2009-08-25

Jehovas vittnen - trevliga och normala

Jag har blivit mer positivt inställd till Jehovas vittnen det senaste halvåret. Det beror på att de förstärkt sin närvaro på Stockholms Central, försäljandes Vakttornet. Men det är inte nya tanter i huckle och skor med rak framkant som anslutit. Tvärtom: de är unga, de ser glada ut, de ser ut som folk gör mest och det är nästan nya ansikten varje vecka. Det verkar som det går bra för dem, när de är så många.

Om någon av dem sa något om sin syn på samhället skulle förstås sympatimätaren slå i botten igen, men den viktiga poängen för politisk PR är förstås att budskapet inte alltid har någon betydelse. 99 procent av alla som passerar Jehovasfolket på Centralen startar aldrig någon konversation med dem. 99 procent tycker bara att de ser trevliga ut. Och att det verkar som det går bra för dem, när de är så många.

Ibland räcker det att synas för att väcka sympati. Arbetarlistan och Moderaterna syntes i Kärrtorp innan EU-valet och väckte därmed vår sympati. De brydde sig om oss. De verkade aktiva och engagerade. (Och, nota bene: jag kommer ihåg de partier som var där som levande människor - vilka som affischerade har jag glömt för länge sedan.)

Alltså, arbetarrörelsen: ut och gör något. Vad spelar mindre roll. Plocka skräp på torget, öppna tombola, nattvandra. Bara det syns att ni finns.

Det finns förstås en viktig förutsättning för att det ska räcka att synas: genomsnittet av de som syns måste se normala ut. Normal är ett nyckelbegrepp. Och vi pratar inte bara ren och nykter här. Nej, vänstern - för att nu tala om de som måste lära sig det här - måste få ut normala människor som är normala på ett sätt som retar gallfeber på varje tänkande postkolonial doktorand: män och kvinnor i 43-årsåldern som har kläder från Brothers och Zara, som är lagom solbrända och har familj och inte tillhör någon minoritet överhuvudtaget. Alla ska inte vara så normala, men det vore bra om någon var det. Identifikation kräver normalitet. Det är ingen slump att kunder i reklamfilmer (som du ska identifiera dig med) ser ut som krockdockor i 20-50-årsåldern med midjekort jacka och sidbena.

Man behöver väl inte tillägga att det är särskilt viktigt att uppvisa normalitet för marginaliserade småpartier på yttersta vänsterkanten? (Ja, jag räknar in mitt eget.)

Om vänstern inte kommer tillrätta med sitt normalitetsunderskott så är det lika bra (eller bättre) att inte visa sig alls. När min mamma ser TV-bilder från protesterna mot regeringen den 15 september (arrangerade av Septemberalliansen) kommer hon att tänka så här:

"Det var mig ena märkligt klädda och arga ungdomar. Jaha, de är emot regeringen. Det verkar som det bara är märkligt klädda och arga ungdomar som är emot regeringen. Jag håller nog på regeringen ändå."

Självklart finns det fler sätt för vänstern att förstöra alla möjligheter till masstöd än bara sitt eget utseende - de snäva parollerna till exempel. Mamma igen:

"Det var mig ena märkligt klädda och arga ungdomar med plakat om socialism och revolution. Nog för att jag har sagt ett och annat om regeringen, men någon revolution vill jag inte veta av. Då får det nog vara regeringen för mig."

Nåja, det är en parentes. Poängen är att Septemberalliansen skulle vinna mycket bara på att köpa upp ett lager gamla barnvagnar och parkera bland demonstranterna på Sergels torg. Uppträdandets och utseendets primat. För vänstern är alldeles för ofta texten primat - vilket bland annat framgår av det sorgliga sätt som torgmöten fortfarande genomförs, där talet i mikrofonen får status av huvudsak. I realiteten är det förstås ytterst få som stannar och lyssnar koncentrerat. Alltså borde talet bara vara ett sätt att väcka uppmärksamhet (varför det också kan ersättas med musik). Det viktiga är hur allting ser ut, att åtminstone en starkt formulerad poäng går fram via banderoller och flygblad och att många aktivister som ser trevliga och normala ut minglar runt och pratar med förbipasserande som hejdats av oväsendet. Förhållandet kommunalpampar bakom mick-kommunikatörer i röda vänsterpartijackor får alltså aldrig understiga 1 till 10. Och det är de senare som är viktiga. En apa kan prata.

Poäng att göra

Det ligger trots allt en viss tillfredställelse i det, att regeringen, om de skulle berömma sig av att ha hanterat krisen på ett klokt och effektivt sätt, då samtidigt erkänner politikens betydelse.

2009-08-19

Lars Tobissons tårar

"Sic", ofta inom hakparenteser - [sic] - används i vetenskapliga texter för att understryka att en till synes orimlig uppgift, eller något som skulle kunna tas för en felskrivning, verkligen är sant. Nu ska jag använda det i några meningar. Jag lyssnade på Lars Tobisson (en moderat med lustig näsa som hade sin stund i rampljuset när han vickade för Carl Bildt som oppositionsledare i slutet av 90-talet) på P1 idag. Han hade skrivit en bok. Han växte upp i en rik familj med tjänstefolk och hela faderullan. Men Lars Tobisson kände sig mobbad av välfärdssamhället, berättade han:

Lars Tobisson blev ledsen när de andra barnen fick stipendier, men inte han [sic!].

Lars Tobisson blev ledsen när de andra barnen fick skollunchen betald, men inte han eftersom han ändå bodde så nära skolan och kunde äta hemma [sic!].

Lars Tobisson blev ledsen när andra ungdomar fick studielån, men inte han [sic!].

Att Tobisson blev utan allt detta berodde förstås på att hans familj var välbärgad. Han behövde alltså inga stipendier, ingen betald skollunch och inga extra pengar för att studera vidare. Men han lät fortfarande gråtfärdig, sextio år senare. Intervjuaren frågade aldrig om det föresvävat familjen Tobisson att göra sig av med sin förmögenhet och ta vanliga skitkneg, så att Lars kunde få sina efterlängtade fattigstipendier. Att vara rik är ju en situation som är lätt att ta sig ur, om man verkligen känner sig förfördelad gentemot de mindre bemedlade.

Nåja. Man ska ta människor på allvar: jag tror på Tobisson när han beskriver en slags olust ovanifrån inför det här - d v s inför behovsprövad välgörenhet av klassiskt högersnitt. Tobisson själv tror (bisarrt nog) att det han upplevde på 40-talet var det socialdemokratiska välfärdssamhället, men det finns ju inga likheter med ett generellt skattefinanseriat välfärdssystem av socialdemokratisk typmodell. Det tog helt enkelt ett tag innan sossarna utvecklade något annat än fattighjälp - precis som de förde en borgerlig krispolitik under början av 1930-talet.

Det kan vara jobbigt att sticka ut som rik när alla andra är fattiga. Tobisson borde dock kunna räkna ut med arslet att det fanns andra barn som stack ut som fattiga bland rika barn. Och att stipendier och stöd just inte var något man "fick", utan som krävde att man öppnade sitt privatliv på vid gavel för privata välgörare eller paternalistiska myndigheter.

Så visst kan man säga att det är patetiskt att Tobisson tycker synd om de rika som blir utan fattighjälp. Men i tandagnisslet finns också en variant av det där klassiska konstaterandet att det inte alltid är roligt att ha privilegier bland oprivilegierade. Man kan faktiskt föredra ett samhälle som hänger ihop, där alla ska med.

För övrigt ska jag också klia mig på huvudet som en apa på omslaget när jag ger ut en bok. Jag antar att det ligger en enorm självdistans i det.