2009-07-26

Politikernas älskade krishantering

Krishantering är ett populärt politiksurrogat för de idéfattiga förvaltarna i vår politiska elit. Kriserna, som nu senast den tragiska branden i Rinkeby och färjekollisionen utanför Nynäshamn, löser på ett välkommet sätt ett problem med den idéfattiga förvaltningen: bristen på engagemang, handlingskraft och politiskt ledarskap kan straffas av väljarna. Men allt som fattas under normala omständigheter kan spelas upp - delvis som tafflig teater, delvis som befogad verksamhet - under en kris. I en kris kan politiken ta (den symboliska) ledningen. Inte undra på att en del kommunalråd kissar på sig av upphetsning: de kan fortsätta med maktlöshetssjuk nedmontering av välfärden och ändå skaffa sig rykte som handlingskraftig och engagerade! I en av Beredskapsmyndighetens rapporter om krishanteringar i svenska kommuner uttalar sig en av de intervjuade politikerna följaktligen så här:

"Jag har aldrig druckit så mycket kaffe, varit så populär som kommunalråd som jag var i det läget, dessutom fick jag en sån upplevelse utav människors goda sätt och att det var fantastiskt roligt."

Ja, krishantering är ett sånt bra photo opportunity att man gör ett undantag i den normala, antipolitiska "målstyrningen", den som innebär att tjänstemän fattar alla beslut om hur en verksamhet ska arbeta för att nå de ställda målen. Politiker anses inte kunna ha kunskap och överblick nog att "lägga sig i" hur förvaltningarna arbetar. Men när det är snöstorm eller bränder eller traumatiska mord inträffar ska den politiska eliten både övervaka och informera sig direkt (på nationell nivå, som när Göran Persson flög till Göteborg morgonen efter diskoteksbranden 1998) eller till och med ingå i krishanteringsgrupper på marken, komplett med gula västar och stöttåliga mobiltelefoner (på kommunal nivå). Det är svårt - nej, omöjligt - att föreställa sig en sådan politisk närvaro i någon ordinarie verksamhet.

Hur värdefull krishanteringspolitiken är för den politiska eliten blir ännu mer uppenbart när snart sagt alla händelser uppförstoras till kriser. Efter att de två färjorna törnat emot varandra i Nynäshamn utan några allvarliga personskador ville kommunalrådet Ilija Batljan inrätta ett kriscenter, "[m]en polisen bedömde att det inte behövdes". (Nej, tack och lov tänker polisen fortfarande mindre i symboliska termer och mer i termer av vad som faktiskt behövs.)

Efter lägenhetsbranden i Rinkeby natten till den 26 juli - en "enorm katastrof" enligt stadsdelsdirektören - kom det "uppemot ett 20-tal" personer (d v s 16-17 eller så) till stadsdelens kriscenter, och "de ställde mest frågor om antalet skadade och sådant." Ibland är det alltså svårt att få allmänheten att delta i symbolspelet. Men det kanske blir bättre: via de stora massmedierna lär vi oss långsamt att vi borde vara förkrossade, panikslagna, traumatiserade i sådana situationer (massmedia har ju också en egen agenda här). Det infernaliska i sammanhanget är att det är svårt att protestera. Om jag till exempel skulle tycka att uttrycket "enorm katastrof" måste sparas till värre händelser än tio innebrända människor - bara liksom för att skydda nyanserna i det svenska språket - då har jag (antar jag) visat mig kall och likgiltig inför de tragiska dödsfallen. Ett liknande öde kan drabba de politiker som inte förstår spelet, likt en Laila Freivalds som föreföll ha ett hjärta av sten redan genom den omständigheten att hon aldrig hört talas om Phuket. Eller för den delen en politiker som bestämmer sig för det enda rimliga: att han eller hon omöjligen kan bidra med någonting av verkligt värde genom att ta sig till en katastrofplats och se sorgsen ut. But go for the right crook here: den idéfattige, maktlöshetssjuke politiker som cyniskt utnyttjar mänskligt elände till att lysa i massmedia. Som politiserar katastrofer.

Citatet från Räddningsverkets rapport ovan innehåller ändå ett hoppfullt frö. Den av upphetsning nedkissade idéfattige politikern hade ju helt enkelt haft en hands on-upplevelse av politik. Och det var "fantastiskt roligt" att ha makt, att ha direktkontakt med människor, att känna sig behövd, att känna förtroende. Man frestas alltså ropa: behåll den där känslan, kom ihåg den, det finns fler sätt att få uppleva den igen!