Twittra mindre, affischera mer

Den klassiska valaffischen står sig i konkurrensen med bloggar och Twitter, enligt docenten i journalistisk Bengt Johansson i den här debattartikeln i Expressen. Jag är helt övertygad om att han har rätt (han kunde ha tagit den schweiziska minaretförbudsaffischen som aktuellt exempel på sprängkraften hos ett uppklistrat papper). Jag är också övertygad om att han inte helt och hållet slår in öppna dörrar: det finns gott om naivitet vad gäller de sociala mediernas räckvidd. Facebook/Twitter-vurmen underblåses också av PR-byråer och mediestrateger som i rent egenintresse tycker att det är roligt att jobba med nya verktyg - alternativt har lättare att fakturera för något som många över 40 tycker är svårt att förstå sig på.

De sistnämnda dinosaurierna kan dock trösta sig med att de inte är ensamma: sist jag kollade var det inte fler än 1/5 av svenskarna över 40 år som har ett Facebookkonto. Mycket färre lär dessutom använda det aktivt. Twitter är som bekant ett ännu mer marginellt fenomen, senast visat i den här analysen ("Twitter mest en snackis") som presenterades idag.

Det finns problem med Facebook även om man (som man ska) plockar ut just de budskap som passar mediet till just de grupper som använder mediet. Ett av de mest bekymmersamma är att allt informationsutbyte cirklar runt i ganska isolerade kretsar: vänner sprider lätt länkar och åsikter till vänner, men det sipprar in rätt lite utifrån. Det finns inget torg, inget forum som gör att informationen "tar fart" och sprids från nätverket av vänsterpartister (t ex) till nätverket av slöjdlärare i norra Sverige (t ex).

Johanssons valaffisch-tes kändes klockren för egen del under EU-parlamentsvalet förra året, då jag - för en gångs skull - inte följde valrörelsen särskilt aktivt: en vanlig dag åt jag frukost, tog tunnelbanan till Kungsholmen, jobbade i åtta timmar, åkte hem, handlade, åt middag, tittade på Sportnytt, gick och la mig. Och det var fascinerande hur lite valrörelsen märktes! Det enda "medieformatet" som inte gick att undvika var just - valaffischerna i tunnelbanan. Plus någon enstaka flygbladsutdelning, också i tunnelbanan. Jag inbillar mig att jag inte levde på något unikt sätt, om man jämför med alla 7 miljoner-or-so andra väljare. Hur många söker egentligen aktivt information och hur många måste man tvinga på sitt budskap? Affischer är det enda tvingande mediet som når alla som någon gång lämnar sin bostad. (Högtalarbil, någon?)

Slutsats: använd möjligen Facebook/Twitter för utvalda punktinsatser, men ha inga höga förhoppningar om att valet 2010 vinns där (men det kan självklart vara annorlunda 2014). Det enda riktigt starka argumentet för en hög vänsternärvaro i sociala medier redan i år är faktiskt att etablerade massmedia ger en total oproportionerlig uppmärksamhet åt vad som händer där. Det ynkligaste Facebookupprop kan synas på bästa nyhetsplats - och nyheter tittar/läser ganska många, trots allt. Vi får också anta att de stora massmedierna kommer att uppmärksamma hur "duktiga" partierna är på sociala medier. Där finns det såklart ett självändamål för vänsterpartiet att inte verka omoderna. Men utforma då satsningarna utifrån analysen att det är just en hype, och ingenting som är mogen att ersätta den gamla hederliga valaffischen.