2010-02-26

Offentligiseringsproblemet igen

Idén om att betrakta partierna som offentliga institutioner som jag argumenterade emot om häromdagen har uppenbarligen stöd av DN Debatt, och det är ju alltid ett tungt bevis för att den motsatta hållningen är den riktiga. (Vilket för övrigt redan Tage Erlander konstaterar i sina dagböcker för 1957.)

DN:s enda argument är:

Att ta emot bidrag som är så stora att de undergräver självständigheten ska ha ett högt politiskt pris.

En föregivet liberal tidning anser alltså att staten ska tvinga fram ett sådant "politiskt pris". Men är då väljarna alldeles bortglömda? Det politiska priset sätts på valdagen. Då avgöra väljarna själva om det är viktigt eller oviktigt att de vet exakt vilka snorrika företagare som stöder företagarpartierna. Varför är det viktigt att sätta det priset genom lagstiftning, annat än om man lider av något slags sjukligt omsorgsbegär om just de sittande sju riksdagspartierna?

Låt partierna själva avgöra om de är villiga att riskera väljarnas förtroende.

Någon bloggare skriver: "Väljarna har rätt att veta vilka särintressen som finansierar partierna." Nej: om väljarna är intresserade av det så bör de rösta på ett parti som redovisar sina bidrag öppet. Om de vill att deras favoritparti ska ändra sin policy bör de försöka förändra den som medlemmar. Varken väljare, politiker, journalister eller statsvetare ska ställa några krav på politiska organisationer. 99% av all lagstiftning kring "politik" idag handlar också om spelreglerna kring val - inte om kandidaterna eller partiorganisationerna. Juridiken är alltså fortfarande - Gud ske pris - långt ifrån den allmänna opinionen.

Men det är lätt att hitta på andra "krav" som väljarna skulle kunna anses ha rätt att ställa. Och det görs. I själva verket är det en stark trendspaning att vi inom 10-20 år även kommer att ha lagstiftning kring till exempel

-öppenhet om huruvida politiska kandidater är tidigare straffade
-om att man måste lämna sin plats som förtroendevald om man fälls i domstol
-offentlighet även åt partiinterna dokument och kommunikation
-detaljerad redovisning kring hur partierna använt sina partistöd
-"tjänstefel" även för förtroendevalda (d v s en ihopsmältning av synen på tjänstemän och politiker)
-att partierna måste acceptera vem som helst som medlem

Det är hit vi är på väg, och det är därför partistödsdiskussionen döljer en viktig principdebatt. Det finns två olika synsätt. Det dominerande synsättet (DN Debatt) är det patriarkala - "detta är bra och då ska det också gälla" - där man vill lägga det politiska livet till rätta. Det andra, här förträdda synsättet, kan å ena sidan ses som liberalt (åtskillnad mellan stat och organisationer) men också revolutionärt socialistiskt: "låt de borgerliga partierna ruttna i fred - vi har inget ansvar för att rycka upp dem moraliskt" - partierna ansvarar bara inför den klass de är det politiska uttrycket för. Det förvånar mig att så många vänsterdebattörer står på den första ståndpunkten.

2010-02-24

Lämna moderaterna i fred

Moderaterna lovade fria val men levererade mygel. Det visar på dålig demokratisk ryggrad. Och jag inser att det taktiskt riktiga vore att blåsa på för att försvaga moderaterna maximalt (som Peter Andersson, Svensson, Jinge m fl) . Men när koleriska jurister börjar prata om polisutredning, är det dags att påminna om att partierna får sätta ihop sina listor precis hur de vill: genom lerbrottningsturnering, kobingo, Robinsonplanka - eller genom att någon säljer platserna till högstbjudande. Det finns inga lagar om hur politiska partier ska fungera, ännu mindre att de ska vara demokratiskt uppbyggda.

Därför är också de moderata provvalens genomförande enbart en fråga för moderaternas medlemmar att ha åsikter om. Om de tycker att allt är okej - ja, då är det de facto så moderaterna organiserar sig, och då utgår vi från det på valdagen.

Motsatsen är den obehagliga politikens offentligisering som pågått åtminstone hela 90- och 00-talet: detta att de politiska partierna mer och mer betraktas som offentliga institutioner med plikter gentemot alla medborgare - inte bara sina medlemmar. Partierna antas ha en slags skyldighet att vara schyssta, som om de inte kunde röstas bort på valdagen. Det uttalas att partierna ska vara representativa, fastän det är fullkomligt legitimt att gå till val på en idé om att representativitet är av ondo. Det uttalas att partiledarna borde leva som vanliga människor, fastän de egna partimedlemmarna kanske unnar sina höga företrädare ett gott liv. Det uttalas att partierna måste öka valdeltagandet, fastän de har all rätt att inte tro på massdeltagande. Kravställandet bottnar både i den osynliga premissen att partilandskapet är gjutet i betong (vilket betyder att de gamla partierna måste tvingas rymma alla nya idéer eftersom de aldrig kan straffas ut av kloka väljare) och på en slags kväljande svensk föreställning om ett förnuftigt konsensus om vad god demokrati är, snarare än att man erkänner att det finns avgrundsdjupa ideologiska skiljelinjer även på det området.

Tydligast blir offentligiseringen av politiken i samband med politiska skandaler och frågor om huruvida någon kan sitta kvar på sin post eller inte. Då rasar moderatväljare mot sosseledare i kvällstidningarnas gallupar, som om de hade rätt att vara med och utse motståndarnas företrädare. Det är nästan obegripligt: det närmaste jag kommer en förklaring handlar om en institutionalisering som förvandlat partierna från separata, politiskt definierade organisationer till offentliga leverantörer av godhet och förnuft. Det mest naturliga för en moderat vore ju annars att alltid uttala sig för att den sämsta, mest korrupta sossen satt kvar, om Aftonbladet frågade.

Offentligiseringen blir aktuell också i diskussionen om huruvida partierna borde vara skyldiga att redovisa sina inkomstkällor öppet - som om de vore just offentliga institutioner med krav på transparens. Det är de inte, och bör ha rätt att hemlighålla precis så mycket de själva tror att väljarna tål. Att ge sig ut på det sluttande plan av statlig kontroll av partiväsendet som en lagstiftning skulle innebära känns inte behagligare bara för att andra länder gjort det. För mig är också den politiska taktiken från Baylan och Socialdemokraterna luddig: varför ett sådant här krav? Varför inte bara redovisa varenda öre av de egna inkomsterna och sedan kommunicera ut: "vi är ett sånt här parti - öppet, ärligt - medan moderaterna har hemligheter för er väljare".

Låt moderaterna vara precis sådana moderater de vill vara. Vi har varken rätt eller skyldighet att förändra dem. Vår enda skyldighet är att besegra dem.

Andra om partibidrag: HBT-sossen, Johan Westerholm, Fredrik Olovsson, Claes Krantz.

2010-02-09

Ett dåligt råd

För den som undrar exakt hur perverst distanserad tjänstemannarörelsen blivit från den fackliga grundidén - slå upp senaste numret av Unionens medlemstidning Kollega:

"Cirka 40 000 av Unionens medlemmar tjänar mindre än 20 600 kr i månaden. För dem är bästa tipset: byt jobb."

Nej, det är ingen sarkasm. Redaktören för den stående vinjetten "Lön & avtal" Niklas Hallstedt rekommenderar helt enkelt en individualistisk exit-strategi istället för kollektiv facklig kamp - som om jobbet man lämnade inte skulle tas över av någon annan, med samma dåliga lön! Bekämpar vi låglönejobben genom att turas om att ha dem? Dessutom är det inte lite nonchalant att råda medlemmarna att "byta jobb" i en situation med 9 procents arbetslöshet.

I själva verket luktar det ju klassisk ultrahögerteori, där man låtsas att utbudet av arbetsgivare är obegränsat. Den arbetsgivare som erbjuder för dåliga villkor kommer inte att locka några arbetssökande och tvingas förbättra villkoren. Alla som hört flinande MUF:are dra den litanian räcker upp en hand.

Att byta jobb är verkligen bra när man gör individuell lönekarriär, men redan idén om "lönekarriär" bygger på att alla inte gör den. Det måste väl ett fackförbund begripa?

2010-02-07

Bestämma själv

"Ett tillrättaläggande in i minsta detalj", karaktäriserar Göran Hägglund den rödgröna politiken i dagens artikel på DN Debatt - en fortsättning på "verklighetens folk"-temat där det idag är tanken på ett jämnt uttag av föräldraledigheten som ska avrättas. Hägglund skriver också att KD är "det parti som konsekvent värnar den enskildes fria val". Man kan tycka att det är klippblockskastning i glashus för ett parti vars toppnamn i EU-valet - mindre än ett år sedan - gjorde till sin profilfråga att förbjuda snus. För ett parti som starkt ogillar människors fria val av sexpartners. För ett parti som de senaste åren droppat politiska förslag som fettskatt, kommunala super-nannies, åldersgräns i dokusåpor och skoluniform. Snacka om att lägga livet till rätta i det lilla!

Men det är i själva verket centralt för KD:s mediastrategi att inte bekymra sig över hur väl utspelen rimmar med partiets långsiktiga politik eller parlamentariska agerande. Det kan man göra eftersom man vet att man slipper granskning - någon seriös politisk journalistik finns det ju som bekant ingen mediaägare som satsar på i Sverige. Risken med strategin är snarare att man med tiden kommer att uppfattas som spretigt och otydligt av väljarna. Å andra sidan: den strida strömmen av urflippade utspel de senaste åren bygger på idén att belöningen för de förslag som faktiskt uppmärksammas i den allmänna debatten är större än bestraffningen för att verka lite uppmärksamhetstörstig. Det är ju trots allt mest mediaredaktionerna som märker av pressmeddelanderegnet. Dessutom glömmer väljare ganska fort. Ingen förknippar KD med det misslyckade fettskattsförslaget idag.

Där kunde faktiskt vänsterpartier i allmänhet lära sig något: allting man för fram behöver inte vara så in i minsta fotnot genomresearchat och konsekvent med allting partiet gjort sedan Westfaliska freden. Ta ett snabbt skott från höften någon gång! Man har råd att göra ganska tvära svängar i dagspolitiken, bara man ser till att förslagen inte försvårar bygget av partiets "varumärke" på sikt. KD:s trial-and-error-politik fungerar rätt bra, sett till syftet och till småpartiernas speciella livsvillkor runt fyraprocentsspärren.

I sak har Hägglund förstås helt fel om föräldraförsäkringen, men det finns två svagheter i de rödgrönas retorik som han exploaterar ganska duktigt. För det första har Mona och gänget sällan något bra svar på "familjerna ska väl få bestämma själva"-svadan. Jag tror inte att det är bra att ducka för ett så (faktiskt) slagkraftigt argument: att bestämma själv hur man vill ta hand om sitt barn - snacka om lätt att hålla med om! I DN/Demoskop i slutet av november sa 84 procent av svenskarna att de själva vill bestämma över hur föräldraförsäkringen ska fördelas.

Någon gång vore det därför bra att mycket formalistiskt poängtera följande (men bättre formulerat): det är helt fritt att göra precis som man vill. Vi skulle inte drömma om att tvångsansluta någon till föräldraförsäkringen. Men om man vill att samhället betalar, får man acceptera att man inte själv skriver villkoren. Så funkar det inte med vare sig pension, a-kassa eller socialbidrag.

Och man kan inte, som Göran Hägglund, säga att det är "icke-politik" att ha regler som säger att man får skriva över månader på någon annan, men "politik" att ha regler som inte tillåter det. Göran Hägglunds linje är inte något liberalt urtillstånd, det är reglerad ojämställdhet istället för reglerad jämställdhet. (Lite grand en motsvarighet till hur borgarnas omhuldade marknadsekonomi med privat ägande också är en politisk konstruktion, inte något ursprungligt spontantillstånd.)

Det andra misstaget de rödgröna, eller för den delen förespråkare för individualiserad föräldraförsäkring i största allmänhet, gör är att man pratar för mycket om barn och för lite om kvinnors arbetsmarknad. Om "man ska få göra som man vill" så slutar det med att arbetande kvinnor inte får göra som de vill. Ditt "privata" val av hur länge du ska vara hemma, påverkar alla kvinnors villkor på arbetsmarknaden. Kvinnor påverkas konkret, varje dag på jobbet, av det ojämna uttaget av föräldradagar, oavsett om de själva är sterila och ointresserade av att skaffa barn. Lägre förväntningar, sämre utveckling i jobbet och sämre lön är effekten av att arbetsgivare räknar med högre frånvaro för kvinnor än för män. Det är konkreta effekter av det ojämna uttaget - till skillnad från mycket flummigare funderingar om hur det utvecklar pappor att få vara med sina barn. Och det är ingen karriärfråga för överklassen - det handlar lika mycket om chansen för en ung tjej att få bli teamledare på stålverket i Oxelösund. Anna Thoursie har skrivit mycket klokt om föräldraförsäkringen ur just ett sånt här arbetsmarknadsperspektiv (bl a här).

Kort sagt: så länge Göran Hägglund får prata på "pappa hemma"-temat istället för det för honom mycket obekvämare "mamma på jobbet"-temat, kommer förespråkarna för individualiserad föräldraförsäkring - eller mer modesta förespråkare för ett jämnare uttag - att ha mycket svårt att vinna debatten.

2010-02-01

Göran Hägglunds sekunder av klarsyn

Varför är vi svenskar så fixerade vid bäst före-märkningen på mat, frågar Erik Haag i trailern till nästa avsnitt av Landet Brunsås i SVT. (Poängen som kommer att göras är att det slängs en massa ätlig mat här i landet.)

Ja du, Erik. För att vi lever i ett specialiserat massamhälle? Eftersom den stora majoriteten av svenskar är på jobbet eller på väg till och från jobbet 9-10 timmar varje dygn, kan inte middagar tillagas som de gjorde när svenska kvinnor tjänstgjorde som hemmafruar. Vi har inte tid att samla, välja, spara, bereda och lära oss en bråkdel av vad våra far- och mormödrar gjorde. De flesta svenskar väljer åtminstone att inte till varje pris pressa in långkok och inläggningar på sin lediga tid, när det finns snabbare och billigare sätt att bli mätt. Datummärkning - i den mån den är någorlunda hederlig - gör matlagningen effektivare genom att eliminera momentet att behöva bedöma om maten är ätlig eller inte.

Men i samma takt som arbetarklassens kvinnor börjat lönearbeta och använda halvfabrikat och färdigmat i köket, har naturligtvis "genuin" matlagning, med en olivolja för varje tillfälle, blivit en statushobby för storstädernas trendkänsliga mellanskiktsfamiljer. I den "genuina" matlagningen ingår det förstås att stoppa näsan i smörbyttan och själv bestämma bäst före-datum - och göra sig löjlig över de som följer den. Gärna samtidigt som man själv står och trycker in händerna i en nyslaktad gödgris a la Landet Brunsås-vinjetten.

Jag har inget emot vällagad mat. Irritationsmomentet är snarare att storstädernas självmedvetna mellanskikt inte tycks kunna skaffa sig en ny smak eller tillägna sig en ny trend utan att alltid uppfinna en anti-smak och anti-trend att rynka på näsan åt. Det går inte att gilla vad 2010 har att komma med utan att förfasa sig över något som är så 2009. Allting sorteras i högt och lågt, och gemenskapen kring det höga är så självklar att man inte ens reflekterar över att någon skulle kunna gilla träpaneler i furu, sortimentet på Dressman eller tribaltatueringar.

Det är det här jag känner igen i Landet Brunsås: mellanskiktets kulturkrig mot arbetarklassen. Vilket också råkar vara den enda punkt där Göran Hägglund träffar rätt i sin impressionistiska beskrivning av en förtryckande smakelit: lita på att det skulle bli obehagligt tyst i många bostadsrätter på Södermalm om någon middagsgäst undslapp sig att det ändå är finast med tavlor som man ser vad de föreställer. Och ja, arbetarklassen hånas rätt friskt i populärkulturen. När Mia Skäringers "Tabita" erbjuder en "tribal" är det självklart bara underhållande när man förutsätter en gemensam förståelse av att tribaltatueringar är trashigt, underklassigt och så 2002. "Ullared" från 2009 var ingen dokumentär om att jobba på ett varuhus eller om att handla på ett varuhus - det var ett slags freakigt arbetarklass-zoo som visades upp. Den av producenterna tänkta gemensamma förförståelsen var förstås att det var något lustigt och så-trashigt-att-det-känns-kult med Ullared. Jag har många bekanta som alltid bara har pratat om Ullared som - billigt. Men nu förstår de att det finns någon laddning i Ullared som gör det till mer än ett ställe som är billigt, en laddning som gör det lite, tja, lite fel att åka dit.

Den här delen av Hägglunds antielitistiska appeller om "verklighetens folk" förtjänar medhåll från vänster. Skulle till och med se konstigt ut om det inte fick medhåll: det är ju det här som är borgerlig hegemoni. Kortslutningen hos KD-ledaren kommer ju först i det att han utser kulturvänstern till skurken (och antipolitiken som lösningen). Vänstern var ju snarare de enda innan Hägglund som satte fingret på hur världsbilden hos bostadsrättsägare i Stockholm är alltings mått inom media och populärkultur och att arbetarklassen osynliggörs eller exotiseras. Den antielitismen är sund. Det värsta som skulle kunna hända är att vänstern ger upp den eller skäller den för populism, bara för att Göran Hägglund har råkat snubbla in på liknande tankebanor.