan om de kunde regera med passivt stöd av SD med formuleringar som att de inte tänkte "söka stöd", "samarbeta", "göra sig beroende av" o s v. Det räckte mer än väl för att kollra bort Sveriges politiska journalister och kommentatorer.

Precis som statvetaren Michael Wahman skrev i GP i början av augusti är det en missuppfattning att SD skulle få en "vågmästarroll" om de kom in i riksdagen. För att vara "vågmästare" (eller rättare sagt tungan på vågen) krävs det att samarbete med endera blocket är ungefär lika troligt, så att man kan spela ut dem mot varandra och på det sättet nå inflytande. En position någorlunda i det politiska mittfältet är nästan en förutsättning. Ny Demokrati spelade ingen "vågmästarroll" när de kom in 1991, utan utgjorde passivt stöd till regeringen Bildt - naturligt för ett parti längst ut till höger. Samma sak gäller SD. Ingen behöver tvivla om att de befinner sig längst ut till höger på den politiska skalan. I Landskrona har SD röstat till 91% som högern under mandatperioden. I Karlskrona röstar SD dubbelt så ofta med högern som med Socialdemokraterna. I Nerikes Allehandas valenkät om landstingspolitiken (publicerad i papperstidningen 9/9) svarar SD mest positivt av alla partier om privatiseringar - de kan tänka sig att privatisera alla delar av landstingets verksamhet. Exemplen skulle kunna mångfaldigas.

Om alliansen inte får egen majoritet, men får det med hjälp av SD, vore det därför märkligt om inte talmannen konstaterade att det finns en högermajoritet i riksdagen och ger Reinfeldt i uppdrag att bilda regering. Reinfeldt kommer därpå att vända sig till riksdagens enda naturliga vågmästarparti (Miljöpartiet) för att undersöka möjligheterna att bilda en majoritetsregering. MP kommer att säga nej, om inte annat av rädsla för hur deras ganska vänstervridna väljarbas skulle reagera. Reinfeldt kommer att gråta några krokodiltårar över att MP inte tar sitt demokratiska ansvar. Efter att han sedan försäkrat sig om att SD lägger ner sina röster i regeringsfrågan (precis som Ny Demokrati gjorde 1991) meddelar han talmannen att det finns förutsättningar för en parlamentariskt hållbar minoritetsregering. SD kommer inte att rösta emot en alliansregering - alternativet är att de utlöser nyval, vilket knappast gynnar dem jämfört med alternativet att bli ett etablerat borgerligt stödparti. Vänsterpartiet kanske kan tänka sig att fälla en alliansregering tillsammans med SD (enligt Ohly i DN) - men varför i jösse namn skulle SD välja det alternativet?

Om det osannolika skulle hända att talmannen istället skulle närma sig Mona Sahlin - i en situation där de rödgröna är större än alliansen eller om bollen skulle hamna hos henne efter att Reinfeldt fått nej från MP - kommer hon att göra sonderingar hos Folkpartiet och Centern. De kommer att säga nej: de politiska skillnaderna är för stora och "alliansen" är ett alldeles för framgångsrikt varumärke för att förstöra. I det läget kommer Mona Sahlin att förklara en regeringsbildning omöjlig och det blir nyval (om Reinfeldt redan fått försöka) eller så går bollen till Moderatledaren.

Eller tja, det finns faktiskt en högoddsare som skulle kunna slå in innan det går till nyval: att talmannen låter Maria Wetterstrand försöka bilda regering. En MP-statsminister skulle inte vara otänkbar för en försvagad Mona Sahlin, och alliansen skulle ha en helt annan inställning till det jämfört med att sitta i regering med en socialdemokratisk chef. Dessutom skulle Wetterstrand kunna bjuda in hela alliansen, som därmed fortfarande skulle hålla ihop. Alltså en MP/S/M/FP/C/KD-regering. Alliansen skulle dessutom tilltalas av att bryta det rödgröna samarbetet och hålla Ohly utanför. S-deltagandet vore nödvändigt för MP gentemot de egna väljarna, och S behöver bara svälja prestigen att regera tillsammans med M. Men lyssnar man på Mona Sahlin verkar ju huvudprioriteten vara att hålla SD utanför inflytande, så varför inte? Det är i alla fall tillräckligt sannolikt för att talmannen skulle kunna göra ett försök.

Så långt objektiv spekulation.

Valstrategiskt är den stora gåtan varför Mona Sahlin envisas med att säga att hon kan tänka sig att samarbeta med FP och C för att hålla SD maktlösa. Det bidrar bara till att minska trovärdigheten i budskapet att valet den 19 september är ett ödesval mellan två helt olika samhällssystem. I själva verket innebär det ju att tillmötesgå SD:s påstående att invandringen är det allt överskuggande samhällsproblemet, om Mona Sahlin är beredd att låta just den frågan överskugga alla andra motsättningar mellan blocken.

Dessutom förutsätter Mona Sahlins scenario att hon skulle bli ombedd att bilda regering, trots majoritet för högerpartierna inklusive SD. Det är (som jag sagt ovan) långt ifrån säkert att talmannen gör den tolkningen av den parlamentariska situationen. Det är alltså stor risk att Sahlin säger sig vara beredd att ta ett ansvar som hon aldrig får chansen till i verkligheten. Priset för pratandet är att väljarkåren - som kanske inte alls delar hennes engagemang i att blockera SD - desillusioneras om de politiska skillnaderna mellan rött och blått.

Istället för mumlandet om mittensamverkan skulle Sahlin bara kunna säga:

-Det finns ingen komplicerad situation. Om det blir majoritet för högerpartierna, bör de få uppdraget att bilda regering.

En sådan ståndpunkt är inte svårare att hålla fast vid än Göran Perssons återkommande enkla mantran om att han "söker stöd för en socialdemokratisk regering". Att ignorera följdfrågor är en del av statsmannakonsten. Det är knappast en politikeruppgift att spekulera i vad talmannen gör om en högerriksdag inte lyckas bilda regering. Formuleringen skulle 1) nagla fast SD som ett högerparti, 2) bibehålla trovärdigheten i beskrivningen av en djup ideologisk klyfta mellan alliansen och de rödgröna 3) undvika en för SD tacksam "etablissemanget är rädda för oss och vill stoppa oss till varje pris"-vinkel och 4) faktiskt öppna för att ändå ta ansvar i ett skarpt läge, om det osannolika uppdraget att bli socialdemokratisk regeringsbildare i en riksdag med högermajoritet skulle föräras Sahlin.

2010-09-07

En bröstpump är liten, ojämställdheten stor

I bröstpumpens kölvatten måste man ändå påpeka att även Fredrik Reinfeldt och Göran Hägglund uppmuntrar kvinnor att "avbryta amningen" efter halva tiden. Regeringens jämställdhetsbonus faller ju ut med sitt maxbelopp om man delar exakt lika.

Andra har påpekat att andelen kvinnor som fortfarande helammar efter ett halvår är mycket låg.

Precis som Ohly själv sagt, ska man nog ändå försöka vrida diskussionen från det totalt privata. Med bröstpumpsdebatten har diskusssionen om individualiserad föräldraförsäkring slagit i botten och hamnat precis där högern vill ha den. För att återanvända ett gammalt blogginlägg:

Misstaget de rödgröna, eller för den delen förespråkare för individualiserad föräldraförsäkring i största allmänhet, gör är att man pratar för mycket om barn och för lite om kvinnors arbetsmarknad.

För det är ju så här: om "man ska få göra som man vill" så slutar det med att arbetande kvinnor inte får göra som de vill. Ditt "privata" val av hur länge du ska vara hemma, påverkar alla kvinnors villkor på arbetsmarknaden. Kvinnor påverkas konkret, varje dag på jobbet, av det ojämna uttaget av föräldradagar, oavsett om de själva är sterila och ointresserade av att skaffa barn. Lägre förväntningar, sämre utveckling i jobbet och sämre lön är effekten av att arbetsgivare räknar med högre frånvaro för kvinnor än för män. Det är konkreta effekter av det ojämna uttaget - till skillnad från mycket flummigare funderingar om hur det utvecklar pappor att få vara med sina barn. Och det är ingen karriärfråga för överklassen - det handlar lika mycket om chansen för en ung tjej att få bli teamledare på stålverket i Oxelösund.

Kort sagt: så länge Göran Hägglund får prata på "pappa hemma"-temat istället för det för honom mycket obekvämare "kvinna på jobbet"-temat, kommer förespråkarna för individualiserad föräldraförsäkring - eller mer modesta förespråkare för ett jämnare uttag - att ha mycket svårt att vinna debatten. Jämställdheten i familjen fixar familjen bäst själva, tycker väljarna (enligt övertygande undersökningar). Utmaningen är alltså att visa att detta är en större fråga än för den enskilda familjen, att man påverkar sin granne genom sitt skenbart privata val. Föräldraförsäkringen måste bli en arbetsmarknadsfråga för att bli en vinnare. Och det handlar inte om pappor och mammor - det handlar om kvinnor.

Jobb, jobb, jobb

Känslan när SVT snart tröskat igenom alla sina partiledarutfrågningar är att de lider av ett systemfel: (S) och (M) får tunga frågor om ekonomi och jobb - småpartierna får småfrågor. Trots att de senare självklart har lika tunga program om samma tunga frågor. Lars Ohly brinner knappast för att diskutera fotboll, amning, vapenexport eller fastighetsskatt.

Man får acceptera en del status quo-skapande i medierna - typ att statsministern och ledaren för det största oppositionspartiet möts i en del debatter. Men det är inte seriöst att inte diskutera de viktigaste samhällsfrågorna också med de minsta partierna.

Kanske kunde till exempel Ohly påpekat detta i SVT:s utfrågning, typ:

-Ni tycker inte att Sverige ska exportera vapen, varför inte det?

-Det är en liten fråga i det här valet jämfört med att vi har 400 000 arbetslösa, men nej, vi tycker ---

På samma sätt borde för övrigt de rödgröna svara på alla frågor som handlar om annat än arbetslösheten under de dagar som återstår till valet. "Att sätta fler människor i jobb" är ju alliansens svar på all kritik mot alliansens fyra år vid makten - och det verkar vara ett svar som många köper. Det betyder också att alliansens hela trovärdighet står och faller med jobbfrågan: om de har misslyckats där - ja, då faller ju argumentet för att skära i försäkringar och toksänka skatter ihop som en trött sufflé.

Den som vill få en aha-upplevelse av hur viktigt det är för alliansen att slippa få en diskussion om arbetslösheten kan titta på utfrågningen av Reinfeldt i SVT Play. (Som jag skrev om här.)

Jag tycker att de rödgröna gör tre fel i jobbfrågan:

1. De pratar för mycket om framtidens jobb och för lite om nutidens arbetslöshet. En sådan debatt kan bara gynna de som har misslyckats kapitalt de senaste fyra åren.

2. Framtidens jobb kopplas för lite till förslagen i de rödgröna programmen - istället blir det en förtroendetävling med alliansen om vem som tar jobbfrågan på störst allvar. Let's face it: "De nya moderaterna" är världsmästare i snack. De rödgröna kan inte vinna jobbfrågan på munväder. Jag tror att största möjligheten finns i att berätta exakt hur jobben ska komma - 5 000 utan jobb ska lägga tågspår, 10 000 utan jobb ska bygga lägenheter, 1 000 utan jobb ska laga skolmat - och därmed också skapa bilden av att alliansen står för snack, vi står för verkstad.

3. Miljöpartiet tillåts flyta ovanpå jobbdebatten. Förslaget om sänkt restaurangmoms presenterar de gröna t ex som en åtgärd för att få "tjänsteföretagandet" att växa.

Ett kampanjinslag som det att ställa frågor till motståndaren som man "kräver svar" på innan valet är klassiskt, men det blir poänglöst både från de rödgrönas och alliansens sida i år. Ställer man 18 respektive 14 frågor blir det ungefär samma sak som att skriva en debattartikel. Det ska vara en eller två frågor som man kan göra kända och som man kan upprepa under lång tid och i många sammanhang. Att stå i slutdebatten och gråta över att alliansen inte har svarat på "våra 18 frågor" imponerar inte på någon. Att däremot för 3 000:e gången fråga Reinfeldt hur många fler som är arbetslösa idag jämfört med när han tog över - en fråga som TV-publiken faktiskt kan minna sig ha hört tidigare men inte fått något svar på - det vore rätt. Socialdemokraterna hade en bra sådan här kampanj när det gällde att få svar om Reinfeldts inställning till Sverigedemokraterna: genom att envist upprepa samma fråga gjorde de statsministern riktigt irriterad och gav väljarna (tror jag) en känsla av att han faktiskt inte ville säga riktigt som det var. En fråga om arbetslösheten borde ha varit - kanske hinner bli? - valrörelsens ständigt återkommande "fråga" från de rödgröna.

Bara en kul grej

Ewa Samuelsson (KD) skrev på sin blogg häromdagen att KD ville att häften av pengarna som Stockholms stad kan spara in på kostnaderna för nedskräpning skulle gå till nya eller upprustade lekparker - om vi alla skärpte oss kunde det räcka till 50 nya lekplatser för huvudstadens barn! DN uppmärksammade förslaget idag i papperstidningen.

Jorden anropar KD: Om det finns ett behov av 50 nya lekplatser, så ska väl inte barnens välfärd vara beroende av att nedskräpningen eventuellt minskar? Då måste vi bygga dem direkt! Och omvänt: om det inte finns ett behov av 50 lekplatser, så vore det ett fruktansvärt slöseri med skattemedel att bygga dem.

Och mot den obändliga logiken måste till och med Ewa Samuelsson böja sig: nu skriver hon i ett svar på bloggen att förslaget bara var en "kul grej" för att visa vad stadens pengar "kunde" användas till om man lyckades spara pengar.

Vi väntar spänt på nästa roliga grej från Ewa!

2010-09-05

Björklund endast 156 år fel

Jan Björklund, utfrågad i Nerikes Allehanda om varför det är rätt att strunta i folkomröstningen om kärnkraft 1980:

-Idag känner vi till växthuseffekten, det gjorde vi inte 1980.

Wikipedia:

"Fenomenet beskrevs först i ett arbete av den franske vetenskapsmannen Joseph Fourier år 1824."

2010-09-04

Arbetslösheten finns

Utfrågningen av Fredrik Reinfeldt i SVT illustrerade bland annat hur olika det kan låta innan och efter en mandatperiod. Till godbitarna hörde att Reinfeldt plötsligt underkände hela utanförskapsbegreppet, när han sa:

Det är inte så att Sverige är indelat i två grupper som alltid är konstanta - att det är några som jobbar och några som inte jobbar ... man är ibland kortvarigt arbetslös, man är ibland sjukskriven, men man jobbar också [...]

Det är ju just detta vi sagt: Man är en del av samhället även om man utnyttjar en arbetslöshets- eller sjukförsäkring, det handlar för den stora majoriteten om korta perioder. Men varje person som vid varje givet tillfälle fick till exempel a-kassa - hur få dagar det än handlade om - ingick med alliansens nya begrepp i en stor klump av människor som arbetslöshet och sjukdom hunnit bearbeta till total hopplöshet, hukande bakom gardinerna när vi andra gick till jobbet. Man såg framför sig några slags bortglömda Gollum-typer i förorter och övergivna bruksorter, som bara vågade sig fram på nätterna för att leta matrester bakom Sibylla.

Förutsättningen för att etablera en diskussion om "utanförskap" istället för långtidsarbetslöshet och långtidssjukskrivning var ju att ignorera just "konstant"-faktorn - som nu passade Reinfeldt bättre. (En bisarr sak i sig: han förnekade det faktum att en arbetslös kan bli drabbad av en försämring, eftersom man för det mesta inte är arbetslös hela tiden. Vänstern har aldrig påstått att arbetslösa är samma grupp människor från år till år: när man pratar om försämringar för "arbetslösa" menar man naturligtvis att den som idag är utan jobb har det sämre än den som igår var utan jobb. Med Reinfeldts logik blir det alltså bara en försämring om en och samma person genomlever försämringen.)

Ett annat roligt inlägg från statsministern var det här:

Anna Hedenmo: -Ni brukar ju tala om riktiga jobb?
Fredrik Reinfeldt: -Nej, det brukar vi verkligen inte göra [...]

Citat från förra valrörelsen:

"Det är konstigt att vi på toppen av en högkonjunktur har väldigt många åtgärder som inte är riktiga jobb”
(Reinfeldt i SVT 10/9 2006)

Nåväl. Sedan började det lustiga parti om arbetslöshetssiffrorna där Reinfeldt kategoriskt underkände förutsättningarna för varje fråga. Mycket underhållande - om det inte varit så dödligt allvarligt för alla som går där ute och vill börja göra rätt för sig.

Mats Knutsson: -Arbetslösheten har ju ökat kraftigt under den här regeringen?
Fredrik Reinfeldt: -Ja, vi jobbar ju nu i väldigt hög utsträckning, vi fick siffror häromdan på att vi har 4,7 miljoner drygt som är sysselsatta i Sverige. [---]

(Han sa "arbetslösheten", dumskalle.)

Mats Knutsson (försöker igen, förklarar arbetslöshetsbegreppet den här gången): -Andelen människor som har ett jobb är ju mindre idag än 2006?
Fredrik Reinfeldt: -Fler vill ha ett jobb. Arbetsutbudet i Sverige växer.

(Nej, det stämmer inte: andelen av befolkningen som är i arbetskraften minskade från 71,7 till 71,6 procent mellan 2009 och 2010. Sista kvartalet 2006 var siffran 78,2 procent. Andelen som vill och kan ta ett arbete har alltså minskat kraftigt sedan alliansen tog över. Antalet arbetsvilliga har inte ökat i samma takt som befolkningen. Men Reinfeldt tycker ändå att han ska krediteras för befolkningsökningen.)

Mats Knutsson (envisas): -Men andelen sysselsatta har ju minskat sedan 2006?
Fredrik Reinfeldt: -Jag tycker det är ett bättre mått att tala om hur många som är sysselsatta, till slut så handlar det ju om individer.

(OK: I så fall vet du också att 150 000 fler individer är arbetslösa jämfört med när du tog över. Antalet sysselsatta är c:a 100 000 fler, men Sveriges befolkning har ju ökat med 300 000 sedan 2006. Antalet kvinnor och män i arbetsför ålder har ökat med 200 000 tusen. Sveriges ekonomi vore rätt unik om inte också ett stort antal av dessa blev sysselsatta när de börjar byta arbete med varandra - d v s både efterfrågar och tillfredställer efterfrågan genom att jobba. Det finns ju en automatik i en ökning av det absoluta antalet sysselsatta.)

Mats Knutsson (nära att få spel, byter mått igen): -Men arbetslösheten har ju samtidigt gått upp?
Fredrik Reinfeldt: -Vi har ju dels lagt om från ett mått som visade lägre arbetslöshet än vad Sverige egentligen hade [...]

(Ja, det påverkar, men bara en liten del av ökningen från 4,5% arbetslöshet sista kvartalet 2006, innan alliansen lagt sin första budget, jämfört med nuvarande 8%. Andra förändringar av det statistiska måttet gynnade istället Reinfeldt: det blev fler personer i arbetskraften och fler personer sysselsatta - däremot lägre andel sysselsatta. Efter förändringen av det statistiska måttet - som handlar om studenter som söker jobb - blev det alltså gynnsammare att svänga sig med absoluta tal. Vilket alltså Reinfeldt börjat med.)

Till slut hamnade diskussionen där den alltid hamnar om man lyckas få en borgare att erkänna att arbetslösheten faktiskt existerar: krisen.

Ett grundkrav på de rödgröna i valrörelsens slutspurt är att de (vi) lyckas pressa fram debatten till just detta "ja ja, men KRISEN". Alliansen kommer att försöka stoppa jobbdiskussionen redan utanför planen genom att dribbla med de olika statistiska måtten, precis som Reinfeldt i SVT. De kommer till varje pris försöka undvika en debatt som grundar sig på fakta: 8% öppen arbetslöshet och en sysselsättningsgrad som minskat från 74,7% till 67,6% (här utan hänsyn till ändringen i sättet att räkna). Desperationen med vilken de försöker dölja fakta motsvaras förstås av hur de gått all-in på jobbfrågan. Det är deras starka kort, där har de hög trovärdighet - förnyat förtroende hänger uteslutande på om väljarna kan förledas tro att de har levererat. De rödgröna måste utmana valforskningen (som visar att väljare hellre tittar framåt än bakåt) och faktiskt försöka etablera bilden av att alliansen har misslyckats. Om debatten de sista två veckorna handlar om jobben enbart ur ett framtidsperspektiv - en debatt som alltså handlar mer om att visa patos och engagemang för jobben - kommer alliansen att vinna den. "Jobb istället för bidrag" är ett superstarkt varumärke - det är inte för inte som Moderaterna försvarar så gott som alla sina nedskärningar och försämringar med att allting syftar till att sätta Sverige i arbete igen.

Om debatten får verkligheten som utgångspunkt (8 procent arbetslöshet etc) kommer det fortfarande vara en utmaning att leda i bevis att alliansen slarvat med krishanteringen. Men hälften är vunnet om de rödgröna får chansen att ta den diskussionen. De måste ta sig dit snabbare än Mats Knutsson bara.

2010-09-02

Moderaterna är ingen statlig myndighet

Peter Eriksson tar upp debatten om hemliga pengabidrag till partierna igen, den här gången med en text på DN Debatt. Eftersom vi verkar vara extremt få som försvarar rågången mellan stat och civilt samhälle i det här landet (partikamraten Sjöstedt håller till exempel med Eriksson), måste jag tipsa om två egna texter från i våras om detta: här och här.

Det finns egentligen inte så mycket mer att tillägga än det jag redan skrivit.

Men det är ganska häpnadsväckande att Peter Erikson inte med ett ord bekymrar sig om att reda ut om det finns någon skillnad mellan "myndigheternas maktutövning" och det fria organisationslivet. "Sverige är en föregångare vad gäller insyn och transparens", skriver han - för att sedan börja diskutera partibidragen utan att ens argumentera för att partier är samma sak som statliga departement eller kommunala nämnder.

Jag antar att Eriksson egentligen anar att det finns en skillnad: offentlighetsprincipen kan inte innebära att Folkpartiet i Sundbyberg måste lämna ut sina mötesprotokoll. Principen om att anställa den bäst meriterade kan inte innebära att partimedlemmar inte får rösta på den trevligaste partikamraten när poster ska fördelas. Meddelarfriheten kan inte innebära att en föreningsstyrelse inte får ha interna möten och reda ut vem som sagt vad till massmedia. Lagarna gäller endast offentlig maktutövning: lika lite som de gäller i en familj (föreställ er offentlighetsprincipen där!) gäller de i andra icke-offentliga sammanhang.

Att det bara är Sverige, San Marino, Schweiz och Malta som saknar lagstiftning om detta är ett dåligt argument för att Sverige, San Marino, Schweiz och Malta har fel. Jag har för mig att Sverige är det enda landet i världen där sexköp är kriminellt?

"Allt är hemligt", surar Eriksson om (M)-bidragen. Ja, det är ett rikt och hemlighetsfullt parti. Sådana har också rätt att ställa upp i val. Det är detta väljarna har att ta ställning till: om de vill rösta på ett rikt och hemlighetsfullt parti eller om de vill rösta på ett fattigt och öppet parti.

Miljöpartiet har också hemligheter. Eller kan du faxa över diskussionsprotokollet från senaste partistyrelsemötet, Peter?

2010-09-01

Konsekvens-mani

En iakttagelse efter utfrågningen av Göran Hägglund i SVT igår (förutom att killen är duktig, och att Mats Knutsson måste lära sig att man rimligen bara kan svika ett vallöfte om man har egen majoritet):

En oproportionerligt stor tid av utfrågningen ägnades åt att hitta inkonsekvenser i Kristdemokraternas politik. Varför pratar de om politisk klåfingrighet, när de själva lägger fram klåfingriga förslag? Varför är de för vårdnadsbidrag, när de samtidigt tycker att alla ska arbeta? Varför var Hägglund emot Ecce Homo-utställningen, när han vill ha en generös yttrandefrihet?

Gott så, men det är förstås inte det enda sättet att ställa kritiska frågor om politik på. Det blir lite platt: "Ha-haa! Vi läste ert program, och på ena stället står det så här men på andra stället står det istället så här! Busted!"

Man skulle ju också kunna utgå från verkligheten: "Varför är ni för vårdnadsbidrag, när fakta visar att...?".

Eller man kan utgå från politisk filosofi (och det är inte så märkvärdigt som det låter): "Varför är ni för vårdnadsbidrag, när det vore rättvisare att...?"

Eller man kan inta en fientlig politisk position: "Är det inte så att ni bara är för vårdnadsbidrag för att ni tycker att kvinnor borde...?"

Kort sagt: överbetoningen på att hitta inkonsistenser är lätt irriterande. "Innan valet sa ni att ditten, men nu gör ni datten, varför det?" Eller favoriten inför EU-valet: "Ni säger ditten, men era partivänner i Europa säger ju datten, varför det?" Det verkar lite som om SVT tror att detta är det tuffa testet som vi vill bevittna: sitter bara allting ihop och är konsekvent, så får Göran vår röst! Vi kanske inte gillar det han säger, men eftersom det sitter ihop så bra, så okej!

Sedan önskar man förstås att sakfrågeterrorn fick ett slut i de här utfrågningarna. Kunde inte Hägglund ha fått frågan vad kristdemokrati är för något? Eller hur balansen mellan privat och offentligt ska vara i samhället? Eller hur stora klyftor ett samhälle kan ha utan att implodera? Eller hur människor ska få mer makt över sina liv?

Det är ju de här frågorna som alltid försvinner när alla utfrågningar och debatter ska handla om 1) skatterna, 2) miljön, 3) skolan, 4) äldreomsorgen, 5) utrikespolitiken, etc. Det blir tekniskt, det blir utan sammanhang, det blir fokus på att "ge besked". Aldrig någonsin har någon politiker pressats på besked om ungefär vilket samhälle han eller hon håller på att skapa i längden. Även här tror jag SVT sitter med felaktiga uppfattningar om väljarna: vi är inte så vansinnigt bekymrade över exakt vad som ska hända mellan 2010 och 2014, vi behöver inga "raka svar". Vem har krävt det? Tvärtom: ett lite svävande svar som handlar om ungefär vad man vill uppnå, svar med en riktning men utan siffror, kan många gånger säga mycket mer.

Det var väl inte hela sanningen?

OK, lite hyperlokalt, men det är aldrig ointressant med oärliga politiker.

Ewa Samuelsson, kristdemokrat i Stockholm, skriver nu på sin blogg om hur det tack vare "min och Kristdemokraternas envetna kamp" nu kommer att byggas ett bullerskydd på Nynäsvägen om alliansen vinner valet.

Minsann.

När trafiknämnden sammanträdde i juni tog sig den kampen uttrycket att kristdemokraternas representant herr Broberg röstade emot just ett bullerskydd, bland annat med argumentet att staden inte har råd och att det i alla fall finns fastigheter som är mer utsatta än de längs Nynäsvägen. KD hade självklart kunnat rösta med oppositionen istället, om man verkligen ömmade om "Enskedebornas långa väntan på en tystare miljö" (Samuelssons blogg).

Man får ändra sig. Men det är fräckt att inte låtsas om att man nyss har slagits emot det man plötsligt förespråkar. Om det är kristet eller inte får andra bedöma.

All heder åt sossar och vänsterpartister som fått Samuelsson att böja sig!